St Levene

Ett nedsläckt rum. På stereon Steve Masons Boys Outside. I knäet Lorrie Moores A Gate At the Stairs. På tv:n ett program, vilket som helst, med mutat ljud; i slutet av maj – slutet av ett långt telefonsamtal:

Du säger:
- Jag skulle ha älskat dig om jag hade kunnat, men jag känner det inte. Du är världens bästa person men det är inte kärlek jag känner för dig, inte sådan kärlek.

Jag säger:
- Jag skulle kunna säga det samma om mig själv.

Du säger:
- Förr trodde jag att tiden var min fiende, den som obönhörligen bar mig mot en ny meningslös dag som var omöjlig att skilja från alla de andra, den som gjorde att min kropp sjönk i värde och att mina tankar inte längre är värda att tänka.
Det gör jag inte längre.

Jag säger:
- Jag hade kunnat säga exakt samma sak om dig.

Du säger:
- När sommaren kommer ska du och jag åka till Köpenhamn och prata nätterna i ända, sittandes på golvet med våra ryggar tätt intill varandras.
Vill du det?

Jag säger:
- Varför inte ansikte mot ansikte?

Du säger:
- Tvinga mig inte att använda ordet platoniskt. Jag hatar det ordet. Men jag vill inte se dig när jag talar med dig. Jag vill att du ska vara nära, men ändå inte.
Förstår du?

Jag säger:
- Nej. Men jag hatar också det ordet.

Du säger:
- Du måste sluta vara så snäll. Säg ifrån. Gör någonting. Förändra någonting. Skrik från hustaken och visa att du kan och vill.

Jag säger:
- Jag viskar hellre från källaren.

Du säger:
- Vad ska det betyda? Varför måste du alltid argumentera för sakens skull? Måste allt alltid vara en halvfnissig one-liner?
Det är bara semantisk onani. Väldigt få saker du säger betyder någonsin något.

Jag säger:
- Ja, men jag är i alla fall medveten om att det är så.

Du säger:
- Förlåt, jag menade inte det.

Jag säger:
- Inte jag heller.

Du säger:
- Du vet att alla dina problem är skapade av dig själv, eller hur? Ingenting har någonsin gått dig emot på allvar. Hade jag bara varit lite mer benägen att tala i floskler hade jag sagt att samtliga saker som du ältar är i-landsproblem.

Jag säger:
- Samma sak gäller för mina små, små triumfer och de ännu mindre obetydliga sakerna som jag trots allt har lyckats med.

Du säger:
- Vad är det för saker? Vilka är triumferna?

Jag säger:
- Att du pratar med mig just nu, bland annat… och i ännu större utsträckning att jag talar med dig just nu… och inte dinglar från ljuskronan i taket.

Du säger:
- Kan du aldrig vara allvarlig? Måste du alltid skämta?

Jag säger:
- Ja.

Du säger:
- Ja, vad då? Jo, du kan vara allvarlig, men ja, du måste alltid skämta?

Jag säger:
- Jag har ingen ljuskrona i taket, annars har jag varit allvarlig hela tiden.

Du säger:
- Jag hade gjort vad som helst för att hjälpa dig, men det känns inte som om det finns någonting jag kan göra.

Jag säger:
- Gift dig med mig.