Övre Husargatan

Något kreativt! Jag ville så gärna försörja mig genom att göra något kreativt. Producera musik, skriva låtar, skriva texter, bli författare. Eller bli journalist. Det mytomspunna yrket där man är en sanningens privatdetektiv – fast utan pistol (dock med ett eskalerande alkoholmissbruk).

Var då journalistyrket för cyniskt för mig? Ja. Och nej. Den bransch jag är verksam i nu är naturligtvis mycket mer cynisk. Men den är samtidigt paradoxalt nog mycket mindre egoistisk. It’s all about the money, men sättet man når dit är genom samarbete.

I journalistbranschen, eller (frilansare i form av) kommunikatörer, copy-writers, informatörer, skribenter, musiker, författare – alla beskäftigt, men välmenande vänstersympatiserande – är egoismen en smula paradoxalt normen.
Man hjälper inte sina kollegor – eller vänner. Det kanske hade kunnat vara något bra – om det inneburit att nepotismen inte fanns där med sin lismande nuna, men det gör den naturligtvis.
Man ser om sitt eget hus.
Man ser till att inte bränna några broar, slickar uppåt, men man sträcker inte ut en hjälpande hand till en kollega. And other clichées!
”Jag har kämpat – Du ska också kämpa!”

Jag har lite svårt att vänja mig vid det. Jag är en sådan där person som behöver en knuff i rätt riktning för att komma igång. Är skitdålig på att skapa mig tillräckligt utrymme själv. Mina armbågar är mjuka som… ostbågar.

I andra umgängen tipsar man sina kollegor – och i synnerhet sina vänner – om möjligheter och idéer. I ”den kreativa världen” håller man stenhårt på dem. Alla kan sno dina idéer, alla är beredda att sticka kniven i ryggen på dig, alla är konkurrenter, nej, fiender.
Har du inget i utbyte så får du inget. Det är lite synd.
Alla fina ord – skrivna med så mycket omsorg med en intention att avslöja, förändra, förbättra.
Bara ingen stjäl maten från mitt bord.

The Ugly Game

Ibland, i synnerhet när jag läser löpsedlar som avhandlar Zlatan Ibrahimovics privatliv så känner jag det där stinget av förakt inför fotbollen som alla dem som gärna förklarar att fotboll är 22 män(niskor) som jagar en boll, troligtvis känner.

Jag har inget emot Zlatan, varken som fotbollsspelare eller människa, men det är något med honom – kanske det så många i media verkar tycka är star quality – som för mig utstrålar ”genuint ointressant snubbe”.
I flera medier idag rapporteras om Zlatans kommande självbiografi och alla tycks ense om att det saftigaste kapitlen är de som handlar om Zlatans bråk med FC Barcelonas tränare Pep Guardiola. Ni kan själv läsa på valfri kvällstidningslöpsedel vilken sterilitetsanklagan Zlatan riktat mot sin förre tränare. Det är inte bråket i sig som är intressant. Det är det faktum att professionella fotbollsspelare med löner som överträffar alla människors vildaste fantasi utvecklar ett Peter Pan-komplex som saknar motstycke.

I Göteborgsposten redogörs för hur Guardiolas princip att fotbollsspelarna inte ska köra sina Ferraris eller Porschar till träningarna – detta för att spelarna ska behålla fötterna på jorden. Det känns nästan svenskt i sin tankegång. Jag älskar dock tidningens ordval när de skriver att det här var ”förhållningsorder som den motorintresserade svensken hade svårt att anpassa sig till”! Den Motorintresserade Svensken! Det är samma vördnasfulla språkbruk som inför kungligheter..: Prins Bertil – Motorprinsen.

Zlatan Ibrahimovic: Multimiljonären, framgångssagan, invandrarpojken från Rosengård, det fotbollstekniska geniet, sanningssägaren, vardagsfilosofen, trebarnsfadern, jägaren och motorentusiasten.

Det är inte konstigt att alla vi misslyckade män vill läsa om hur Zlatan bytt fil utan att använda blinkers – en rebellisk symbolhandling! Och då finns de där – sportjournalisterna – som låter oss ta del av den här informationen: Patrik Ekwall som en dregglande knähund uppkrupen hos pappa Zlatan. Robert Laul – mannen som ser sig som journalistikens Keith Richards – med vässad penna och en gåva från svenska folket med sig på presskonferensen.

Nej, jag är inte ”avundsjuk” – jag är genuint glad för att det går att komma från en av Sveriges svåraste uppväxtmiljöer för att ”lyckas” på alla plan.

Zlatan är bortom alla tvivel den störste fotbollsspelare som Sverige producerat. Ulf Det-var-bättre-förr-berg på GP kommer referera till Gre-No-Li, Nerv-Tobbe och Kurre Hamrins mål mot Västtyskland och säga att det inte går att jämföra nu och då. Men det gör det visst. De (sportisar) tränar mer och effektivare nu – och är följdriktligt bättre fotbollsspelare. Allt utvecklas – i synnerhet när det omsätter miljarders miljarder.
Men Zlatan är också själva symbolen för fotbollens död – för ikoniseringen av enskilda spelare istället för enskilda lag – vilket antagligen är lika sjukt – men som nostalgiker som jag värnar fullt ut om.

I framtiden kan vi via interaktivitet rösta på om Lionel Messi ska spela för Manchester City eller Barcelona i första kvartsfinalen av Champions League – om laget han spelar för åker ut kan vi rösta in honom i laget som gick vidare till nästa omgång. Vi gör så med alla spelare. Spelarna är enskilda firmor och det avgörs via röstning och pengar var de ska spela inför VARJE match.

Chick-chick-chick

Oh well… Vet inte varför jag inte lyckas kommentera min egna blogginlägg och svara på era frågor.
Jag önskar att jag hade fel i mitt raljerande (det är inte satir, mind, tänk på poststrukturalismen!) om Occupy Nordstan, men jag kunde ha hårdragit det hela ännu mer. Nu släntrar de in när det passar dem, typ vid 13-tiden, dricker Coca-Cola och äter burgare. Jag menar: Hey! Fan försök lite i alla fall! Var är mimarna och den ariska politiska reggaen?
Skit samma. Jag ska inte sparka mer på folk som ligger (utsträckta på golvet i Nordstan i Nike-skor och Levi’s-jeans med en MacBook Air på magen).

Snart ska ni få läsa en sådan där skivrecension som inte en människa bryr sig om – och den innehåller provokativt sprängstoff om varför Italohouse från 1990 är att föredra framför den där gräslige Ryan Adams.

Dieu sait que je suis malheureux aujourd'hui

Efter att jag äter lunch tar jag oftast en kort promenad i Nordstan. Egentligen går jag bara ut genom Åhléns, rundar hörnet vid H&M och går sedan ”Into the Void” igen (det var den Black Sabbath-låten som passande nog spelades i iPhonen imorse när jag kom till jobbet).
I förra veckan la jag märke till att det satt ett fåtal människor i mitten av Nordstan, alltså där de fyra ”gångarna” möts – där som det snart kommer stå en gigantisk plastgran och sprida falsk gemytlighet bland stressade julhandlare. Första dagen jag såg dem var de bara en handfull och en av dem – en smal tjej i dreads och orange t-shirt var i samspråkade familjärt med två poliser som artigt kvävde gäspningar och snurrade på batongen som i en Charlie Chaplin-film.

De samlar väl pengar, tänkte jag, till Amnesty eller Världens barn eller för att finansiera sin dockteaterturné i Rumänien. (Allt överskott till barnhemsbarnen!)
Nobla syften. Även om det slog mig att det där med överskott kanske var i optimistiskaste laget.

För varje dag blev gruppen i mitten av Nordstan fler och fler. De satt där nu – som hippies i väntan på en Grateful Dead-konsert. De hade vecklat ut flaggor och allsköns parafernalia och lagt bredvid sig på golvet.
Fortfarande skänkte jag dem inte överdrivet mycket uppmärksamhet under min golgatavandring på lunchen.

Igår, när jag gick från arbetet passerade jag dock så nära dem att jag äntligen kunde läsa vilka de var. Vet ni vilka de är? Det kanske ni vet? Det kanske har stått i tidningen (förutsatt att ni bor i Göteborg, förstås)?

De var..: *högtidlig röst* Occupy Nordstan!
Visst är det roligt? De såg inte alls ut som de där gorillorna och zombiesarna som man sett på pressbilder från New York. De såg ut som helt vanliga, eh… hur uttrycker jag mig här utan att bli raljant… sådana som inte tycker att kroppsbehåring är något att skämmas över och frigör sig från ångest genom afrikansk dans.

Nu ska jag inte på något sätt hävda att jag tog mig tid att sätta mig in i deras egentliga budskap, men jag förstod att det var ”hög tid att göra något nu”.
Göra vad? Jag är inte helt säker, men jag kan gissa: Det är högtid att ägna sin tid åt att sitta på golvet i mitten av norra Europas mest deprimerande köpcentrum istället för att vara A. Girig B. Korrumperad C. Fåfäng (samt mån om sin hygien)

Egentligen har jag, som jag sagt i ett tidigare inlägg, inte så mycket emot rörelsens budskap (om man nu kan tala om en enhetlig rörelse). Jag är också heligt trött på pengars makt, korruption, ”mycket vill ha mer”, skuldsättande och vårdslös spekulation.
Problemet är bara att när jag ser de här människorna vill jag genast marschera in i närmaste affär (Design Only) och okynnesköpa en Ralph Lauren-skjorta.

Jag vet inte varför jag reagerar så här. Jag motstod dock impulsen och kom hem med en Konsum-kasse med mat istället.

Jag tror de som ”protesterar” hoppas att de är med om en epokavgörande våg. Vad som avgörs är inte relevant. De vill att 2011 i framtiden ska nämnas på samma sätt som 1968 nämns idag. Vad hände egentligen 1968? Svarta människor protesterade för mänskliga rättigheter i USA (a good thing), tjeckiska studenter protesterade mot en grym oppositionsmakt (inte helt populärt att ta upp i vissa radikalromantiska kretsar), franska studenter kastade rutten frukt (och betedde sig helt sonika så som fransmän oftast gör).
På Kårhuset i Stockholm låste Anders Carlberg in sig på en toalett och surade (tills han kom ut och fick ett högavlönat arbete som dagisfröken till tonåringar på glid).

Hittills under 2011 har engelska ungdomar plundrat sin lokala tvspels-affär, folk sminkade till Frankenstein har spelat gatuteater på Wall Street och du har gått med i en Facebook-grupp som heter ”Vi är 99 procent”. Radikal skit.
Och, nu har några Albert och Herbert-lookalikes satt sig i mitten av Nordstan.
Jag hoppas att det hjälper. Jag hoppas samhället blir mer solidariskt, generöst, öppet, tolerant och mindre byråkratiskt (fast det sista är jag inte säker att sittprotesterarna håller med om), men jag är lite skeptisk på att strategin fungerar som något annat än distraktion för dem som deltar. Men låt inte mig komma och störa, jag är bara på väg tillbaka till min plats i hamsterhjulet. Ni får gärna befria mig.

Rubber Soul

Jag har få övermän i min bekantskapskrets när det gäller att uttrycka sig kategoriskt. Men jag har två. Vi kan kalla dem bröderna Svensson, trots att de inte är bröder och att bara en av dem heter så. Fortfarande.

Men där det kategoriska är oftast negativt – i mitt fall – är det ofta till ”brödernas” fördel eftersom det är ett uttryck för deras allkonsumerande passion.
Jag känner inga människor som kan så helhjärtat gå in för saker. När jag skriver saker menar jag musik. Åka till Vilnius en tisdag i november för att basisten i Radiohead har släppt en ny soloskiva? Inga problem! Ska du med?
Nej tack. Jag sitter hellre i min gröna stol och teoriserar om musik. Men det är kul att ni orkar explodera hela tiden.

När något är bra – är det bäst – det enda som gäller, absolut toppen. Herregud! En stund i omloppsbana kring jorden. Inga argument från surmagade teoretiker biter. Hellacopters har uppfunnit hjulet! De fyra hjulen – gjorda i olikfärgad vinyl!
Man behöver inte vara nyanslös bara för att man är kategorisk – man har bara väldigt effektiva skygglappar.

