Pascagoula

Vet ni en sak?
Det blev inga upplopp på gatorna och ingen proteststorm i min mailbox kring det jag skrev häromdagen om ytlighet och skönhet. Inte ens brandfacklan att den enda förmildrande omständigheten för fula människor är om de har pengar tog fyr.

En person svarade. Hon hade mycket mer genomtänkta tankar i ämnet än vad jag hade. Hon borde skriva ned dem på en blogg.

Låt mig bara säga att det där med pengar var dumt skrivit, väldigt dumt. Det är sådana saker som sker om man inte är försiktig när man obemärkt försöker att glida mellan egna seriösa åsikter och att slå hål på allmänt accepterade floskler.

När det gäller skönhet skulle jag vilja säga att det är upp till var och en att bestämma vad som är ytligt. Att söka skönhet i konstnärliga ting (”åh nej, ska han styra traktorn dit nu igen!?”) har ingenting med ytlighet att göra. Att lyssna på en låt för att musiken och texten är vacker är inte ytligare än att lyssna på en låt för att den är intressant, svår, djup och har ett ”budskap”. Det samma gäller naturligtvis litteratur och film. Vi behöver inte levereras viktiga djupsinniga sanningar och djuplodande analyser i tid och otid. Vi behöver få våra liv beskrivna i sång, text eller bild. För att känna att vi inte är ensamma om de sömnlösa nätterna och de märkliga tankarna som bubblar i våra huvuden. Att vi inte heller är ensamma om att känna tristess, glädje, ångest, eller att vi alla har haft högtflygande drömmar som krossats likt grillchips på golvet på ett mellanstadiedisco.

Vi lever i en tid då det djupa har blivit ytligt och det ytliga djupt. Tillåt mig att få exemplifiera, trots tidigare misslyckade försök:

Ekonomi är viktigt. Det vet ju alla. En gång i timmen, minst, kan man se ekonominyheter i någon av de markbundna tv-kanalerna. Det räcker inte med vad nyhetsankaret ger för information verbalt om nyemissioner och kvartalsrapporter, det måste även rulla textremsor i övre OCH nedre delen av rutan med aktie- och valutakurser.
Är det här av allmänintresse? Det är vad vi fostras att tro. ”Dow Jones stängde minus 0,1”
Jaha. Vad bra. Eller dåligt.
Jag är inte helt säker. Men han som talar om det är så svårt vattenkammad att det bara måste vara viktigt.

Samtidigt räcker det tydligen inte med 47 inhemska deltävlingar av Melodifestivalen och att även länder som Kazakstan får lov att skicka sina versioner av Shakira eller Red Hot Chili Peppers till finalen. Två kvaltävlingar och en final räcker inte heller här för svenska folkets oerhörda musikintresse ska mättas. Nej, nej.
Christer Björkman måste även samla en stinkande konkokt av avdankade svenska schlagerprinsessor (vilka samtliga får prinsessan Lillian att framstå som ytterst parant) samt olika schlagerexperter från våra dokumenterat musikaliskt efterblivna nordiska grannländer till elva paneldebattsprogram.
Där ältar de tävlingsbidragen från alla länderna; talar om att de nordiska bidragen är bäst, att fransyskan är bäst klädd och att Irland har stor chans att vinna efter som det kanske-kanske är dags för en ballad i år.
Sedan vinner ett land vi inte vetat fanns om de inte äcklat ur sig en etnotintad technolåt i mjukpornografisk koreografi.
Bert rasar, Aftonbladet och det mytomspunna Svenska Folket (förtidspensionerade snedseglare från Dorotea, Årjäng och Simrishamn, samt mindre nogräknade barnfamiljer) vill att Sverige drar sig ur efter som inte den ABBA-pastisch vi skickade föll det hemska Nya Europa i smaken… i år heller!

Tydligen finns det alltså ett behov av att analysera och dissekera den från början uppsåtligen ytliga musiktävling (för folk som inte gillar musik) vars enda syfte var att spraka och glittra lite småkorkat i direktsändning.

Tidigare har jag skrivit att man själv måste få bestämma vad som är viktigt – oavsett om det ses som ytligt eller ej. Ingen annan har rätt att tala om för mig vad som är ytligt. Det är helt okej med mig att man odlar ett galet intresse för rumänska näsflöjtar eller baljväxters enzymsammansättning.
Jag gillar bara inte när det blir masspsykos och media dikterar folks åsikter. Jag har inga som helst problem med att folk tycker att fotboll är helt ointressant. Jag föredrar till exempel människor, likt min vän Erik, som bara gäspar och är genuint ointresserade av fotboll framför dem som börjar odla någon slags löpsedels-engagemang för Zlatan eller Messi. Vuxna människor som målar sig i ansiktet, eller blåser i plasttrumpeter så att det låter som en miljard bin för en hätsk diskussion genom varsin kazoo, vid landskamper (eller ännu värre när några muskelmonster ska springa eller hoppa högt och långt, ibland med skidor och gevär) har jag inte heller något till övers för.

Kärleksfulla hälsningar
Er tillgivne Henrik