Broomielaw

Ni kanske har märkt av mönstret? Hur jag ena dagen ondgör mig över
något, för att senare backa och erkänna att det bara var en dimridå
för att dölja något jag inte vill erkänna. Eller så har ni inte
märkt av det.

För några dagar sedan skrev jag om hur nostalgi inte har något
existensberättigande inom olika uttrycksformer, om hur nostalgin
alltid är fienden. Det är så jag vill att det ska vara. Då kan jag
känna mig smart och progressiv(!).
Sedan skrev jag om mitt pojkrum och Kiss-affischer. Inte så smart.
Inte så progressivt. Ganska nostalgiskt.

Så det är väl lika bra att come clean. Förra helgen läsde jag bara och lyssnade på musik, förutom en stund i lördags då jag såg på Millwall vinna över Swindon i kvalet till engelska andraliga i fotboll.
Den här helgen har sett likadan ut, minus fotbollen, även om jag strövat omkring med min musik och en pocketbok på stadens gator. Jag klagar inte. Det är sådant jag vill göra.
Det har med andra ord inte skett ett smack i mitt liv sedan hösten
1987.

Det blev extra tydligt när jag i förra veckan hastade ur mig en text om att
vilja ta det där tåget (eller snarare flyget) och lämna Göteborg
för gått. Överdriven konsumtion av musik och litteratur har alltid
haft den inverkan på mig.

För några dagar sedan fick det mig att leta fram en bok som jag läste som ung.
Jag har inte kvar särskilt många böcker från den perioden av mitt
liv (innan jag började läsa Stephen King och lite pliktskyldigt:
Alister McLean, för att sedermera trilla dit ordentligt för Charles Bukowski.)
Det som kallas ungdomslitteratur och som i mitt fall
utgjordes av böcker om betongrosor och Kalle Blomkvistar och hade
målande titlar som "Arsenal-Tottenham=mord".

En bok från min prepubertala läsperiod reste sig över de andra. Det var den jag blåste bort dammet från häromdagen: Prinsen i Central Park av Evan H. Rhodes.
Bokens huvudperson, Jay-Jay (vilket på den tiden fick mig att se Twisted Sister-gitarristen Jay-Jay French som barn framför mig, trots att boken utspelar sig i mitten på sjuttiotalet då Jay-Jay French säkert redan var närmare 25 år gammal) är också 11 år gammal. Han är föräldralös och bor inhyst hos den hemska fostermamman Ardis som super och misshandlar honom, så han rymmer. Ja, det är gravt förutsägbart. Vad som inte är riktigt lika förutsägbart är att han rymmer till Central Park, den stora parken mitt på Manhattan, och bosätter sig i ett träd.

Jag vet inte om det är en kombination av Trazan och Banarne och just den här boken som gjorde att jag var så förtjust i trädhus när jag var liten. Jag tror det var faktumet att Jay-Jay bodde under bar himmel, i en gigantisk storstad som jag var ytterst fascinerad av som gjorde att jag ofta fantiserade om just sådana saker: Att vara osynlig för omvälden men ändå befinna sig mitt i civilisationens mitt.

Nåja, Jay-Jay blir arg på en hundvalp som han sedan börjar hålla av, räddar en tant från att bli rånad och blir jagad av dennes förbrytare som tidigt i berättelsen även stulit hans amulett som också är hans enda minne från sin biologiska mor.
Ni märker själva, det är hyfsat klyschigt.

Det är inte ens en särskilt bra bok. Översättningen till svenska är bitvis katastrofal. Men den är fullproppad med meningar av typen "Han gick ut på gatan för att finna sitt liv" så jag förstår varför den betydde så mycket för mig när jag var 11 år.
På något sätt har jag ju fortsatt att läsa och inte minst lyssna till sådana meningar.

När jag för några veckor sedan var i Glasgow och promenerade längs floden Clyde och under den gigantiska järnvägsbron som korsar den, tänkte jag att man enkelt hade kunnat klättra upp i det stora labyrintaktiga grenverk av metall, stål och järn som utgör brons undersida, och bo där resten av livet.
How about that coming from a 36-åring!?
Jag är fullt medveten om att det kanske redan bor ett glatt gäng minst sagt luggslitna heroinister under bron (det känns ganska Trainspotting även om den filmen utspelar sig i det mer säckpipetäta och turistanpassat pittoreskt kullerstensbelagda Edinburgh), men jag omsätter nog inte mina planer på att flytta in under bron i praktiken. Tror jag.