”Bröderna Svensson” är de mest entusiastiska människorna jag känner, dessutom är de sociala genier. Kan skeva upp till vem som helst och föra en begåvad konversation. Själv är jag lika duktig på kallprat som en magsjuk stammare som glömt ta på sig byxor på nyårsbalen. Att ”prata inför grupp” ger mig yrsel bara jag skriver orden här nu (även om det har blivit bättre med åren). Jag misstänker att Svenssons är enigmatiska showmen och publikdomptörer i samma situation: Lite av David Lee Roth möter Steve Jobs (fast inte judiska respektive – i allra högsta grad – levande).

Ibland lånar jag lite av deras entusiasm – drar i mig det som ur en heliumbalong – men det är svårt att lära gamla byrackor att gå fot.

Only Women Bleed

Vet ni vad jag är för något? Jag är en Vardagsföreläsande man. Det är ett nedsättande uttryck, som man med fördel kan använda på ett klassiskt härskartekniskt sätt, om man vill trivalisera en någons åsikter. Förutsatt att denne någon är en man förstås.

För så här är det: Alla vita män befinner sig i toppen av en maktstruktur, under dem befinner sig alla kvinnor. Lägg särskilt märke till att en man som städar toaletterna på Institutionen för genusvetenskap vid Umeå universitet befinner sig högt över Hillary Clinton i den maktstruktur vi talar om här. Om städaren är av utländsk härkomst och det faktum att Hillary Clinton är amerikan problematiserar visserligen resonemanget något, men inte tillräckligt mycket för att det ska vara relevant.

Tillbaka till Den Vardagsföreläsande Mannen: Han finns på bloggar, han är kanske journalist, han är medelålders och han är HELT ointressant. Anledningen till att han är helt ointressant är att han inte befinner sig underst i den, till stora imaginära, maktstrukturen. Bara människor i botten av maktstrukturen är (i princip!) intressanta, angelägna, roliga, älskvärda och goda. Vilka är de då – De som befinner sig längst ned i maktstrukturen? Är det den hemlöse heroinisten i parkeringshuset som huttrar bakom den tyska bilen i parkeringshuset, utan lägenhet, inkomst och framtid, men med en sjukdom som kommer att döda honom – eller henne? Nej, Han har haft sitt roliga. För mycket Ulf Lundell där. Hajtandshalsband och dunka-dunka. Är det den papperslöse flyktingen. Han (eller hon) som flytt från krig och tortyr eller ”bara” från utsiktslös fattigdom och hunger i sitt födelseland? Nej, naturligtvis inte.

Underst i maktstrukturen befinner sig, tämligen överraskande kan man tycka, personen som dikterat principerna över hur maktstrukturen (och ej att förglömma: Satir) fungerar: Kulturtanten.
Kulturtanten är högutbildad, men underbetald. Hon är naturligtvis inte lika underbetald som många andra kvinnor och för den delen män. Men hon är likväl en person vars inneboende potential förvägras av hälften av befolkningen.
Ja, av mig. Och – naturligtvis – alla andra män.

För när jag går på arbetsintervju som kommer jag att få jobbet. Det kommer inte kulturtanten. Jag har aldrig fått ett nej, ett avslag, en refusering, eller ett ”Ring inte oss, vi ringer dig”. Det är därför exempelvis biblioteksvärlden formligen kryllar av buffliga svinaktiga män som verbalt och fysiskt misshandlar sina fåtaliga kvinnliga kollegor. (Visste ni att lila – den officiella kulturtantsfärgen – från början antogs för att kamouflera de blåtiror och blåmärken som kulturtanter fått när de misshandlats svårt av de notoriska band av kapitalist-våldtäktsmän som ofta frekventerade bokcirklar och näverslöjdsfestivaler på 1970-talet?).

Som man, i synnerhet som vardagsföreläsande man, gör jag mig alltid hörd på en kvinnas bekostnad. Varje gång jag uttalar mig – tvingas en kvinna till tystnad. Varje gång jag skriver att jag gillar något, så tvingas en oskyldig oskuldsfull kvinna att prostituera sig. Varje gång jag säger att jag ogillar något darrar alla kvinnor av skräck på grund av min oberäkneliga och okontrollerbara vrede. Det är så världen fungerar: Jag tar för mig, skrattar högt, skiter i konsekvenser, tar till våld, mördar, vältrar mig i rikedom, svullar. Inte bara jag. Alla män. Den där tyste stammande killen som lever mellan sina hörlurar, han vars huvud spolas i toaletten i maktlekar med deltagare av båda könen – han med. Gå fram till honom och spotta på honom, kvinna! Det har han gjort sig förtjänt av! För vet du, han skriver saker. Saker han känner, som han inbillar sig har relevans – för att överleva. För att orka. För att de ger resonans mot revbenen i en värld där inget han någonsin har yttrat har gjort något avtryck.
Precis de sakerna som kulturtanterna har patent på.

Pasolini is me

Jag har följt rapporterna om gruppen med det självförklarande namnet Occupy Wall Street med öppen mun. Det är inte det att jag nödvändigtvis vänder mig emot deras idé att ockupera finansdistrikten i amerikanska städer i protest mot storbanker, kapitalister och orättvisa – utan det är sättet de gör det på: genom spontanteater, som förbluffar mig. Sminkade till zombies med låtsaspengar i munnen och kontorsklädsel poserar de villigt inför fotograferna.

Det hela känns… väldigt europeiskt. Jag trodde att progressiva amerikaner var mer som i filmer av Woody Allen, vältaliga, neurotiska och sexuellt frustrerade. Men tydligen beter sig även de som huvudrollsinnehavare i fransk/spansk/italienska lustspel. Väldigt oväntat.

Men den sydeuropeiska trenden att agera innan man tänker har också varit högst påtaglig i Sverige de senaste dygnen. I ett slutgiltigt bevis över hur hetlevrat italiensk och, skulle man kunna argumentera, omdömeslös han är har Marcus Birro under loppet av ett dygn kandiderat till partiledare för Kristdemokraterena (påven nickar gillande), dragit tillbaka sin kanditatur, fått sparken från ett välavlönat TV4-sidekick-programjobb, idiotförklarat hela TV4 (jag nickar gillande) på ett konstnärligt sätt, kommit på att han är anställd på Fotbollskanalen som ägs av TV4 och följdriktigt börjat slicka *BK Häcken* på TV4. Dagen efter träder han fram i kvällstidningarna (varav han är medarbetare i en av dem) och berättar om hur orolig hans fru är – det vill säga: Värnar om familjen.
Med andra ord: Han har agerat högst normalt – i Italien.

Kan man se andra tecken på latinsk tänkande i traditionellt protestantiska samhällen? Ja, Socialdemokraterna har en partiledare som ser ut som om han sysslar med egenföretagande i sopbranschen i New Jersey, if you know what I mean.
Anders Borg är värd en helt egen bloggpost för sina tjänster för hästsvansen och nyliberala bakgrund, men det känns också oerhört uttjatat.
Nu väntar jag otåligt på att Annie Löf gör en Ciccolina för att kickstarta igång en sömnig allians: Hon är väldigt aktiv på sociala medier: Kanske kan hon läcka en hemmagjord gymnastikfilm där hon själv är stjärnan?
Vänsterpartiet vill ha bort Lars Ohly och ett helt serietidningsgalleri av populister har föga oväntat anmält sitt intresse. Det kommer att bli fars vem det än blir, det vet vi ju av gammal vana, V släpper inte fram en partiledare som inte har någon slags bokstavskombination eller är fast i gravt missbruk – helst båda två.

Stackars Jan Björklund och Jimmie Helsvensk bara. Så tappert protestantiska i en värld av vindflöjlar – i sina Dressmann-kostymer och geografilärarfrisyer står de myndigt och predikar tråkigheter som snart inte en människa är intresserad av. Får man föreslå druvätande på divan med en klase rentboys för att piffa imagen? Gärna tillsammans, medan Alex Schulman refererar det hela live.

Det finns inga mårdhundar i Mullsjö

Det gick inget vidare. Jag hade lovat mig själv att aldrig ge mig på Camilla Läckberg. Förra veckan, i ett blogginlägg om Donsö, lyckades jag att ge henne en liten, liten gliring. Men, ni vet vad man säger: En gång är ingen gång.
Igår däremot tappade jag det totalt och allt var hennes fånige makes förtjänst: Ni vet Robinsondeltagaren som ska kvarstå namnlös, men som är marginellt intelligentare än Robinson-Robban.

Camilla Läckberg är ett knappt halvår yngre än vad jag är. Hon är utbildad civilekonomin – och före detta civilekonom. Hon har tre barn. Hon har skrivit nio romaner.
Det är så jävla Ulf Lundell att dissa Camilla Läckberg. Jag tar Camilla Läckberg hellre än Ulf Lundell åtta dagar i veckan.
Camilla Läckberg är ung, begåvad och framgångsrik. Med andra ord: en riktig overachiever. (Hon är dessutom gift för andra gången, låt gå för att hon är gift med en riktigt jycklare – eller som de populärt kallas ”Föreläsare”.

Camilla Läckberg är förtjänt av respekt. Hon må, precis som Nina Simone förövrigt, ha ytterst dåligt omdöme när det kommer till män, men det förringar ju inte på något sätt hennes författarskap.
Att 40-talistmän avfärdar henne är ett illaluktande uttryck för sexism och slentrianmässigt kvinnoförtryck och att avundsjuka 70-talistkvinnor gör samma sak är ett tydligt tecken på, just avundsjuka.

Jag har aldrig läst något av Camilla Läckberg. Jag har aldrig sett någon filmatisering av någon roman av Camilla Läckberg. Jag har Stenhuggaren hemma och jag tänker läsa den någon gång i framtiden – jag är 100 procent säker på att det är betydligt mycket bättre än Sagan om ringen eller Bilbo.

Att jag ändå omnämnde Camilla Läckbergs litteratur som ”undermåliga kriminalromaner” igår berodde uteslutande på att jag var tvungen att svara hennes barbröstade äkta hälft på Twitter när han skrev att AIK skulle värva nummer 25 i GAIS. Det är av med handskarna och rött skynke när någon jävla d-kändis apar sig om att Allmänna Idiotklubben ska värva vår Wanderson. Stanna du hemma och var lyxmake istället, eller ge några föredrag om positivt tänkande för Sollentunas hemslöjdsgrupp.

Jag skulle härmed vilja be Camilla Läckberg om ursäkt å mina och alla andra avundsjuka idioters vägnar.

Blue is the Colour

Det verkar onekligen vara min grej att sparka in öppna dörrar men ändå: Det måste vara seklets hittills främsta händelse för musikhatare att Tomas Ledin ger 6.060 konserter på Rondo i höst och vinter. Om den där amerikanska satelliten prickar Liseberg kommer i alla fall inga musikintresserade människor stryka med.

Det är lågt att ge sig på Ledin. Jag vet. Det är som när GAIS-klacken skanderar ”Andra sidan ge oss ett ’R’” varje gång laget spelar i Malmö, Helsingborg eller Trelleborg.
Men jag kan inte låta bli för det var så oerhört talande när Göteborgs kändis-B-lag intervjuades ”på röda mattan” inför Ledin-premiären. Ja, ni vet, Carl-Einar Häckner och ett par Galenskapare och andra jycklare av tveksam art – på ett uppslag i morgonens Göteborgs-Posten.
INGEN – nej, ingen – kunde svara på vilken som var deras favoritlåt med Ledin. Svaren var undflyende och av typen: ”Eh, jag gillar alla låtar av Tomas” eller ”Tomas har ju gjort så många, han är ju en instans i den svenska musikhistorien”.
Ett betydligt ärligare svar hade varit ”Jag är här för gratisspriten och hoppas på skaldjursbuffé”.

Det är naturligtvis inte bara av skam för att de är där för att mingla och dricka sprit som gästerna blir tagna på sängen av frågan om en favoritlåt med Ledin. Det finns ju ingen människa som har en favoritlåt med Ledin. Att ha Ledin som favoritartist är ju precis samma sak som att säga att man inte är musikintresserad. Jag hoppas att ingen finner det här vara ett provokativt uttalande för det är inte meningen.
Det var lite sött när Tomas Ledin inför valet påpekade att han minsann gör medelklassmusik i kontrast till alla rock- och pop- och kulturmänniskor som vill vara vänster och, i Sverige högst irrelevant – ”arbetarklass”.

Faktum är ju det att Ledins publik tillhör en kulturell och intellektuell underklass oavsett vilken ”annan” social tillhörighet de har. Jag vet att den här meningen kan uppfattas som raljant och provocerande, men visa mig en enda människa som gillar Ledin och inte faller in i ovan kategori och jag ska paradera Avenyn ned i en Öis-tröja med texten Lillsnorrarnas Idrottssällskap broderat på ryggen.

