Craigsanquhar

Alla de där sakerna jag skulle vilja ha sagt.
De är de samma. Men personerna som jag skulle velat ha sagt dem till har förändrats. Du är så glad. Jag gillar det. Kanske är det ändå inte tillräckligt för att de där orden som jag sa, som jag verkligen menade just då, skulle riktas till dig. När natten just började bli kylig fast det var mitt i sommaren. När du stod så nära och hela staden bredde ut sig nedanför. Jag hade stått där innan med någon som inte var du, någon som inte var min, än, då. Du kommer aldrig att bli min. Du är så glad.

Vi satt först på trappan vid Sociala huset sedan gick vi upp för backen. Inget är så komplicerat att det inte går att lösa för dig, det är därför alla kommer till dig med sina problem. Sedan blir de dina problem och du löser dem, med en lätt suck men en avundsvärd, nästan nonchalant grace. Det hade jag aldrig klarat av. Vi har alla våra skulder att betala av.
Dina tycks mig så mycket noblare än mina egna.

I någons kök för ett par år sedan visste jag att ingenting som hänt innan den dagen någonsin skulle spela någon roll igen. I alla fall inte för mig. Sedan blev jag förvisso snart medveten om att inte heller den där kvällen någonsin skulle spela någon roll heller, men jag lärde mig åtminstone något om livet som jag inte vetat innan. Och jag fick mina preferenser ytterligare utmejslade.

Min fantasi skenade som vanligt. Kanske var det därför, men jag tror inte det. Det var så många saker som föll på plats, som passade in i min konstruktion, men naturligtvis ännu fler som aldrig hade gått att överbrygga. All denna aktivitet och entusiasm! Alla möjligheter. Jag blev upprymd och lite rädd, yr men glad.
Det var så lätt att se sitt eget ansikte urklippt och påklistrat i fantasins nästan kristdemokratiska fyrfärgsbroschyr, med två små och dig vid min sida på garageuppfarten. Men jag har aldrig klätt i chinos och du är värd så mycket mer. För dig är det en tidsfråga tills du får det. Det vet jag. Själv har jag bara sneglat åt det hållet på Åhléns herravdelning, skakat på huvudet och gått vidare.

Alla mina mest juvenila impulser sprattlade i bröstet likt nyfångad fisk i en roddbåt utanför Hamburgsund. 1991.
Ni vet vad det innebär. Ett blandband, nej en bland-cd, inte fullt lika anakronistiskt men nästan, med låtar som förklarade Allt. Sedan en egen sång med lägereldsgitarr, som bar ditt namn. Nej, jag sprang inte barfota över ängen i Stålmannen-pyjamas under ett oändligt sommarlov igen, jag bara betedde mig som om jag hade gjort det.

Skrattade du med mig eller åt mig? Jag hoppas innerligt att du skrattade åt mig. Det finns visserligen något rörande över din väluppfostrade vänlighet, men den påminner mig om hur äldre damer ler åt förståndshandikappade på spårvagnen.
Kan du inte bara säga mig de orden jag lovade dig att du aldrig skulle behöva säga till mig? Som du sagt till honom. Han som grät och skrek och sparkade foten ur led på ett element i hallen.
Fem ord. Odelbara. De som definierar mig – och alienerar mig.
Det kan aldrig bli vi.