Bonifacio

Jag skulle vilja inleda det här inlägget med en varning. Jag kommer i texten under skriva om kiss (och då menar jag inte det mediokra rockbandet som jag älskade som barn) och hänfalla till vad jag själv tycker är det fjompigaste som finns: Könsrelaterade olikheter. I uttryckets mest grundläggande betydelse, vilket ni kommer märka om ni fortsätter läsa. Vilket ni inte ska göra, om ni är lagda åt det pryda hållet.

I krig och kärlek är allt tillåtet, är det sagt.

Det låter bra. Utan att börja återge Prousts syn på klichéer som för evigt förstört min uppskattning av ordspråk och bevingade ord, så kan vi väl i det här undantagsfallet för en stund låtsas att det är så.
Jag funderar på vilken av mina relationer jag ska jämföra med gerillakrigföring i norra Mekongdeltat och vilken flicka som jag, likt Lord Nelson till fransmännen, förlorade ett öga till i strid.

Det får nog bli så att jag inleder den här texten utan jämförelser mellan krig och kärlek. Jag har ju trots allt aldrig ens gjort lumpen.
Vad är det egentligen som åsyftas när man säger att allt är tillåtet? I krig finns det ju exempelvis massor av saker som inte är tillåtna. Man får inte beskjuta fallfärmshoppare medan de är i luften och man får inte arkibusera folk som viftat med vit flagg. Men det görs ju ändå, har jag hört. Ni märker här kanske att jag bygger min tes efter tunga empiriska studier av filmerna Örnnästet och Kellys hjältar.

I kärlek får man inte ränna efter någon annans fru eller flickvän. Eller, ja, man får väl det, men man ska inte göra det. Man får inte vara otrogen, om inte båda parter slutit ett märkligt avtal där man säger att det är okej.

Framför allt får man, om man är man, absolut inte glömma att fälla ned båda toalettringarna efter att man har kissat. Det är att jämföra med riktigt tungt landsförräderi. Jag, som inte vill vara en toalett-quisling, har inga problem med att fälla ned ringarna. Det sker automatiskt, utan att jag ens behöver tänka på det. Om jag någonsin ställs framför Sankte Per och han frågar mig vad jag har gjort som har varit gott i mitt liv, så har jag åtminstone det att lägga i rätt vågskål.

Men jag har märkt en sak. Kvinnor som älskar att raljera över hur män urinerar över hela badrummet ("Om ni ändå kunde vattna blommorna med samma entusiasm som ni väter ned badrumsgolvet!")

Vet ni varför de här toalettbesökens pansargeneraler vill att vi infanterister fäller ned toalettringen... Vänta låt mig omformulera det hela: Kvinnor vill inte att män ska stå upp och kissa, inte så mycket för att vi inte kan rikta strålen åt rätt håll som av anledingen att de inte vill att vi lyfter på sittringen överhuvudtaget. Undersidan av densamma är nämnligen besudlad av den saken som vi beskylls för att inte kunna kontrollera utsläppet av på ett tillfredställande sätt när vi står upp. I klartext: Undersidan av sittringen är, allt som oftast, en snuskig bakteriehärd vars uppkomst vi män helt kan svära oss fria från ställda framför skranket.

Det här är inte propaganda. Det är en absolut sanning som man upptäcker när man lever tillsammans med en kvinna. Har det någonsin tidigare föresvävat mig använda den här kunskapen som psykologisk krigsföring för att bryta ned motståndskraften hos en dam?
Nej. Det finns en viss militärisk hederskodex som gör att man inte gör det. Nu när jag skrivit om det här inser jag att jag har gjort mig ännu mer omöjlig på kärlekens slagfält.

Skulle en kvinna jag hyser något som helst romantiskt intresse för någonsin läsa det här vet jag att jag är stämplad som krigsförbrytare, för alltid.

För att inte lämna er med en fadd smak i munnen skulle jag vilja byta spår helt så här i slutet och säga:

Jösses vilket fint musikår det varit hittills i år!

Vill ni veta vilka årets hittills bästa skivor är? Vill ni inte det får ni sluta läsa här, om ni inte redan har gjort det.

1. Tracey Thorn - Love And Its Opposite
2. Teenage Fanclub - Shadows
3. Steve Mason - Boys Outside
4. Tunng - And Then We Saw Land
5. Sade - Soldier Of Love (och här knyter jag något krystat ihop säcken!)