Jag närde ett tag en idé om att försöka analysera grundligt varför Ledin är så hatad av människor på höga kulturella hästar – sådana som jag själv. Men, jag la ned planen att göra det när jag insåg att den för att genomföras skulle innefatta att jag var tvungen att lyssna på en massa musik av honom.
Jag tänkte då, vilket alla musikintresserade människor vet, att jag skulle kunna läsa mig till samma slutsatser. (Det är ju som ni vid det här laget vet mycket roligare att läsa om punk, black metal, techno/electronica/IDM, noisecore, frijazz och homosexuell kristen vokal garagehouse-gospel än att lyssna på eländet) men jag var tvungen att lägga ned även de planerna när jag insåg att jag faktiskt inte orkar läsa något om Ledin heller.

Faktum är att jag inte ens orkade läsa sidan i GP om hans premiär på Rondo, med recensionen (Han fick naturligtvis TRE obligatoriska fyrar av fem i betyg) längst ned.
Jag orkade bara ögna igenom omdömena när Ulf Wagner med fru talade om att de inte har någon särskild favoritlåt av Ledin.

Men, svaret ligger väl någonstans just där. Ingen artist bär sin mediokritet så stolt på kavajslaget som Ledin. När alla våra favoritartister ska brinna och vara relevanta och ”mena det” så kommer Ledin och spelar bredbent cheerleader-rock med så breda penseldrag att bara en viss kategori människor – de som hemskt gärna vill vara medelklass – kan uppskatta det. Det finns inget utrymme för trams som tolkning, inkänning eller analys.

Det är falukorv och makaroner med två glas Pripps blå klass III serverat av en man som gifte sig rikt med Stikkan Anderssons dotter och har bott på Strandvägen sedan Ola Ullsten var statsminister. Klart att han är medelklass och ljusblå. Blå som den blaskiga ölen. Blå som... vattnet och... vindarna? Minnena?

Kan det alltså finnas ett mått avundsjuka i hatet mot Ledin? Förmodligen. Det finns ju nästan alltid ett mått av stort mått avundssjuka och missunnsamhet i alla former av hatyttringar.
Fast hatar man Tomas Ledin? Är det inte mer förakt, eller kanske till och med rädsla – rädsla för att själv framstå som alldaglig, medioker och opoetisk? Nej, det är nog hat. Rent och glödgat hat mot en jävel som fått en plattform att göra något extraordinärt och sedan langar upp en bajskorv på piedestal och bjuder in Knut Agnred att titta på det, medan den sistnämnde gör sin Linus-på-linjen-imitation och Berlin-kännare Häckner bjuder upp till lite gorillakabaré.

Bratya razboyniki

Vad jag saknade det där grabbgänget när jag blev vuxen och flyttade hemifrån. Högsbo var en kokong från 60-talet – i uttryckets allra mest bokstavliga betydelse – eftersom jag flyttade in i min farmors fullmöblerade lägenhet efter att hon hade drabbats av en stroke. Ingen på Kapplandsgatan tycktes vara en dag under 65, inte ens de som bevisligen var det. Inte ens hundarna, inte bilarna, rakt inte utbudet på Ica Supermarket på Axel Dahlströms torg. ”Supermarket” – vilket underbart ironiskt namn. Det här är affären som långt in på 00-talet inte marknadsförde suspekta livsmedel som pesto, quorn och mejeriprodukter från andra djur än kossor. En vegetarians mardröm. Vi fick vad vi förtjänade. Alla med drömmar om blå himmel är flagellanter i skuggan av höghuset på Axel Dahlströms torg.

I Torslanda hade vi oftast umgåtts på andra våningen hemma hos Pusjkin. Tiden existerade inte där. Det var som ett riktigt casino, utan klockor och utan tidsuppfattning, trots att vi oftast spelade Chicago eller fyrmannawhist utan någon som helst monetär insats. Vissa veckolov var vi hos Ekan – vi spelade ett stort träsjabrakspel – en slags blanding mellan ett primitivt fotbollsspel och ett flipperspel, men man spelade mot varandra och kulan for nästan alltid ur spelet så man fick leta efter den på knä. Hemma hos Björn frodades gästfriheten, Simpson’s var alltid på tv:n och katterna Eskil och Lurvas kelsjuka i knäet. Hos Bobby såg vi Wimbledon, matade fjåkelbjåtingen (en högst ordinär burfågel, med ett extravagant namn – alltså precis tvärtemot dess husse.) och Bobby själv åt pepparbiff varje dag, medan han gjorde kaffe svartare än själen till oss. Daniel hade preussisk ordning på sitt rum och spelade thrash metal på en volym (i vardagsrummet) så att hela radhuslängan skälvde. Good times, good times.

Men det var hemma hos Pusjkin som de flesta episoder utspelade sig. Det finns inte mycket att återge. Det hände liksom inget. Det var bara fin pubertal manlig vänskap. Det var en stressfri tillvaro, en avkopplande – och ibland också – intellektuellt stimulerande tillvaro. LAGOM intellektuellt stimulerande, ska tilläggas – det finns ingen anledning att överdriva.

Hade mitt liv varit en amerikansk situationskomedi hade dekoren sett ut som Pusjkins rum. Pålagda skratt när Bobby kliver in i rummet vattenkammad, när Bjorbster är en usel förlorare (i kortspel) och när texterna på Dios Lock Up the Wolves analyseras och omslaget dissekeras ned på detaljnivå.

Pusjkin är en av de där människorna som man inte behöver säga överdrivet mycket till och ändå ha kvalitetstid med. Det råder någon slags konsensus mellan mig och honom i de flesta lägen, i alla fall är det så jag uppfattar det. Jag är inte säker på att Pusjkin håller med – jag är inte alltid överdrivet betänksam innan jag uttalar mig i olika ämnen. Vill man ha en nykter åsikt i något ämne, nästan vilket som helst, så frågar man Pusjkin – så är det bara – i synnerhet om väsentligheter som fotboll, öl och existentialism.

Tio album: 8: Per Henrik Wallin "Tiveden", 2002

Det finns förvånansvärt lite information om en av svensk jazz absolut mest originella musiker på nätet. På Wikipedia beskrivs pianisten visserligen som en svensk Thelonious Monk vars spel var säreget och fritt, men så mycket mer matnyttigt är svårt att gräva fram, förutom att han föddes 1946 i Karlsborg och dog i sviterna av cancer 2005 i Stockholm.

Jag hade biljett till en spelning på Fasching i Stockholm hösten 2005 bara någon månad efter hans bortgång, så jag fick aldrig se honom.

Om man pratar om originella svenska jazzmusiker så är naturligtvis Jan Johansson och Lars Gullin oändligt mycket bredare. Deras originalitet ligger till stor del i sättet de blandade jazz med svensk folkmusik och dessutom gjorde den lättillgänglig för en normalt sätt inte alltför jazzintresserad publik. (När jag arbetade i skivaffär i slutet av 90-talet och början av 2000-talet var Jan Johanssons Jazz på svenska och Lars Gullins Fädbodjazz genrens eviga storsäljarna bredvid Miles Davis Kind Of Blue och Keith Jarretts Köln Concert.)

Fullt medveten om att det på inget sätt gör Per Henrik Wallin till en bättre artist än Jan Johansson eller Lars Gullin är det enkelt att fastslå att Wallin inte hade någon längtan efter att bli ”bred” eller erkänd.

Inom jazzkretsar florerar det en rad rykten om Wallin, vilkas sanningshalt jag inte har en aning om. Vad som är säkert är dock att han tillbringade de sista 17 åren av sitt liv i rullstol efter en olycka. Han var borta från musikvärlden i åtta år. När han återkom var hans spelstil förändrad – den var ännu yxigare än innan och mer avskalad.

Ryktena gäller att olyckan som han råkade ut för i själva verket var ett självmordsförsök efter att hans livskamrat gått bort. Det sägs att han med krossat hjärta kastade sig ut genom fönstret till ett flervåningshus. Det sägs att han överlevde men blev institutionaliserad.

Det kan tyckas olämpligt av mig att sprida rykten som kanske inte alls stämmer. Och jag gör inte det av någon mytologiserande eller spekulativt autenticitetstörstande.

Men, handikappet och den förmodade hjärtesorgen hjälper till att förklara en delar av hans själfulla pianospel och drivkraften bakom den oerhört begåvad kompositören Per Henrik Wallin. För ingenstans lyckades han visa en så färgrik palett som på storbandsskivan Tiveden.

Tiveden är, för de som inte vet det, en nationalpark mellan Närke och Västergötland i närheten av var Wallin växte upp. Förmodligen är det minnen ur en pastoral barndom som har givit albumet dess namn, men omslaget som är mörkt och klaustrofobiskt minner också om något annat än solsken och sommaräng.

Det är en skiva som gör sig utmärkt att lyssna på när man susar omkring under jorden i tunnelbanan. I synnerhet om man som jag tycker det är ganska obehagligt att åka tunnelbana. Med inledande Kleens Corner i hörlurarna blir den oändliga rulltrappefärden ner i underjorden vid Rådhusets tunnelbanestation ännu mer absurd. Låten är modern storbandsjazz, eller möjligtvis sluggerswing. Efter Bernt Rosengren och Jonas Kullhammars trots allt ganska kontrollerade saxofonsolon släpps Per Henrik själv loss i ett närmast atonalt solo. Det låter som om en aggressiv jazzbacill satt sig på balansnerven och tonerna vinglar ömsom fram för att i nästa stund har amfetaministens målmedvetenhet.
Den traditionella storbandsjazzen fortsätter att krocka med frijazz i Assar 13 Spartakus, medan titellåten är skir jazzlyricism och improvisation av finaste märke. I Wearealighthouse brottas Duke Ellington med Kojak på två skrikande hjul genom kurvorna.

De filmiska kvaliteterna, eller snarare tv-mässiga går igen lite senare på plattan då Bröderna Marx möter Albert och Herbert i Chico Marx Remembered.
Forget It låter som en Zorro-matiné på 50-talet innan en full barpianist drar av honom masken.
Plattan avslutas högtidligt med den skissartade men romantiska Susana, där musiken återigen drar åt fyra olika håll.

Låter det besvärligt? Det är det inte. Pär Henrik smeker dig med högerhanden och ger dig stryk med den högra. Svårare än så är det inte.

Tiveden finns obegripligt nog inte på Spotify.

Spiral Architect

Jo, eh alltså, jag åkte flakmoppe på Donsö igår. Vi satt på flaket, jag och Jenny när Daniel skjutsade oss till färjan på sin elektriska flakmoped. Se där: meningar jag aldrig trodde att jag skulle skriva.

I vilket fall. Man tar sig med snabbuss och snabbfärja från Gustaf Adolfs-torg till Donsö på 41 minuter. Det är jättesnabbt. Det blåser på Donsö. Och så råder det idyll. En sådan idyll som Viveka Lärn och Camilla Läckberg blivit miljonärer genom att placera illa utmejslade karaktärer i. Hade jag varit kvinna hade jag också placerat fiktiva mord i skärgården och blivit miljonär.

Det regnar alltså och blåser på Donsö och så ska småtjejer spela fotboll. Alla småtjejerna från Eklanda IF måste gå på toaletten innan de går av båten. De köar och kivas i en lång rad. Det gör den gamle öbon med käpp arg: ”Det är upptaget på toaletten, FÖR I HELVETE”, kräker han ur sig där han sitter på yttersta sätet mittemot toaletten och tar upp två tomma platser innanför sig på den fulla båten. (Det hör till ovanligheterna att Donsöbor svär på det sättet då de är mycket gudfruktiga) Småtjejerna gör stora ögon åt den bittre gamle mannen och lommar tillbaka till sina platser. Någon minut senare kommer de tillbaka, trots att Åsa Nisse-Ernest blänger föraktfullt på dem.

På Donsö åker inte bara flakmoppar – golfbilar är också högsta mode. Trafikregler existerar inte. Ingen använder hjälm på mopederna och man kör på den sidan av vägen man känner för i det man upplever som en lämplig hastighet (så fort det går). Det hela påminner ganska mycket om cyklister i stan, fast det går fortare.

