Marklandsgatan

Det är nu dag tre efter Henriks frivilliga försvinnande. Bloggen har sent igår kväll haft kontakt med Henrik via SMS. Han vill inte avslöja var han håller sig gömd, men han låter hälsa att han under omständigheterna mår bra. 
Han lovar också att snart, mycket snart, vara tillbaka här på bloggen.

Idag fortsätter vi med våra samtal med människor som känner Henrik. Igår talade vi med några av dem som Henrik envisas att kalla sina vänner. Idag har oturen kommit till andra människor som snubblat över honom i livets terränglopp.

Henriks mor, 61, Eriksberg:
Redan som barn var Henrik en mycket gladsint och generös person. I vuxen ålder har han fortsatt att se möjligheter istället för problem. Alltid positiv, alltid glad. Det är väl kanske därför som Henrik alltid varit så omtyckt av personer i hans närhet; Pojkar har velat vara honom och flickorhar velat vara ihop med honom.
Det här med namnbytet tror jag inte man ska lägga alltför stor vikt vid. Henrik har alltid haft en räv bakom örat!

Henriks far, 64, Eriksberg
Henrik var ett mycket tyst barn. Ingen hörde honom någonsin prata innan han fyllde 17 år. Innan dess kommunicerade han genom att skriva på lappar och nicka entusiastiskt när man viftade med en chipspåse, en LP-skiva eller annan stimuli framför honom.
Men han var alltid mycket väluppfostrad så som tysta barn är. Vi skämdes nästan aldrig över honom och det har vi fortsatt att inte göra. 

Britt-Marie, 57, Flen
Jag var Henriks lärarinna i första klass och jag minns honom mycket väl. Det var uppenbart att det aldrig skulle bli någoting av honom. När jag hörde att han hoppat av skolan vid 14-års ålder och mönstrat på ett skepp under panamask flagg blev jag därför inte ett dugg förvånad. 
Jag har inget enskilt minne som höjer sig över de andra. Vad jag minns är ett synnerligen ointelligent barn med en oerhört enfaldig uppsyn allra längst bak i klassrummet.

Ex-flickvän som bett om att få vara anonym, 35, Przemysl:
Jag minns inte personen Henrik alls. Det var väldigt länge sedan och han hade inte direkt vad man kan kalla en vinnande personlighet. Jag minns att hans namn stod på brevinkastet på den dörr jag bodde bakom i några år - vilket rimligtvis borde ha inneburit att han bodde där också - men jag är som sagt inte säker. Hade han problem med vikten och en enfaldig uppsyn? Det hade han? Ja, då kanske jag minns vissa lösrykta fragment. Inget av betydelse. Men jag hoppas att han har det bra vad han än befinner sig och att han har möjlighet att få vistas utomhus åtminstone en halvtimme om dagen.

Stevie Morrissey, 51, Los Angeles:
Henrik Edberg? En underbar människa!
Jag känner honom väl. Hade det inte varit för honom och för andra snart 40-åriga heterosexuella män som gillar fotboll och öl hade jag snart inte haft någon publik kvar alls. De 20-åriga tjejerna som skär sig i armarna har en tendens att gifta sig, skaffa barn och bli vuxna. 
Så tack Henrik, för dina fortsatt anala(!) intressen och din aldrig sinande självömkan!

Dennis Ulvholt, 42, Solna:
Ah, Henrik... Där har vi en kille som inte kunde leva upp till omgivningens förväntningar. Det fanns inget ont i honom, men inte heller någon framåtrörelse. En under-achiever om jag någonsin mött någon. Synd att hans klena psyke och enfaldiga uppsyn skulle sabotera för så många andra. Det fick ju mig om inte annat att se väldigt dum ut och det gillade jag INTE! Men med det sagt vill jag ändå, storsint som jag är, ta tillfället i akt att lyckönska honom med vad han nu företar sig i framtiden: Du har det inuti dig, let it rip, broder!

Sern Ovehede, 108, Linnéstaden:
Jag minns inte Henrik personligen. Men jag har hört att han var en av alla de killar som sprang omkring på sociologiska institutionen och institutionen för journalistisk och stelopererad mansrock med Born To Run under ena armen och Le Monde under den andra. Hade han varit lite mer öppensinnig, kanske diggat Neil Youngs Harvest eller någon fräsch altcountrysnubbe som Ryan Adams, kanske jag hade kunnat komma ihåg honom. Nu är han bara ett diffust ansikte i mängden. Det känns som om han aldrig riktigt tagit klivit fullt ut och tjackat den kompletta Dylan-katalogen. Utan den blir grabbar av hans sort lätt vilsna och förvirrade. 
Det han skrivit på bloggen är visserligen bitvis intressant, jag tänker då i synnerhet på Cohen-inlägget, men det saknar helt den livserfarenhet som ett intensivt lyssnande på Dylan ger. Tyvärr. 
Själv har jag åldrats med det dubbla bara genom att lyssna på Desire nonstop sedan igår kväll!