384 Kings Road

Åh, allt jag hade velat säga till dig!
Jag lyckas komprimera ned det till ett knappt hörbart "Hej" och ett blygt leende i hissen. För feg för att söka ögonkontakt.
Men vad är oddsen på att allt skulle ha förvandlats till Tom Hanks och Meg Ryan om jag hade vågat tala från hjärtat? Jävligt höga, för att tala klarspråk.
Det här är verkligheten; Det är juni, det regnar och är tolv grader varmt och ett lönnfett miffo tilltalar dig i hissen. Med svettpärlor gnistrande i pannan och ett psykopatleende. Skrynklig skjorta, oputsade skor. Glöm det.

Bättre att hålla käften. Resten av livet. Kärlek är för dom, som
han sjöng - den där övervintrade gamle punkaren. Alla komplimanger
som uttalats - och menats - blev betydelselösa bolster som kom för
nära lågan. All ilska och alla tillfälliga förebråelser för
evigt tatuerade över mitt ansikte.
Men, vad hade jag velat säga? Om jag hade vågat. ”Du är den vackraste
kvinna jag någonsin sett, den mest intelligenta, roligaste, mest
bedårande, fängslande”? – ”Att få vara med dig, tala med dig, skänker
stunden en mening jag aldrig tidigare har varit i närheten av i mitt liv”?

Det tragiska är att jag har sagt allt det där; Det föll platt till
marken, slutade andas för en stund och pep sedan ut genom bakdörren
med svansen mellan benen. Tyst, så tyst. Ingen skada skedd. Livet går
vidare. Sjön är full av fisk.
Rutten fisk, förvisso, som flyter i land, medan jag sakta glider från stranden i en båt utan åror.
Om jag hade fötts i en annan tid, hade allt varit annorlunda då – eller exakt likadant? Om jag uppfostrats till självförtroende. Om jag fötts vacker? Rik? Förståndshandikappad?
Önsketänkande alltihop.

Att göra det bästa av situationen – En kortfattad manual:
Vakna. Le. Säg ”God morgon” till dig själv. Säg till badrumsspegeln ”Idag är en ny dag. En dag fylld av utmaningar och MÖJLIGHETER”. Duscha. Ät en fiberrik och fettsnål frukost. Gå eller cykla till din arbetsplats. Go postal.

Stryk eventuellt den sista punkten ovan och fortsätt istället med att upprepa de övriga stegen livet ut. Glöm inte att också (1) äta ofta (ta gärna några extra morotsstavar från lunchen och ha som mellanmål under eftermiddagen), (2) motionera så fort tillfälle ges och (3) tycka att Peter Settman ”bjuder på sig själv”.

Följer du de här enkla punkterna kommer du att leva ett långt och lyckligt liv.

Varför gjorde inte jag det så enkelt för mig? Varför fortsatte jag att leta på fel ställen? Varför letade jag överhuvudtaget?
Ställd framför vardagens stålblå exekutionspluton skulle jag bara ha lett och visslat en schlagermelodi.
Varför ville jag något annat? Det här ”andra” var oftast inte något extraordinärt. Inte alltid Kalifornien, juli, fräknar och Du. Lika ofta var det Sally Jesse Raphael, kokkaffe och Shell-raffinaderiet i motljus. Och Du. Alltid Du.

Jag vet att det aldrig skulle fungera. Det är så vansinnigt uppenbart när jag tänker på det. Du är nöjd med det du har. Att ta bilen till Ale en onsdag och prata och sedan är resten av veckan fullt godtagbar. Lite drinkar i grön belysning varannan helg. Snacka med Anders som jobbar med IT. Han tycker du är snygg. Han vill ligga med dig. En Kent-konsert.
För mig går tiden baklänges, eller så står den stilla. Väntar på en annan dag. Ingen ambition. Ingen framåtrörelse. Kan du hjälpa mig med det?
Jag kan också lyssna på P1 och äta knäckebröd med hushållsost. Tvätta, stryka och laga mat.
Det är det andra jag inte klarar av.

Tiden är en konstruktion för att hålla vansinnet i schack. En usel konstruktion. En väggklocka som tickar alldeles för högt på väggen i en pensionärslägenhet i ett 60-talshus. En fickalmanacka där varenda dag har samma innehåll, korta minnesanteckningar, bara vädret skiljer sig åt. Och i vår stad inte ens det.

Det blir vad du gör det till. Åh, allt som jag hade velat trycka ned i halsen på dig!