På Ica på Donsö säljs ingen folköl. Donsöbor gillar inte alkohol. Inte ens lättöl serveras på bröllop där. Det verkar praktiskt. Kanske blir inte de bottenlöst tråkiga talen så långa då. Kanske måste inte alla ränna på toaletten hela tiden. Kanske inte ens bruden och brudgummen så att man slipper den där tramsiga seden med att springa fram och kyssa den av dem som är kvar i rummet.

Det är vackert på Donsö. Det är en klippa i havet och det är kargt på ett bohuslänskt vis. Det vilar ett lugn över ön trots den vansinniga trafiken på de säregna farkosterna. Det är sinnebilden av vad barn borde växa upp om man tar fram den där manualen som de flesta föräldrar verkar ha inopererad i pannloben. Fast det är farligt mycket vatten runtomkring. Är det inte trafik eller skog så är det mörk vatten som hotar när man vänder blicken från ungarna. Och finns inte något av det finns väl fula gubbar och haschtristess runt hörnet. Inte på Donsö förstås.

Donsö är ett ställe att fly till eller fly ifrån. Som alla andra ställen, kanske någon säger. Men Donsö är den andra sidan där gräset är grönare – eller precis tvärt om, stället där gräset inte alls är grönt om man är 16 år och gillar Black Sabbath.
(Black Sabbath? Ja, Black Sabbath.)

Vad ingen vill läsa

Jag arbetar på en kvinnodominerad avdelning. Jag är inte yngst och jag är man, jag har inte arbetat där kortast tid.
Jag har mer än vad som kan betraktas som indicier som tyder på att jag har sämst betalt på min avdelning.
Det är inget särskilt anmärkningsvärt med det här faktumet.

Vad som däremot är anmärkningsvärt är att om jag skulle ifrågasätta det hela så skulle jag få förklaringen att min utbildning inte är inom rätt område, att min löneutveckling ”följer kurvan” och att jag någonstans mellan raderna har mig själv att skylla eftersom jag inte har den rätta passionen och drivkraften.

För så är det: Är man man och ”misslyckas” eller underpresterar är det ens eget fel, det är till och med milt humoristiskt och kan kategoriseras i under epitetet ”poetisk rättvisa”.
Är man kvinna så har det med patriarkala strukturer och förtryck att göra.

Man=Underachiever
Kvinna=Offer

I hela mitt liv har jag fått höra hur pojkar och män tar plats på flickor och kvinnors bekostnad. Jag är helt övertygad om att det stämmer. Till 50 procent ungefär.
Som närmaste sjukligt blyg som ung ställer jag mig dock frågan: Tar inte de gapiga MÄNNISKORNA plats från de tystare MÄNNISKORNA, har det verkligen med könstillhörighet att göra?

I min gymnasieklass var VISSA tjejer de som tog plats inte från killarna per se, men från oss tystare: Vilket råkade innefatta i stort sett alla killar (vilka var i minoritet) och en majoritet av de andra tjejerna.

På min arbetsplats nu är det likadant. Killarna är tysta och försynta (jag ber om ursäkt för den här fasansfulla språkliga klyschan, men det är verkligen så), medan ett antal kvinnor är väldigt dominanta.

Men hav förtröstan, om du likt mig inte alltid känner igen dig i de könsstereotyper du tillskrivs.
Minns ni den gamle backhopparen Jan Boklöv? Med sin svåra stamning, epilepsi och en blyghet som nästan gick att ta på genom tv-rutan har han i tio år levt som lyxmake, först i Luxemburg och sedan i, ehem, Skellefteå.
Backhoppare turned lyxmake. Jag är så avundsjuk att jag gnisslar tänder, inte på Skellefteå-biten naturligtvis, det låter vansinnigt hemskt att behöva spendera tid på ett sådant ställe.
Men att kunna bryta sig in på ett sådant kvinnodominerat gebit, oftast förunnat människor som Kajsa Anka och Maria Montezuma, eller vad de heter.
Det är 13 rätt – det är Respekt.

31

En flanör. En ordens man som strosar boulevarder ner, dricker sitt kaffe svart och skriver ned tankarna som susar genom hjärnans tunnlar i en oxblodsfärgad inbunden anteckningsbok. April i Paris. Käpp med förgyllt handtag. Aldrig rik, aldrig pank. Köpenhamn. Charma änkan på andra våningen och lämna blommor till den blyga flickan i bageriet. Mustaschvax och linnekostym. Löjlig hatt. Dricka pastis och spela kort.

Jag hade blivit en utmärkt flanörprosaist. Om jag slapp vara särskilt produktiv förstås. Eller, kanske hade jag blivit produktiv om omständigheterna var de rätta? Jag tror att stress är helt och hållet kontraproduktivt för mig. Vi lever i ett samhälle där det talas om positiv stress. Jag tror inte på det. Ett samhälle där positiv stress verkligen behövs är ett där man klär sig i djurhud, bor i grottor och jagas av sabeltandade tigrar.

Jag klarar mig alldeles utmärkt utan stress. Och det tror jag ärligt talat att 95 procent av mina medmänniskor också gör. De som inte gör det är dem som måste kasta sig ur flygplan eller fridyka. Light-psykopater, med andra ord.
När GAIS har 1-0 och det återstår tio minuter av matchen plus övertid – det är så mycket stress jag vill uppleva – om jag fick välja själv. Det får jag inte.

Var Hjalmar Söderberg stressad? Det måste han ju ha varit ibland. Kärleksaffärer hit och sexiga danskor dit. Många bollar att hålla i luften. Fin du siècle-stress. Men vid förförra sekelskiftet kunde man inte alltid bli nådd, överallt hela tiden. Ingen pingade en på Twitter om en ny ännu så länge outgiven låt med den briljante sångaren Michael Kiwanuka – men å andra sidan jagade inte galna människor på en företagsmobil, land och flyghamn runt. Dag och natt, den 6 juni och den 24 december.

I mindre nogräknade människors liv är idag första dagen i resten av deras liv.

Tio album: 9: Spacemen 3 "The Perfect Prescription", 1987

Det är lika bra att säga som det är med en gång: Spritualized, gruppen som Jason Pierce bildade efter Spacemen 3, är ett oerhört mycket bättre band än just Spacemen 3. Spiritualized spelning inför ett halvt om halvt öde Trädgårn 2008 tillhör utan tvekan bland de absolut mest fulländade konserter som jag sett och deras album Let It Come Down från 2001 (målande, men elakt beskriven av herr Norinder som "ett luftslott") är förmodligen den skiva som jag hade valt att kremeras tillsammans med.

För varje skiva som Jason Pierce gör (jag har fortfarande svårt att skriva ut hans abnormt löjliga artistnamn: Jason Spaceman) så lyckas han komma lite närmare essensen av vad hans musikaliska universum består av, det är gospel, soul, Rolling Stones, frijazz, Brian Wilson och hans alldeles egna patenterade recept av laserblinkande vaggvisor fulla av pharmaceutiska referenser).

Det är en smula anmärkningsvärt att allt egenligen har funnits på plats ända sedan Spacemen 3:s första lulliga steg i mitten på 1980-talet. Det är bara framförandet som har blivit bättre och bättre för att slutgiltligen nått sin perfektion under Spriritualized-eran.
Spacemen 3 var trots namnet inte en trio, det var en kvartett, men som omslaget till albumet avslöjar var det två personer som var bandets självklara ledare: Pierce och Pete Kember, vars alias Sonic Boom var lika larvigt som sin låtskrivarpartners. Kembers låtar är alla mer tydligt influerade av Velvet Undergound, något som direkt gör dem mer ointressanta än de kompositioner där Pierce sjunger (Ode To Street Hassle låter närmast som en Lou Reed-parodi).

The Perfect Prescription är en obehaglig skiva. Det är en skiva som jag föräldrar bör oroa sig mycket mer om deras tonåriga barn lyssnar på en någon ganstarappare eller några norska kyrkbrännare. Spacemen 3:s revolution är inte utåtagerande våldsam, den är självförbrännade och destruktiv. De vill ingenting. Alla känslor, allt av värde går bara att uppleva genom kemikalier. Kemikalier och rundgång. Deras moto var: Taking drugs to make music to take drugs to. Och låtarna på the Perfect Prescription är menade att beskriva alla stadier i en drogtripp.

Inledande Take Me To the Other Side är både frustande, vildsint och oberäkneligt krängande samtidigt som den är strikt och monoton.
Den följs av plattans höjdpunkt, den finstämda balladen Walkin' With Jesus, där de religiösa liknelserna hela tiden syftar till något annat (musikens helande kraft, droger, kärlek), något som de bästa Spiritualized-låtarna fortfarande nästan alltid fortfarande gör.
Kembers Ode To Street Hassle följs av den instrumentala Ecstasy Symphony som klockar in någonstans mellan Brian Eno och ECM-jazz och som i sin tur mynnar ut i Red Krayola-covern Transparent Radiation, där Kember låter mer som John Cale än Lou Reed.
I Feel So Good trippar enmutade trumpet runt bland opålitliga akustiska gitarrer som sjunger hedonismens lov.
I efterföljande Things'll Never Be The Same är det stora vita oväsendet tillbaka, en fuzzad bas spelar två toner medan rundgång och wah-wah-pedaler ylar, det intressanta är att alla former av trummor lyser med sin frånvaro vilket ger låten en närmast sjösjuk kvalitet(!) - eller om man så vill - när ruset övergår i illamående.
Come Down Easy är närmast en brittisk countryballad. Det låter som The Verve skulle komma att låta tio år sedan, men hotfullt sönderfallande istället för polerat och välproducerat.
I avslutande Call the Doctor har något gått oerhört fel och även om låten tillhör plattans bästa, är det knappt så att man orkar lyssna. Allt är smutsigt och solkigt och solen som lyser genom de neddragna persiennerna blottlägger en syn vi helst vill vara utan.

När skivan är slut vill man förbjuda alla sorters droger och spärra in alla knarkproducenter, langare och nyliberala och kasta bort nyckeln. Efter man gjort det vill man sätta på skivan igen, på ytterligare lite högre volym.

The Perfect Prescription finns inte på Spotify, den första trippen är alltså inte gratis i det här fallet.

The Sound Of Young Torslanda, del fyra

De hette CT och Kenneth.
CT (Carl-Tore!) var pudelrockande gitarrist i göteborgsbandet Million och Kenneth var, eh, ”en kenneth” (med allt det innebär). Båda var urtrevliga musiktyper – en extrovert och en introvert – och det var de två tillsammans som skulle producera Saliva till den Rockslaget-skiva som 1994-års finalister fick spela in två låtar var till. Låtarna – vi valde Twinsoul Lulu och Coming Home Being Good – skulle spelas in i Ace Of Bases studio i Gamlestan, vägg i vägg till Bingolotto-tvstudion. Verkligen rock n’ roll.

Vi hade spelat in demotejper tidigare, men på den här tiden var inspelningen av musik fortfarande något som var väldigt högtidligt och ackompanjerades av många ”ooooh” och ”aaaah” från de beundrande unga musikerna som trädde in i en riktig inspelningsstudio. Nu för tiden kan man göra en världshit i sovrummet, man behöver bara en dator och lite bra musikprogram. På den här tiden tog det en halv dag att få rätt ljus i baskaggen. När bastrumman lät bra fortsatta man till nästa trumma i trumsetet. Det hela hade vissa likheter med att titta på färg som torkar, förutom att unga långhåriga män då och då utbrast ”ooooh” och ”aaaaah” när några stamp med baskaggepedalen förvandlades till särdeles häftiga ”klick” i studiohögtalarna.

När allt var uppriggat och klart skulle vi spela lite testomgångar. Vi spelade live som i en replokal (förutom trummorna, som får vara i ett ljudisolerat rum) men det är bara trummorna och, kanske, basen man spelade in. Sedan lyssnar man och ser om det går att behålla. Gör det det så spelar man sedan in olika gitarrer var för sig, kanske till och med del för del. Spela några ackord, stopp, stanna, spola tillbaka, lyssna, göra om. Så höll det på. Det här var innan trenden att allt skulle låta autentiskt och levande återerövrat musikinspelningstekniken.

När vi repeterade inför inspelningen av (i första hand) trummorna tror jag att CT och Kenneth blev lite bekymrade över om vi skulle klara att ”sätta” låtarna. Det här är musikerlingo och betyder helt enkelt att ingen skulle spela så ur rytmen, eller fel toner så att det helt enkelt inte gick att använda.
Vi lyckades dock överraska våra Toto-älskande perfektionister till medhjälpare genom att inte bara spela komplicerat utan även om inte snortajt, så åtminstone salivsäkert!

