Monterey

Vid randen av havet tar sig alltid sorgen en annan form. Där är den mer påtaglig, men också mer hanterlig. Inte längre en dov molande värk mellan fyra sovrumsväggar.
Kanske är det så enkelt att man blir en smula ödmjuk inför det faktum om hur obetydlig man själv är, som man där tvingas acceptera. Jag vill inte måla med breda penslar och beskriva hur en storm och de plågade vågornas vita gäss illustrerar kaos inombords.
Det är snarare oförändligheten som ger upphov till de här känslorna. Hur vissa miljöer ser precis likadana ut som för hundra, eller tusen, år sedan och med allra största sannolikhet kommer att se likadana ut om hundra år – oavsett vad jag eller någon annan människa företar oss – eller vad vi tycker och tänker.
British Petroleum kanske har en annan åsikt i ämnet, vad vet jag.

Jag känner människor som älskar att tala om hur de måste leva nära havet. Jag är inte en av dem. Havet är inte per definition en katalysator för positiva känslor för mig. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar öppet vatten, saltstänk och skrikande måsar.
Fan, Beach Boys är ju till och med mitt favoritband.
Men jag känner inte att jag är tvungen att bo vid havet till varje pris. Inte på det där sättet som det beskrivs av slentrianromantiker, där havet alltid representerar Friheten och regn alltid är en metafor för vemod, kärlek är att bli gamla tillsammans under en promenad under höstlöven och med en stråkkvartett sentimentalt gnidande i bakgrunden.

Blå himmel är vad jag vill ha. Det är min schablon. Blå himmel och sommar i en stad. En solbränd kvinna i en gul klänning som tittar på mig med ögon som säger: ”Jag vill aldrig lämna dig”. Måttliga mängder alkohol. Jag vill spela mina favoritlåtar hela natten med balkongdörren öppen. Jag vill prata om allt som är roligt, om allt som är svårt, om böcker jag läst, om min uppväxt, men framför allt vill jag höra henne prata om sig själv, om livet, om vad som helst. Bara jag får höra hennes röst. Bara jag får lägga mitt öra mot en hennes bröst och höra hennes hjärta slå, mellan orden hennes läppar formar.

Har man upplevt riktig kärlek en gång, eller kanske till och med ett par gånger, antar jag att man får vara nöjd, även om det vackra tog slut.
Det har jag gjort. Så jag behöver aldrig vara riktigt ledsen. Det kommer alltid en ny sommar, en ny blå himmel, en ny fotbollssäsong, en ny skiva med en låt som Sweet Days Waiting – som jag under en period inte kan sluta att spela igen och igen. Och igen.
Jag tänker spela den låten varje kväll innan jag går och lägger mig hela den här sommaren.
När det inte räcker till kan jag drömma om en kvinna i en gul klänning som slår blå dunster i mina röda ögon.

För några år sedan brukade jag promenera halva nätterna när jag inte kunde sova. Högsbogatan, Kungsladugårdsgatan, Älvsborgsgatan och tillbaka. Ganska ofta gick jag upp på Älvsborgsbron mitt i natten med endast någon enstaka långtradare och kanske en förlupen taxi som snabbt förbisusande sällskap. Jag brukade stanna mitt på bron och titta ut över staden, eller om jag gick på andra sidan, ut mot hamninloppet. Svart vatten under mig. Svart himmel ovanför mig.
Det låter kanske dramatiskt, som om jag funderade på att svinga mig över relingen. Men det gjorde jag inte. Jag kände ett lugn när jag stod där. Som om jag kunde kontrollera den sovande staden. Som om det svarta ovan och under var så mycket starkare än det svarta inuti.