Tupelo

Genom eld och svavel, ut ur elden och ner i Duka-woken, med mössan käckt på sned, med benen i kors, stiff upperlip, garden under hakan, håller fortet, backar inte ned, på den åttonde dagen, genom helvete och högt vatten, i rännstenen med blicken fäst mot stjärnorna, smeker med vänsterhanden och slåss med den högra, biter handen som föder, tappad bakom en vagn, förlorar ett slag men vinner kriget, under Jolly Roger,
häradsbetäckare, entreprenör, uppställd och räknad, uträknad, återuppstånden, ställd framför er…

Mina damer och herrar; Det är inte utan viss stolthet In A Silent Way högtidligt presenterar: The Undisputed Heavy Weight Champion of the World… God’s own…
Little Caesar from Little London…

Okej vi skiter i det.
Så, jag är tillbaka.

En sak som jag slås av förbluffande ofta är hur man (vanligtvis) mellan 30 och 40 står mellan två val. Antingen söker man efter något som är ”viktigare än en själv”; en anledning att äntligen ta några steg tillbaka för att ägna all sin uppmärksamhet mot någonting annat än sig själv. Efter år av studier, självrannsakan, jobbsökande, partnersökande, sökandet efter kickar och så vidare orkar man helt enkelt inte längre vara självcentrerad längre.
Det är då man skaffar barn. Det verkar så oerhört skönt att ha någon (eller några) andra att sätta i första rummet och bry sig om mer än vad man bryr sig om sig själv. Att komma hem från jobbet och känna att vad som än hänt under dagen, vilka förnedringar man än utsatts för, så är det aldrig viktigare än de små där hemma.

Eller, om man inte lyckats skaffa barn, så får man hitta nya sätt att odla sin självupptagenhet på. I mitt fall, som framgår med all önskvärd tydlighet, ytterst motvilligt. Man kan börja skriva en blogg där man låter sin mest narcissistiska sida fullständigt löpa amok över sida efter sida.
Men det räcker ju bara en bit. Det är ju egentligen samma sak som man gjorde när man bad morsan sy på ett W.A.S.P.-tygmärke på jeansjackan i fjärde klass, när man skrek sig hes på en fotbollsläktare eller när man köpte skivor eller böcker för att de utgjorde en slags manual för vem man var – eller ville vara.
Problemet var ju bara att ingen annan var det minsta intresserad av man ville förmedla. Ingen ville läsa ens manual. De hade ju fullt upp med sina egna. Eller så festade de väl och lät baksmällan komma senare.

Det här har jag ju skrivit om så många gånger att jag börjar låta som en vinylskiva som hakat upp sig. Det är dags att närma sig pudelns kärna ännu mer. Att erkänna den mest pinsamma av alla hemligheter (Nej, inte att jag gärna skulle vilja besöka Bretagne):

Underförstått är det så att man genom att skriva en blogg på det sätt som jag har gjort gärna vill ge sken av att vara en tänkande person, kanske till och med – och det här svider att skriva – en djupsinnig person! (Ni hör ju själva). Det där var obehagligt att skriva men ju mer man tänker på det desto mer uppenbart är det.
Varför skulle jag lägga upp massa skit på nätet om inte jag tyckte att jag hade något att säga? Här har jag ju maskerat det hela, som brukligt är, genom ideliga utsagor om att allt jag skriver här är trams och att inget är på allvar. Fullt medveten om att det kanske får precis omvänd effekt – att någon tycker ”Det där var ju rätt bra skrivit!”. Vilket naturligtvis är det som jag har eftersträvat hela tiden.
Fortfarande har jag inte avslöjat någon pinsam hemlighet, bara så att ni vet. Den kommer här:

När man indirekt då sålt in sig själv som en djupsinnig, smart, romantisk, kulturell, intellektuell eller rolig person kanske det överraskar vissa att jag egentligen är universums mest ytliga person. Några av er som läser det här kanske vet om det. Ni kanske tror att det är en pose. Som den kulturnihilism jag alltid odlar innan jag blir pretentiös, för att ha ryggen fri. Så är det inte. Jag är extremt ytlig.

Jag tror inte på något här i världen förutom skönhet. Om ett ting är vackert har det oerhört mycket högre värde än om det är användbart eller praktiskt.
Dess värre har jag lärt mig att samma sak är applicerbart på människor: En vacker människa är mycket mer betydelsefull än en intelligent, kunnig eller rolig person. Det enda, verkligen enda, som kan vara en förmildrande omständighet för en alldaglig eller ful människa är att han eller hon är rik.

Det är hemskt. Jag tycker inte om att det är så här. Jag hade kunnat göra det enkelt för mig och klaga på den ytlighet som medier överöser oss med. Hur alla som syns (och hörs!) i media är docksöta bimbos samt tribaltatuerade muskelmän (och en och annan nikotinfri Marlboro-man vid namn Ernst).
Men det är inte media som har duperat mig, eller någon annan. (Glorifieringen av dumhet är en annan sak, den kan vi skylla på media – och det kommer jag snart göra på bloggen). Det har med biologi att göra. Grymt jobbigt. Jag avskyr som jag tidigare skrivit all form av naturvetenskap.

Jag vet vad ni tänker. Det spelar väl ingen roll hur en nobelpristagare ser ut? Nej, det gör det förvisso inte – när det kommer till anletsdrag eller rectus abdominis. Men hade det varit okej om nämnde nobelpristagare mottagit priset ur Hans Majestäts hand iklädd bermudashorts, Dokken-t-shirt och propellerkeps?
Intelligens, briljans och till och med karisma får vid viktigare tillfällen, det vill säga sådana som sker med andra människor närvarande, alltid underordna sig ett välordnat yttre, på ett eller annat sätt.

När människans slutar att ”göra sig fin” träder hon ur den mänskliga gemenskapen och blir både fri och, i förlängningen, utstött.
(I en väldig massa sammanhang innebär visserligen ”att göra sig fin” precis tvärt om, att göra sig ful: Marilyn Manson-konserter och science fiction-konvent är bara toppen av ett isberg.)

Att vara fri är som vi alla känner till djupt otillfredsställande.