Att spela in musiken gick med en rasande fart. Trummor, bas och flera gitarrpålägg sattes på första, andra eller i undantagsfall tredje tagningen. Vi var mycket imponerade av oss själva. Det var som sagt CT och Kenneth också. Vi var så imponerade av oss själva att vi under ett matbreak då vi åkte till Burger King tog med oss en gatumusiker från Avenyn tillbaka till studion tillsammans med hamburgarna för att lägga lite saxofon på båda låtarna. Han hette Christer och var jävligt cool. Dessutom la han sina partier blixtsnabbt och snyggt och försvann.

När Patrik sjöng in den ganska teatraliska sången steg vårt självförtroende ytterligare. Vi var nu övertygade om att de två låtarna vi spelat in inte bara var extremt originella och nyskapande, utan också att de var ljusår bättre än något av vad de andra banden i finalen skulle lyckas mäkta med.

Om man nu 17 år senare lyssnar på våra två låtar på den gräsligt formgivna cd:n Rockslaget ’94 slås man av att musiken visserligen är ganska originell. Det som brister är i första hand – faktiskt – produktionen som låter tungfotad och tunn på samma gång. Framförandet är faktiskt fortfarande bra. Låtarna, däremot, är alldeles för överlastade. Idén om att slänga in ett nytt oväntat parti en halv takt innan det gamla är färdigspelat fungerar utmärkt en eller möjligtvis två gånger per låt. Problemet är bara att vi gör det femtioelva gånger per låt. De två låtarna innehåller material till vad som kanske hade kunnat bli sex-sju olika låtar (för sex-sju olika band…) och en hel del ren skit. Faktiskt.

Det var väldigt synd att vi inte vässade vårt uttryck(!) och istället kastade oss in i någons slags Tom och Jerry möter Basil Fawlty-hetsig musik. Men, det var ju faktiskt det vi gillade, just då. Tror jag. Glöm inte att det här utspelar sig i en tid då ironin stod högt i kurs bland svenska ungdomar av manligt kön.

Tillbaka till dåtiden: Styva i korken äntrade vi Lisebergs stora scen en sprakande försommardag 1994. Publiken sträckte sig faktiskt flera hundra meter bort. Patrik hade lite trassel med sin gitarr men förutom det gjorde vi en bra spelning. Erik hade liljor i bakfickan av jeansen som Morrissey hade när The Smiths uppträdde på Top of the Pops för första gången och jag och Fredrik var väl mest statister, medan Patrik (iklädd en 70-talskostym vars tyg påminde om heltäckningsmattan på ett Bed& Breakfast som jag bodde på i september 1985) gjorde sitt bästa för bjuda publiken på något extra, och stackars Per var fången bakom sina trummor som vanligt.

Jag minns inte om vi trodde att vi skulle vinna när vi väl kommit av scenen. Vi var så att säga allas favoriter på ett ryggdunkarvis. Men juryn ville naturligtvis belöna sina polare såvi kom varken etta eller två, utan på en delad tredje plats (med resten av förlorarna). Jag minns att jag blev besviken och jag tror alla i bandet blev det. På efterfesten sa alla pliktskyligt att vi borde vunnit och vi var nog tillräckligt självgoda för att tro att det var sant.

Nu spelar ju det verkligen ingen roll. Verkligen inte. Jag är inte ens säker på att det gjorde det då. En sak som är uppenbar är att det gjorde oss mer cyniska än vad vi var innan. Vi kände oss inte besläktade med några andra Göteborgsband – och beskrivningen av Göteborg som en musikstad där alla hjälps åt och håller varandra om ryggen hatade vi – Vi ville vara den fula ankungen, även om vi kanske inte var det.

Vem går man till om man är förbittrad? Precis. Morrissey. Hans texter skulle snart influera Salivas i en så hög utsträckning som ingen annan influens lyckats göra sig gällande. Bra eller dåligt? Det diskuteras i nästa del (då Erik N kanske äntligen – som tidigare utlovats – dyker upp all commando in his snickarbyxor).

Kjamizar,
H

Sverige Blues

Varför finns det någon annan journalistik än de lokala nyheterna? De väldigt, väldigt lokala nyheterna. Eller, ”nyheter” förresten: folkloristiskt vidareförda ”incidenter”, snarare.

Ja, jag tänker på den alldeles fantastiska bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelse. Den är rent guld för dem som tycker om att generalisera och tala om den svenska folksjälen. Och vem gör inte det?

Jag älskar hur Sverige är ett land av pseudohändelser – vilket förmodligen framgår ganska tydligt på den här bloggen ni läser just nu – när saker i ett mikrokosmos avhandlas, och när det slås upp som något av allmänintresse. Vad jag önskar att jag kunde göra det med In A Silent Way!

Jag älskar personen som är upprörd över att hans dagliga cykelväg mellan Majorna och Medicinarberget förlängts på grund av att festivalen Way Out West spärrar av Slottsskogen i några dagar – för att sedan tillkännage att han själv ska gå på festivalen! Underbart svenskt! Man får passa på att gnälla när man får chansen – i tidningen och allt!

Jag älskar kvinnan som fått en skalbagge i sin sparriskonserv men inte tycker att ett presentkort på 25-50 kronor är ett tillräckligt plåster på såren för hennes ”lidande”.

Jag älskar bilderna på besvikna, desillusionerade, bekymrade, kränkta, sårade svenskar bredvid ett buskage, en busshållplats eller hållandes en tingest av omätbar skuffelse och ibland – om man har riktig tur – flankerade av sin familj, där alltid någon ser ut att ha svårt att hålla sig för skratt – i det här ytterst allvarliga familjetrauma som vi har ynnesten att få ta del av.

Mest älskar jag språket i artiklarna. Den journalistiska missionen. Att utbilda. Att förklara. Att referera så att ALLA förstår.

Att de exempelvis förklarar för läsaren VAD Ulf använder mjölken som han handlar på Coop Konsum till, är en tidsresa tillbaka till ett tryggt socialdemokratiskt Sverige – där ingen skulle tro att det var något – men inte heller känna att några frågor var för dumma, verkligen INGA frågor. Allt i samhällsmedborgarbildningens ljuva namn.

Vad har man mjölk till?
–Jo, bland många användningsområden kan man bland annat hälla en skvätt mjölk i olika – andra – varma drycker för att alternera och mildra smaken hos den ursprungliga drycken. Man kan här även kombinera mjölk med socker eller annat sötningsmedel. (Tänk dock på att även om honung fungerar ypperligt i te, är det inte alls lika gott i kaffe).

(Tack till Mariana som länkade till den här underbara sidan på sin Facebook-sida)

Tio album: 10: John Martyn "Bless the Weather", 1971

Kanske glädjer det någon, kanske inte, men idag startar en serie med musikrecensioner på den här anspråkslösa bloggen. Det är skivor som recenseras, tio stycken vilket de begåvade av er räknat ut när ni läste rubriken. Det är inte nödvändigtvis mina tio favoritskivor, men det är tio skivor som jag av en eller annan anledning tycker är värda att dras fram i ljuset (om man nu kan se den här bloggen som någon som någon form av ljuskälla).
I vilket fall: Tio recensioner av tio skivor som jag verkligen tycker om och som jag allra ödmjukast tycker att ni borde upptäcka, återupptäcka eller åtminstone lyssna igenom innan ni avfärdar.

Först ut är John Martyn - Bless the Weather (1971)

Som ni säkert känner till är den genre som nuförtiden oftast kallas för singer-songwriter förmodligen både den enklaste och svåraste musikstilen att omfamna och, ja, älska. Låt mig försöka förklara mitt påstående innan ni avfärdar det som effektsökeri.

Enkel att omfamna därför att inget kan vara så avväpnande och djupt intimt som en ensam människa bakom en gitarr eller ett piano som viskar hemligheter rakt ur själen in i ditt öra. Det kan vara musik som inte bara berör, tröstar och utbildar utan som också rent fysiskt sitter bredvid dig i soffan och håller dig sällskap när du är ensam, oälskad och deprimerad.
Samtidigt är genren vansinnigt svår att älska eftersom så många har känt sig kallade att tillföra något till den. Avståndet mellan sårbart musikaliskt geni och överförfriskad efterfestsidiot med gitarr har aldrig varit kortare. Den inneboende enkelheten i musiken gör helt enkelt att varenda stavelse, varenda utandning, måste vägas på guldvåg innan de presenteras som modern folksång.
Texternas kvalitet prövas dessutom mycket hårdare än vad fallet är i annan pop- eller rockmusik. Textrader som vi sväljer med hull och hår när ett band med larmande gitarrer framför dem, framstår lätt som banalt kräkmedel när en skör, skäggig ensam man med gitarr larvar ur sig dem med en pretentioner som skulle kunnat sänka Atlantis (och förmodligen gjorde det.)
Lägg därtill att sångrösten inte bara måste vara bättre än hos sångare i ett popband, den måste också vara mer originell och lättidentifierad. Låtarna ska vara enkla men framföras med en väl dold virituositet, annars är bilden av lägereldskillen, eller för den delen Stefan Andersson där blixtsnabbt. Det SKA inte låta lika bra om du sjunger och spelar låten som när, säg, Nick Drake gör det. Det är inte punk (även om Billy Bragg hade haft ganska många invändningar).

John Martyn är en artist som med knivskarp briljans och avundansvärd enkelhet klarade alla ovan hinder. Hans allra finaste platta är Bless the Weather från 1971. Den är inspelad i Hastings under samma år. Martyn hade flyttat till den sydengelska kuststaden tillsamans med sin Beverly (som han året innan spelat in inte mindre än två lysande album tillsammans med: Stormbringer och The Road to Ruin) för att, som det så populärt heter, starta på ny kula.

Bless the Weather inleds en smula trevande med Go Easy, en låt om det alkoholdränkta leverne han hoppades att lämna bakom sig när han nu väl flytt storstadens nattliga lockelser. Akustiska gitarrer väver ett nät som Johns fjäderlätta kärleksbetygelser till Beverly studsar på, men i bakgrunden lurar ånger och rädsla för tidens obönhörliga framåtsträvande. "Life - Go easy on me, Love - Don't pass me by", sjunger den vid tillfället 23-år gamla John Martyn med en säregen blandning av ungdomlig oskuldsfullhet och tredubbelt gammal beska i rösten.

Titellåten som följer innehåller alla de kännetecken som skulle komma att följa John Martyn genom hela karriären, en kargt urbrittisk folkig jazzighet accentuerad av bandlös bas och en ängels falsettsång. Låten är en sådan som man sluter ögonen till och försjunker i sig själv med hjälp av. Låten mynnar ut i ett - ursäkt klyschan- DRÖMSKT instrumentalt parti som tyvärr bryts abrupt när nästa låt gör sig påmind...

...För precis som på så många klassiska plattor finns det en låt som riskerar att sänka hela skivan, i synnerhet när låten är så tidig som nummer tre på skivan. Sugar Lump är ett bredbent hånflinande bluesjam av så obehaglig karaktär att den riskerar att man stänger av skivan när man hunnit hit. Man gör bäst i att helt enkelt programmera bort eländet. Som tur är, antar jag, följs Sugar Lump av en av en betydligt starkare låt: Walk to the Water, som inte är helt olik titellåten i känsla, vilket gör Suger Lumps placering mellan de båda låterna än mer märklig. Men ta det lugnt - återstoden av skivan utgörs enbart av solitt guld.

Just Now och klassikern Head and Heart är oklanderliga och i fantastiska Let the Good Things Come gör han mer med två ackord än Ramones lyckades göra under hela sin karriär. Back Down the River tillhör de vackraste låtarna som någonsin spelats in - av någon artist överhuvudtaget och instrumentala Glistening Glyndebourne är experimentell musik när den är som allra mest njutbar. Pretentiöst, ja, men också vansinnigt belönande för den som tar sig tid och lyssnar.
Skivan avslutas, som för att lätta upp den trots allt dovt hotfulla (väderliknelser undanbedjes vänligen men bestämt) stämningen, med en kort bagatellartad men inte oäven version av Singin' In the Rain med ett gitarrspel så perfekt att ingen annan än John Martyn hade kunnat stå bakom det.

Cd-utgåvan av Bless the Weather innehåller för en gångs skull befogade alternativa tagningar av de sex låtar som får anses vara skivans absoluta höjdpunkter, vilka alla är fullt värda att lyssna igenom ordentligt. Dessutom bjuds vi en tidig version av May You Never med Paul Kossoff på elgitarr.

Lyssna på Spotify

The Sound Of Young Torslanda, del tre

Alla musikgrupper som gått igenom medlemsbyten har en sättning som är mer klassisk än de övriga. En sättning som lyckades konservera essensen av vad bandet i efterhand skulle komma att kommas ihåg för. Ibland är det ett självklart val som Deep Purple Mark II (Gillan, Blackmore, Glover, Lord, Paice – även om jag personligen alltid har föredragit Mark IV med Coverdale, Bolin, Hughes, Lord och Paice), ibland är det mer omtvistat bland fansen: så som *ehrm* fallet är med Saliva.

I hårda omröstningar på diverse obskyra fanforum på nätet (försök inte googla dem, de är stört omöjliga att hittatom man inte bjuds in till att bli medlem.) har sättningen med Berggren, Landgren, Strömberg, Norinder och Edberg vunnit en knapp seger som den mest prominenta.

Med det i rocksammanhang oortodoxa soundet från en bandlös bas och med Patrik sångmässiga resurser kunde vi första gången realisera drömmarna om att göra originell och hyfsat kompetent framförd musik. Om trummorna fortfarande tillhörde den tekniska hårdrockens domäner, basen snuddade vid jazz och sången var av croonertyp lät vi gitarrerna löpa mellan ett flertal genrer. Ibland blev resultatet ganska lyckat, som i Twinsoul Lulu, en låt med flageoletter, ”elefanten”, buskis, rök, eld och zigenarjazz. Idén till kakofonin i Twinsoul Lulu kom efter att en person på min och Eriks skola förklarat genialiteten hos det förfärliga amerikanska bandet Sonic Youth: ”De slår på gitarrerna med trumpinnar!, proklamerade han storögt. Vi slog inte på gitarrerna med trumpinnar men vi ville att låten skulle bestå av övertoner, rytmiskt skrapande och svajarmsexcesser från den motivlackade Ibanezen.
Sedan tidigare hade även gitarrpop-influenser smugit sig in i musiken, till en början anmärkningsvärt nog mest i sångtexterna där man kunde hitta stölder från Jane’s Addiction, Afghan Whigs och Morrissey/The Smiths om man brydde sig om att leta efter dem (det gjorde ingen), tyvärr irriterande ekiperat i den äktsvenska brådmogenhetens illgula gallonbyxor.

När vi styva i korken skickade in anmälningstalongen (får så gick det till 1994) till årets Rockslaget var det med ambitionen att framföra tre egenkomponerade låtar som skulle få folk att tappa hakan.
Planen var att gå ut hårt med Twinsoul Lulu, där vi lät det improviserade krocka med passager som var strikt arrangerade – med preussisk precision.
Nästa låt Coming Home Being Good, med titeln stulen och översatt från svenska från en pjäs som hette Kommer hem och är snäll av Mattias Andersson – Dock inte den Mattias ”Bobby Bb” Andersson som tidigare hade trakterat basen i bandet, skulle förvirra publiken ytterligare genom tvära kast mellan finskt dansbandsgroove och john-zornsk grindcore och en text om präster, prostituerade och en inneboende tomhet. Väldigt gymnasialt, thanks for asking. Efter att de här två låtarna, åtminstone i våra sinnen, spridit en pandemi av mentalsjukdom i publiken, skulle vi avsluta med en skenbart oironisk och lättsmält funkpop-karamell med helt vanlig kärlekstext: Making Annie Glad.

Vi stegade in på scenen (i Torslanda, eller var det i Tuve? Backa?), med all den falska självkänsla en elgitarr runt halsen och ett par Dr. Martens kan uppbringa. Jag har inget minne av hur spelningen i sig gick men jag tror att juryn var tvungen att låta oss gå vidare, om inte på grund av vår originalitet (som vi själva trodde) utan på grund av vår målmedvetenhet.
Vår semifinal hölls återigen i Flunsåsparken, i dagsljus. Jag minns inget förutom att Fredrik hade bråttom tillbaka till det militära, efter vi hade uppträtt. Men vi gick vidare och vi blev solbrända för det den första riktigt varma soliga vårdagen. Vi skulle spela på Lisebergs stora scen. Vi skulle ro hem hela skiten. Alla andra band lät ju som Freda eller var Pearl Jam-coverband. Klart som fan att vi skulle vinna! Vi skulle även få spela in två låtar i Ace of Base-studion i Gamlestan. Sweet. Kanske kunde vi passa på att nita Joker medan vi var där?

Tävlingens andra semifinal hölls i Slottsskogen. Ett återförenat Jelly Roll klädde sig i Sergent Pepper-kostymer från Göteborgsoperans kostymförråd, alla utom den ene – sure – gitarristen. Deltävlingen hade svepts hem med enkelhet.
I Slottsskogen följdes två Saliva-rejectade låtar Estocolmo Está Meurto och The Sunshine Song av en furiös version av en gammal goding: Sea Of Pussy. Publiken var i extas. Eller inte. Men vi var bra. Det är jag nästan säker på. Ekan skällde ut gud på gammalt fint manér och David snörpte med munnen som en brunstig Paul Stanley. Men det räckte inte till Liseberg. Obegripligt nog. Jag antar att juryn fortfarande 2011 skäms över sitt felbeslut.

I nästa del spelar Saliva på Lisebergs stora scen! Erik N uppträder på ”Arbetareteater” endast iklädd snickarbyxor och newagesmycke!
Väl mött då.

Happiness is a warm - yes it is - gun

Det enda sättet att bli verkligt lycklig är att älska och att bli älskad tillbaka, med en liten reservation: Man måste dessutom vara helt omedveten om sin egen – och alla andras – dödlighet, i synnerhet dem man älskar naturligtvis.

Här kommer lyckan för hundar som oss, sjöng Håkan Hellström. Jag vet inte om han också tyckte att hunden är det djur som verkar mest lämpat att vara lyckligt.

Om man oroar sig på förhand för saker som (kanske) kommer att hända så förlänger man plågan. Å andra sidan verkar det inte särskilt tilltalande att väckas ur sin aningslösa slummer av sirener och insatsstyrkor.

Att älska och bli älskad. Men sådana värden betyder jack-shit om vi ska bygga ett samhälle där resultaten av vår kärlek ska förvaltas. Vi behöver arbeta mer! Vi behöver öka sysselsättningen! I en ovetenskaplig enkät på gp.se ställdes för någon vecka sedan frågan: ”Vill du ha ett nytt jobb?” Resultat: ”Ja, nu!” – 76 procent. ”Nej, jag trivs” – 24 procent.
Det här säger något. Något som ingen inom det arbetspolitiska området vill ta i med tång.

Vårt arbete måste vara lustfyllt för att vara meningsfullt. Menar jag verkligen det där? Ja! Ja, det gör jag. Och nej. Naturligtvis inte. Men jo.

I min interplano-kalender står det små förnumstiga citat längst ned på högersidan på varje uppslag. Ett för varje vecka. Oftast är det anmärkningsvärt innehållslösa och obegripliga japanska ordspråk av typen: ”Vad är en man som inte ser sin oxe som en persedel, men samtidigt kräver oxrullader av sin hustru när solen står som högst”.
Vecka 43:s floskel, av en man vid namn Otto Ludwig, har dock hällristats in i mitt medvetande: ”Många människor blir stressade av att behöva skaffa mer pengar för att ha råd att ta det lugnare.”

True talent will emerge, sägs det. Men det krävs nästan alltid ytterligare en talang: Att sälja sig själv för att talangen ska få tränga fram. Jag vill göra något jag tycker är roligt. Det är ju så jag gör mest nytta. Om jag inte gör mycket nytta vill jag inte göra någon nytta.
Får man säga så?
Nej.

För övrigt anser jag att John Dorans krönikor på Vice UK (viceland.com) är genialiska.

A Solid Bond In Your Heart

Jag fick ett vykort från Åke och Sara igår. De var i Berlin. Åke skrev och undrade om jag hade varit i Berlin; han tyckte att vi skulle åka dit i höst och så avslutade han med beskrivningen att Berlin var ”ett Glasgow gånger 100”.

Jag är inte helt säker på vad han menar med det sista påståendet. Men det träffade den där punkten i mig som all Tourette härstammar från.

Nej, Åke, jag har aldrig varit i Berlin. Det beror på att jag inte är intresserad av dockteater, kabaret, gothsynth, heroin, läderrockar, bratwurst, Hitlers bunker, Carl-Einar Häckner, spontanteater, lajvarkläder, gabbertechno, husockupationer, nycirkus, det Preussiska kungariket, S&M, Fredrik den Store, punk på tyska, Carl-Johan Wallgrens självförtroende, grafitti, murar, currywurst, rollspel, herrtoaletter, svartvitt foto i motljus, hakskägg (och kors), bockbier eller rasbiologi.

Jag gillar visserligen turkisk konfekt och Peter Brötzmann.
Men Brötzmann är från Düsseldorf-trakten och turkisk konfekt borde rimligen vara från Turkiet.

Jag är en man av principer. Åtminstone när det kommer till populärkultur. Ifrågasätt dem och jag att kommer slåss likt Don Quijote för att försvara dem, även om jag kanske någonstans innerst inne misstänker att det – eventuellt – kan finnas vissa sprickor i mitt resonemang.

Därför kommer jag aldrig åka frivilligt till Berlin. Det samma gäller Thailand, delar av Spanien, Nordafrika, Turkiet (trots konfekten), Indien (trots att indisk mat, åtminstone i sin västerländska översättning, är det godaste jag vet) och Kina.
Av en eller annan anledning har jag bestämt att det är olämpligt att åka till nämnda ställen. Det kan bero på att jag inte vill stötta ett odemokratisk statsskick eller ett land där prostitution pågår inför öppen ridå, men det kan lika gärna bero på att jag tycker illa om Scorpions i allmänhet och deras låt Wind of Change i synnerhet.

Rasism är bland det värsta jag vet och, utan tvivel, det mest korkade jag vet. Således har inte det här något med rasism att göra. Jag är bara rasistisk när det kommer till tyskar och stockholmare.
Den sista meningen kan ha varit ett skämt. Ni får sätta er ned och fundera på om det var ett skämt. Om ni vill. Ni behöver inte göra det. Att läsa den här bloggen ska inte innebära något tvång – det ska vara lustfyllt och spirituellt som en newage-stalinistisk fribalettföreställning på Brandenburger Tor.

Hur gör djur?

Leta efter en rolig infallsvinkel, leta efter en byggsten i det som är ditt liv, leta efter ny musik som ska förändra allt, leta efter en mening som förklarar något du inte förstod innan du läste den, leta efter en film som säger sanningen, en bok vars språk är vackrare än hennes sommarklänning i en störtskur, en formel vars lösning löser upp ensamheten, något som får hjärtat att slå lite snabbare och lite hårdare, ”Det är roligt för att det är samt”, citat att ta med sig och leverera som om det var ditt eget vid ett storslaget tillfälle, något intelligent men lättsamt, något djupsinnigt och tänkvärt, något som formar din smak och manifesterar din genialitet – nej, nej, nej, något som UTMANAR DIG, lite godhet, lite bitterhet, lite glädje, lite cynism, lite mänsklighet.
Lite hopp.
Nej, en jävla massa hopp.
Aldrig nöjd.

Eller:

Något som cementerar dina åsikter, något som rättfärdigar allt du gör och tycker, något som inte sticker ut, något oförargligt, bilder från din vardag, ytlig distraktion, putslustighet, vi mot dem, skvaller, något som konserverar tillvaron och säger att du är framme – färdig – DUGER, något som säger att det var bättre förr trots att det är precis likadant nu, nostalgi – men inte för mycket, sentimentalitet – men inte tillräckligt, radion i bakgrunden, lämna på dagis, ekologiskt är dyrt, alla har utfordrats, tid för dig själv, skrocka igenkännande, vila ögonen, vila hjärnan, stoppa världen.
Samma gamla.
Samma förbannade gamla.
Nöjd.

Sacha

Ytligt betraktat framstår möjligtvis Sacha Baron Cohens två mästerliga karaktärer Borat och Brüno som enkla humorskapelser vars rolighet ligger i plumpa rasistiska respektive homofoba utspel. Har man inte sett den briljanta tv-serien Ali G in da USA eller filmerna om den kazakstanske journalisten och den det österrikiska modelejonet är det ganska enkla slutsatser att dra.
Skrapar man lite på ytan, så lite som att bara se filmerna, inser man ganska snart att rasismen och homofobin är verktyg för att få de vanliga människorna , de som är omedvetna om att Borat och Bruno är påhittade karaktärer, måste förhålla sig till. Smygrasism och homofobi avslöjas, kläs av och mekanismerna bakom ifrågasätts. Det sker, kanske orättvist, på smygrasisters och homofoba människors bekostnad. De hängs ut – rakt upp och ned, i all sin inskränkthet och all sin vanlighet.

I Bruno arrangerar huvudpersonen en audition för konstnärliga filmer för barnskådespelare. Barnen företräds naturligtvis av sina föräldrar. Föräldrar som är så måna om att deras barn ska lyckas få in en fot i nöjesindustrin att de bland annatsvarar jakande när Bruno frågar om barnen kan tänka sig att handskas med trotyl och klä sig i naziuniform körandes ett judiskt barn i skottkärra på väg till en ugn.

Är det roligt?
Ja, det är det, roligt och vansinnigt hemskt naturligtvis.
Är det att göra sig rolig på någon annans bekostnad – är det till och med att dra desperata människor i smutsen?
Tveklöst.
Är det ett intressant sociologiskt experiment som är betydligt ”viktigare” än Amelie från jävla Montmartre eller valfri film av den där hejdlöst överskattade klyschriddaren Pedro Almodóvar?
Utan att blinka.

Visst är filmerna om Borat och Bruno en djupdykning i exhibitionism av vår generations största fysiska komiker – scenen när han utför fellatio på en imaginär avliden Milli Vanilli-medlem framför ett förbryllat new age-medium är gonzohumor på Mount Everest-nivå, men det är framför allt som skarpsinnig debattör på undercoveruppdrag att konfrontera allvarliga sociala problem som Baron Cohen verkligen imponerar. I alla scener, oavsett hur lösryckta eller sökta, fastnar skrattet i halsen och vi är allt som oftast tvungna att ifrågasätta fastställda normer – och oss själva.

Förmodligen är Baron Cohen så känd att han inte kan ro i land ännu en film av de typer som Borat och Bruno är. Jag sörjer faktiskt det här faktumet något alldeles oerhört. Visst är igenkänningshumor roligt när det görs med fingertoppskänsla, men någonstans börjar oförarglig arga-lappen-humor och stand-up-komikers iakttagelser över vad som är typiskt manligt respektive kvinnligt kännas oerhört menlöst. Ingenting är dessutom värre än konst som är ”lagom” upprörande.

Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot Baron Cohens gestaltning av Queen-sångaren Freddie Mercury. Det känns som en ypperlig casting att ge honom rollen, men, Queens musik har alltid gett mig klamydia på trumhinnan.

The Sound Of Young Torslanda, del två

Den nedklädda rocken gjorde sitt intåg i rampljuset i början av 1990-talet. Istället för att drömma om att dra ladd med David Lee Roth på the Rainbow i Hollywood eller äta ecstacy i stroboskopljus på La Hacienda i Manchester kunde man klä sig i skogshuggarskjorta och skjuta heroin i Nordstadstorgets parkeringshus.
Så skulle man kunna ha inlett en text om den musik som påverkade vårt band från och med 1992. Men det vore naturligtvis direkt felaktigt då det skulle låta påskina att vi förstod ”skillnaden” mellan olika sorts knark. Än mindre att vi varit i närheten av det. Vi drack folköl från Nära dig-butiken vid Krysset och blandade Grovsnus i Gevaliakaffet.
Men vad den parodiskt rockklyschiga inledningen var tänkt att illustrera var att rocken inte längre var en avlägsen fantasivärld, befolkad av ouppnåeliga stjärnor. Människor i arbetskläder, kanske till och med shorts, kunde också rocka.
Grunge i form av Alice In Chains, en i grunden ganska ordinär hårdrocksgrupp, och hårdare Metal i form av Pantera drog snabbt riktlinjerna för hur nästan alla replokalsrockare i Göteborg skulle låta. Även i byggbaracken i Torslanda gjorde sig de här två banden påminda.

Vårt bands stora problem, men samtidigt det som jag i efterhand kan se som ganska älskvärt, var att vi inte omfamnade någon trend helt och hållet och ägnade åt oss de sortens plagiarism som många andra band gjorde. Istället omfamnade vi alla trender och massor av saker som inte var trendigt också. Musiken blev kanske inte alltid helt konsekvent, den registrerade så att säga inte helt väl på Malcolm Young-mätaren.

På Valvet på Första Långgatan heilade skinheadsen i kapp till Broder Daniel, medan Håkan spydde bakom trumsetet. Jag blev rädd och stack så jag såg aldrig just det. Valvet var ett lite läskigt ställe några trappor upp från en skunkig innergård, som bara serverade folköl. Det hindrade dock inte att klientelet allt som oftast var radiostyrt berusade.
Vi spelade på Valvet med Stiff Kittens som snott sitt namn från Joy Divison. Jag minns att vi spelade tre covers: En Nirvana-låt, en låt av Pearl Jam och en av Alice In Chains. Lite genant.

Våra egna hits hette saker som We Could Breed och Godmolester. Lite genanta titlar även dom, men ganska hyggliga låtar, har jag för mig.

Vi spelade lite senare i Göteborgs spårvägars gymnastikhall vid Vagnhallen Majorna. Ett band vid namn Mentallica headlinade. Uruselt namn, det där, fast medlemmarna gick vidare till band som Blackmail och USCB All Stars. Någon sa att den maskerade rapparen Roffe Ruff var med i Mentallica, men det vet i fan.
Jag och Fredrik hade skaffat varsin gitarreffektmanick som hette Zoom och som var det häftigaste häftiga. Det fanns dock vissa saker som inte var så häftiga med den mobiltelefon-anno-1997-stora apparaten: Man satte fast den lilla remoten med kardborrband på gitarren (naturligtvis gick det en liten sladd till själva moderskeppet), ville man inte ha remoten kunde man ha apparaten i bältet men då fick man stå blickstilla och spela, eftersom apparaten var hyperkänslig och bytte kanal och därmed gitarrljud vid minsta vidrörning.
Lösningen var för mig att lägga den lägga på moderapparaten och remoten på en kökstol bredvid mig på scenen, bulla upp den på en kudde och bjuda den på varm choklad så att den skulle sköta sig. Fredrik däremot körde den lite mer vågade approachen och hängde fast den i bältet. När hans gitarrljud obönhörligen ändrades från vråldistortion till flangeranstruket Janne Schaffer-ljud mitt i första låten på helt fel ställe slet han i panik av sig Zoomen men inte bättre än att den dinglade mellan benen på honom resten av konserten.

Jag minns inte hur vi lät, men en person som snart skulle vara en viktig del av bandet, som befann sig i publiken vid det här tillfället sa att vi lät väldigt bra. Men han är från de västra (fastlands-)stadsdelarna och därmed mycket artig och väluppfostrad.

Innan de här två spelningarna hade vi bytt basist. Mattias gjorde lumpen långt bort och vid tog in Fredriks klasskamrat Pekka (Pekka hade tillgång till en vit Ford Sierra och en flickvän som såg ut som Slash, ja, fast snygg – och förmodar jag – av kvinnligt kön). Pekka var lite tuffare än oss andra eftersom han var från Biskopsgården, bland annat spelade han en konsert i kilt och en annan i endast kalsonger.

Vi hade i den här vevan även bytt namn till Saliva. Saliva lät ganska tidstypiskt. Det finns en videofilm från ett par år senare i tiden där jag förklarar att bandnamnet stod klottrat i en busskur på vägen till Gråbo. Det är inte riktigt sant. Någon hade taggat ”Spit” i en busskur kring Olofstorp eller Eriksbo, eller vad det heter. Spit var också en av de minst genanta låtarna på Kiss skiva Revenge från 1992…*

Vår sångare Erik J var en jävel på tjejer. I efterhand kan jag knappast klandra honom för att han var ute och stökade istället för att spendera helger och kvällar i replokalen med oss. En lördag då han var försenad till lokalen åkte vi i samlad trupp till radhuset där han bodde hos sina föräldrar för att hämta honom. Ingen öppnade men vi var säkra på att han var hemma, hur vi nu kunde vara det. Därmed var Ekans historia i Saliva all. Men han kommer bubbla upp längre fram i historien igen, var inte oroliga. Återigen minns jag inte hur det gick till när han fick sparken. Jag var inte med. Jag och Ekan gick way back och jag hade förmodligen existentiell ångest. Alltid en fegis – me that is.

Vi ersatte Ekan med Patrik. Patrik var gitarristen som plötsligt slog alla med häpnad när han började sjunga. Han sjöng fantastiskt bra. Så bra att han senare bytte inriktning helt och började sjunga opera på heltid, mer om det senare. Med Patrik i gruppen hade vi helt andra möjligheter att göra, eh, tilltrasslad – det vill säga – progressiv musik. Erik hade en lite punkig rockröst medan Patrik lät som en blandning mellan Scott Walker, David Bowie och Hans Josefsson. Han var dessutom en jävel på tjejer, piercad i näsan OCH lika snabb på gitarr som Vinnie Vincent utan fingervantar.

En stor rockad återstod innan det som, med all respekt för både tidigare och vid tillfället blivande medlemmar, för vad som måste anses vara den mest klassiska sättningen av Saliva. Återigen är jag boven i dramat. Pekka, för övrigt världens snällaste kille, höll inte riktigt måttet som basist tyckte jag och tror jag Per och Patrik också.
Fredrik fick sköta exekutionen, fast han var den som var lojal och ville ha kvar sin klasskamrat. Jag gömde mig under en filt och propsade på att min klasskamrat Erik N skulle ersätta Pekka. Erik N brukar figurera flitigt på den här bloggen – Han är mannen med de tejpade hörlurarna som ofta förser mig med facit när jag undrar olika saker. Plötsligt var Erik N med sin gråa bandlösa elbas en väsentlig del av gruppen, som förutom honom nu alltså bestod av Patrik, Fredrik, Per och jag.


*Apropå bandnamnet: 1998 var jag i Memphis när min mamma fyllde 50 år. På den legendariska musikgatan Beale Street hängde en oansenlig affisch utanför Beacon Theater om att bandet Saliva skulle spela. Det här var ungefär ett år efter at vårt Saliva splittrats och det var första gången jag hörde talas om det amerikanska Saliva – en gräslig Nu-Metalgrupp som fortfarande släpper skivor och är hyfsat stora i USA. Här i den gamla världen, med lite äldre värden, behandlas det Saliva med det förakt de förtjänar. Jävla namntjuvar.
Det är förresten stor skam att ett skitband som amerikanska Saliva kan ha världens tuffaste musikstad som hemstad. Jag trodde det fanns något i vattnet, eller åtminstone i elektriciteten, i Memphis som gjorde att all musik därifrån var bra.

Way Out Next

Way Out West 2011 var den bästa upplagan av festivalen som jag har sett. Jag missade visserligen förra årets upplaga. Men istället för att tala om för er vilka låtar (Head, I Wanna Be Your Lover, When We’re Dancing Close And Slow, Do Me Baby, The Cross, Sometimes It Snows In April, The Ballad Of Dorothy Parker, Money Don’t Matter 2nite, Sexy Motherfucker, Thieves In the Temple, Gotta Broken Heart Again, Sexy Dancer, Starfish and Coffee, Jam of the Year, Alphabet Street, The Question of U, Diamonds and Pearls, Gett Off, My Name Is Prince, The Morning Papers, The Most Beautiful Girl In the World med flera) med Prince jag hade velat höra istället för daterade Suzanne Lanefeldt-hits som Delirious, Let’s Go Crazy och i viss mån Take Me With U och Controversy, skulle jag vilja blicka framåt och peka med hela armen på vilka artister som Luger borde boka till Slottsskogen nästa år. Vilka artister som ska spela på klubbarna, de där ultrahippa bokningarna får de sköta själva. Jag orkar inte ligga med örat mot rälsen för att ta reda på vad som är hippast på Marie Laveauxs toalett om ett år.
Ta och boka tre-fyra artister ur varje kategori nedan, så blir Way Out West 2012 ännu bättre.

Kreddbokningarna: Robert Wyatt, Vashti Bunyan, Battles, Autumn Defense, Mighty Diamonds, Masters At Work, Prefab Sprout, Mike Patton, Tunng, Jonathan Richman, Bill Wells & Aidan Moffatt, Dan Penn, Rumer, Scarface, Burial, Jaheim, Linda Thompson, Phosphorescent.

Nostalgibokningarna: Saint Etienne, Morrissey, Spiritualized, The Zombies, Everything But the Girl, Terry Callier, Daft Punk, Dexy’s Midnight Runners, Nick Lowe, Billy Bragg, Teenage Fanclub, The Vaselines, Paul Heaton, Motörhead.

Återvändarna: Frida Hyvönen, No Age, Dungen, Anna Järvinen, Vampire Weekend, Franke, Explosions In The Sky, Fleet Foxes, Fibes Oh Fibes, Stina Nordenstam, Theodor Jensen, Henrik Berggren, Håkan Hellström.

Övriga: Ivy, The Embassy, Steve Mason, King Creosote, James Yorkston, Auf der Maur, The Pearlfishers, Eldkvarn, The Bronx, Ghost, Beth Orton, Hamell On Trial, High On Fire, Malcolm Middleton, Hope Sandoval, Mogwai, Tim Burgess, Bart Davenport, Matt Deighton, Alcest, The Rurals.

The Big Kahunas: Paul Simon, R. Kelly, Isley Brothers, Beyoncé, Snoop Dogg/Dr. Dre, Willie Nelson, Adele, New Order, Burt Bacharach, Courtney Love, St Levene.

The Sound Of Young Torslanda, del ett

Bedjo, Rep-folo, Bobby och Ekan tyckte att det var en fräsch idé att göra en cover på det svenska pudelrockbandet Treats anonyma albumspår The Winner. Vem var jag att argumentera med fyra så organiserade och målmedvetna gossar? Jag var bara glad att få vara med, sist in, som jag var. Vi spelade in låten i en studio vid namn Studio Lane i en källare på Magasinsgatan, under nuvarande hipsterrestaurangen Puta Madre.
Tidpunkten borde ha varit sent 1988 (Per?)

Jag minns inte om bandet hade något namn vid den här tidpunkten. Kanske hette vi Elwin Band efter bandets grundare David. Jag minns inte alla namnförslag som florerade efter inspelningen av demokassetten, men ett var Pleasures Of Flesh… Vad visste vi om sådant? Inte så mycket, inte jag i alla fall, men vår juvenila sexfixering skulle bli värre.

Vi utökade vår coverrepertoar med låtar av Rolling Stones, Kiss och Thin Lizzy. Vid det här laget hade vi bytt namn till Jelly Roll. Jelly Roll var sydstatsslang för samlag (Jelly Roll Morton var en New Orleans-född färgad jazzpianist som upplevde en viss popularitet under 1920- och 1930-talen, han dog i sviterna av ett knivslagsmål 1945 – 55 år gammal.) Det är troligast att namnet var taget efter genomläsandet av det amerikanska slanglexikon som min far ägde, kanske spelade det också in att John Sykes kortvariga band Blue Murder döpt en låt till Jelly Roll på sitt självbetitlade debutalbum från 1989.

Den första egna låten vi skrev, i alla fall den första jag var inblandad i, döptes till Sea of Pussy. Ni kanske märker ett mönster här? Jag stal titeln från en intervju med Gene Simmons från den amerikanska hårdrockstidningen Faces, som jag hade prenumererat på i några år. På frågan om vad han gjorde på sin fritid svarade Kiss-bassisten, på bilden som ackompanjerade intervjun utklädd till sjörövare, ungefär att han ”tog de sedvanliga simturerna i havet av kvinnliga könsorgan som både fritid och turnerande erbjöd”.
Jag undrar varför det slog an en sträng hos mig?

Den första textraden i låten löd:”Tequila drinking woman playing hard to get / If you get really close, you can smell it on her breath”. Som hyfsat erfaren låttextförfattare måste jag säga att det ofta är första textraden som avgör hur “lyckad” en låt blir, eller åtminstone hur enkelt det går att färdigställa den. Jag var, needless to say, oerhört nöjd med den första textraden till Sea of Pussy. Resten av texten och musiken gick väldigt fort att skriva och jag minns hur vi repeterade den för första gången i ett skyddsrum med vansinnigt högt och vasst ljud några radrahusområden bort, innan vi till slut ordnade replokal vid Torslanda (gamla) flygfält.

Sea Of Pussy var inspirerad av det som på 80-talets sista hälft kallades för Sleazerock: band som Guns N’ Roses, Bullet Boys, Faster Pussycat, Poison och Cinderella med flera. Ekan var en stor vän av det brittiska bandet Dogs D’Amour. De var lite för europeiskt dekadenta för mig. Vi var också djupt hänförda av 70-talsförebilder som Kiss, Aerosmith och Alice Cooper.

Alla i bandet hade lyssnat på (hård)rock under lejonparten av 80-talet och ungefär samtidigt som 80-talet övergick i 90-tal hade den lite mer pretentiösa delen av (hård)rocken gjort sig påmind. Vi gillade Queensrÿche, King Diamond och ett alldeles oerhört stelopererat band vid namn Fates Warning, vissa av oss hade till och med börjat lyssna på Frank Zappa och neonklädd japansk racerjazz.
I övergången mellan bredbent cockrock till chalmeristisk uppvisningsmetal bytte vi senare namn till det helt opretentiösa bandnamnet Betrayed Martyrs Society (Dei Gratia). Ju mindre som sägs om det bandnamnet desto bättre. Tyvärr måste jag väl erkänna att jag var hjärnan bakom det.

Min bästa kompis Bjätn hängde ofta med oss i replokalen. Det var oklart om han aspirerade på att en dag bli medlem, om han såg sig som någon slags manager eller om han ”bara” var vårt största och enda superfan.
Vad som är ställt bortom allt tvivel är dock att han spelade en väldigt stor roll i bandets utveckling (eller inveckling, som skämtaren i mig gärna vill skriva). Jag och Björn (ja, det var ju så han hette, heter för guds skull! Det var hans namnteckning som såg ut som ”Bjätn”) hade spenderat väldigt många timmar på övervåningen till hans föräldrars gula radhus på Runslingan med att lyssna på musik. Björns musiksmak var minst lika spretig som min egen, han hade introducerat mig för Prince, jag hade introducerat honom för… eh… Jason Becker.
Anyhow, Björn var väldigt inne på flummig 70-talstintad musik. Jag hade en, som jag själv tyckte genialiskt jazzig ackordföljd med tre ackord som nästan, nästan skulle ha platsat på Tommy Bolins skiva Private Eyes. Björn, som aldrig riktigt orkade lära sig spela ett instrument ordentligt, men gjorde tappra försökt på gitarr, saxofon, keyboard, bas och sång, tragglade de tre ackorden på sin röda Yamaha-gitarr med fyra strängar och hade till slut skrivit verserna till en låt som vi döpte till Mr. Brown’s Purple-Clouded Utopia.

Vi tog den till replokalen och hade till slut sytt ihop en låt vi var väldigt nöjda med. Verserna beskrev hur nämnde Herr Brown byggde olika saker med hjälp av, vad jag bara måste anta var illegala farmaceutiska preparat, exempelvis byggde han ett flygplan av sina drömmar: Något som mig veterligen inte är möjligt. I refrängen håller Herr Brown på att störta och det är av största vikt att ”vi” hjälper honom ”över berget”. Tunga liknelser, ey? Sedan innehöll låten också ett hårdrockigt stick där Ekan (som sjöng) ställde sig frågande inför Herr Browns bedyrande att han inte hade något fuffens för sig. Why, why, why?

Vi hade vid det här laget (våren 1990? Per?) anmält oss till Göteborgs-Postens rockbandstävling Rocklaget. Vi skulle spela på hemmaplan, i Torslandahallen. Alla medverkande band skulle spela två låtar: En valfri (vi valde den som vi upplevde det djupt hittiga flumjazz-låten om Mr. Brown) och ”en egen” version av Rolling Stones Jumpin’ Jack Flash. Alla band skulle alltså spela Jumpin’ Jack Flash. 15 band i 15 olika deltävlingar…
Vi la inte så mycket krut på vår version av Stones-klassikern, vi repeterade mest låten rakt upp och ned så nära originalet vi kunde – vilket inte var särskilt nära, misstänker jag idag.

För egen del hade jag skaffat en alldeles gräslig spräcklig flermönstrad orange-blå-röd-grön skjorta som jag tyckte var kattens potatis. Dessutom skulle jag ha Björns storasysters utsydda Levis-tjafs, med insytt paisleymönster, som jag på något sett lyckades åla mig in i . (Tro nu inte att Björns storasyrra var något annat än en Supervixen. Det var jag som var smalare då, en liten stund.) Till den anrättningen bar jag gråsvarta cowboyboots. I plast. Inköpta i – tror jag – Arizona, eller möjligtvis Tijuana. *Bli imponerade av min beresthet*

Erik J som sjöng hade bruna cowboystövlar (i läder, lyllos honom), blåjeans och en svart skjorta med Poison-albumet Open Up And Say… Ah-omslaget på ryggen. Vad trummisen Per, gitarristen David och bassisten Mattias bar för kläder minns jag inte. Förlåt. Kanske något i beige?
(Per, vår trummis, hade i alla fall året efter då utfallet av vårt framträdande i Rockslaget blev mer framgångsrikt, en svart Helloween-t-shirt på sig. Helloween är (var?) ett tokfnurrigt hårdrocksband från Tyskland. TYSKLAND – GODDAMMIT!)

Världen var helt enkelt inte redo för Jelly Roll. Vi gick inte vidare i tävlingen, till vår förvåning. Men världen var skulle bli en aning mer mottaglig för Betrayed Martyrs Society… okej då… (Dei Gratia). Under året som gått hade David slutat i bandet. Jag misstänker att han sparkades ur bandet, men jag har alltid varit alldeles för feg för att vara med vid sådana tillfällen som när medlemmar sparkas ur band så jag minns inte helt säkert. Bandet var i alla fall nu en kvartett.

I Rockslaget 1991 slapp vi att spela någon Stones-låt och man fick, om jag minns rätt, spela inte mindre än tre valfria låtar. Vi körde på en tydlig bajsnödig linje med vissa pseudolitterära förtecken. Vår öppningslåt hette To Be Or Not To Be(!), följd av Strawberry Jam (med text av Erik J, den handlade om hur Erik J spelar basket bakom en livsmedelsaffär i Karlskoga!) och avlutade med det hejdlösa pekoralet Snowdrops From A Curate’s Garden (titeln var stulen från en novell av den brittiske ockultisten Aleister Crowley).

Ovan musikhistoriska triumvirat fick oss att gå till semifinal i Rockslaget! Erik J fick en stor färgbild GP:s fredagsbilaga Aveny! Hela bandet var med på en mindre svartvit bild! Bildtexterna hamnade fel så vi fick personnamnen från de andra bandet som gick vidare medan de hette våra namn! Jag hade bruna förkorta manchesterjeans, Pat Metheny-tröja och märkliga beiga clownskor i mocka! Per hade Helloween-tröja (Grrrrr)! Mattias hade en keps! Erik J hade en röd rökrock på sig! Astufft!

Semifinalen spelades i natursköna (läs: deprimerande) Flunsåsparken ett misslyckat Johan Lind-inlägg från Rövbergsvallen på Hisingen och jag minns att min klasskamrat John efter spelningen var mest imponerad över att vi hade en sångare som ”skällde ut Gud” genom att hytta med näven mot himlen och gestikulera för sig själv på en tjackpundares vis. Prettorock kräver, som ni förstår, lite teater. Jag minns det som om vi gjorde en fantombra spelning men vi gick inte längre i tävlingen till vårt stora förtret. Men vi tänkte inte låta oss nedslås.

Vad göra? Vi beslöt oss att bli en kvintett igen. Jag ville rekrytera Torslandas fräsigaste katt: Mannen med den motivlackade Ibanezen, rockdoktorn bakom mästerverket Blues Band Train, The One And Only – Roffe Riffgren, also known as Bergsklättraren, Bergolf, Roffsépop, Poppe, (Gamle) Bösen(dorfer), Fritz och Freddan. Kärt barn har många namn. Jag vet inte hur, men vi lyckades ”kuppa” till oss Fredrik från hans dåvarande band Dr. Roxx.

Nu fanns det inte längre något som kunde stoppa oss! Vi skulle rocka röven av hela tre personer på Kias kulturkafé i Landala bland mycket annat.

Fortsättning följer (troligtvis).