Musik. Ja, musik

Det kanske inte var det här inlägget de flesta hade väntat på. Mer jäkla musik. Förmodligen bryr ni er inte. Det gör ni rätt i. Livet är alldeles för hektiskt för att orka bry sig om musik. Eller inte. Eller, så behöver man inte tycka så mycket. Jo. Fast nej.
Jag har, min vana trogen, redan jollrat på Facebook och Twitter om årets bästa plattor. Varför inte här också? Ni skulle bara veta hur många geniala inlägg som jag har skrivit i mitt huvud strax innan jag somnat sedan vi sågs här sist. Gôrmånga. Skitsmarta. Och så blev det en jäkla lista... Med musik ni inte hört talas om... Än mindre bryr er om. Ja, sådan är jag. En besvikelse that keeps on giving!
På Twitter finns tolv favoritskivor. Ni är exklusiva - ni får 20 stycken. Men Spotify-listan innehåller bara tio. Lite jobb får ni göra själva.
Och, just det, innan ni börjar kritisera det faktum att Sophia Knapp och Lana Del Rey till synes är de enda kvinnliga artisterna på listan hoppas jag att ni känner till att en hel radda av banden innehåller kvinnliga såväl som manliga medlemmar. Genus är viktigt.
På tal om kvinnor: Varför var Frida Hyvönens platta från i år en sådan besvikelse? Var den ens det? Jag tror inte den är sämre än någon av hennes tidigare. Det var jag som inte var "där" i år. Bat For Lashes och First Aid Kit hamnar också precis utanför listan. Och Michael Kiwanuka. Stackars Kiwanuka. Stackars Meshuggah också.

20. Lana Del Rey "Born To Die"
19. Elephant9 with Reine Fiske "Elephant9 with Reine Fiske"*
18. Alcest "Les Voyages de l'Ame"
17. Fibes, Oh Fibes "Album"
16. Sabbath Assembly "Ye Are Gods"
15. Van Halen "A Different Kind of Truth"
14. Heavy Blanket "Heavy Blanket"
13. BMX Bandits "In Space"
12. Sea Of Bees "Orangefarben"
11. Goat "World Music"
10. The Time And Space Machine "Taste the Lazer"
9. Paul Weller "Sonik Kicks"
8. Bobo Stenson "Indicum"*
7. Sophia Knapp "Into the Waves"*
6. Spiritualized "Sweet Heart Sweet Light"
5. Dexys "One Day I'm Going To Soar"
4. Cheval Sombre "Mad Love"
3. High On Fire "De Vermis Mysteriis"
2. Lightships "Electric Cables"
1. Saint Etienne "Words And Music"

*= Finns ej på Spotify

Omdömen? Nej, inte den här gången. Kanske senare. Lyssna själva istället:

http://open.spotify.com/user/henrikedberg/playlist/3BeqJKM1YVkaBvOKvUnY58

- Posted using BlogPress from my iPad

Jag har installerat Runk eeper i min Android och ska börja blogga om min löpning

Några av mina bättre vänner har följande avundsvärda undermedvetna levnadsstrategi: De gör ett val – sedan koncentrerar dig sig hårt på att övertyga sig själva att de har gjort rätt. Ibland, ytterst sällan, krackelerar fasaden och de drabbas av grubblerier. Dessa grubblerier, som kan jämställas med den troende människans religiösa dubier, delar de oerhört sällan med sig av till någon annan. De svettas ut dem som man gör med en besvärlig febertopp.


Jag avundas det här förhållningssättet till livet och vår existens oändliga val, tvång, halvval och direkta hotfullheter.

Själv attackerar jag problemen på följande högst oadekvata vis: Jag funderar, blir cynisk. Jag gör sedan motvilligt ett val som jag är övertygad om är fel – eller som jag inbillar mig att jag är tvingad att göra. Sedan gruvar jag mig – i år – över att jag gjort fel val. Självömkande tröstar jag mig sedan med att valet är oåterkalleligt och att jag får svettas ut det – som en febertopp – i resten av mitt liv.

Dessutom är jag besatt av tiden. Tiden som passerar, tiden som man aldrig får tillbaka, tiden som brinner ut. Det är en paradox, eftersom jag är en mästare på prokrastinering. Min uppfattning av en väl tillvaratagen dag var upp i myndig ålder att sova till klockan 12, lyssna på tre skivor, titta på idiotisk tecknad tv, lyssna mer på en skiva till, duscha, gå hem till Pusjkin och spela kort och lyssna på musik till 04:30.

Tiden hotar, den är en rusande vrålande motor, plötsligt slänger någon i en växel och man är fem år äldre. Inget förändras dock. Midjemåttet går upp och ned och man tycker att ens vänner lyckas bättre och bättre i den charad som har en tendens att likna den gamla svenska såpoperan Svenska hjärtan. Artister upphör att vara coola, bra, livsviktiga, snygga, fräna och reduceras till att bli ”duktiga”. Peter Jöback är duktig och hans julskiva är trevlig.

Längtan att kunna köpa en Chicken Vindaloo mitt i natten på Manhattan falnar och man oroar sig mer för prostatan, barnomsorgen och om man ser tjock ut i sina beiga chinos.

När blev jag en man som bär chinos? Glasögon? När började jag bry mig om vilken matvaruaffär jag handlar i: ”Jo, Ica är ju mycket fräschare än Coop, men jag gillar verkligen Coops Änglamarksprodukter! Hemköp i Nordstan är så klaustrofobiskt – dessutom är det konstant lamadjursfestival i kassakön, men Willys är ju inte så illa längre. Lidl har ett par riktigt privärda produkter! Jag köpte en cheddar där som…” Please feckin’ kill me.

Jag brukade gilla läsk och chips och vingummin. Jordnötssmör. Det var hela min jävla kostcirkel. Nu tänker jag på sockerinnehållet. Inte mer än 10 kolhydrater på 100 gram!

Begrav mig i ett radhus, bind fast mig i mysfåtöljen och spärra upp mina ögon, Clockwork Orange-style, framför X-Factor. Jag vill också pornografiskt mysäcklas av den televiserade dumheten – Gunilla Persson, Chippens fru, Idol-mongot som sjunger som en ängel (ja, som ett IFK-fan från Lindome), danska gravida 16-åringar. Låt mig tycka som alla andra! Varför tar vi emot somalier istället för att skicka fler mediokra idrottsmän till OS? Skandal! Jag vill rasa. ”Jag är inte rasist, men…”

Vad har Glenn Hysén att säga om saken? Anton Hysén då? Varför har inte Linda Rosing och Carolina Gynning knullat i min tv på 20 minuter? Jag grät när jag fick höra att Carolina Klüft lagt av. Rhapsody in Rock, 79 kronor på Statoil? Ja tack! Jag måste bleka mina tänder och börja springa. Jag älskar att springa. Jag ska springa Göteborgsvarvet, Stockholm Marathon. Då blir den i golvet tappade spegeln hel.

Jag vill känna samhörighet. Till varje pris.

Oh, Carol

Jag föraktar mig själv lite för vad jag nu ska skriva.

Nätverket 50/50 ondgör sig, i en obligatorisk artikel i dagens Göteborgs-Posten, över det faktum att 75 procent av artiserna på Way Out West är män. Jag vet att jag kommenterat det här tidigare. Jag vet att jag borde släppa det. Jag vet att yadda-yadda-yadda för-ett-gott-skäl.

Men vi gör så här istället. Lite interaktivitet, du som läser det här kan göra det själv eller du säga till en vän att göra det: Sätt ihop en egen fiktiv festival där 50 procent av musikerna som framträder ska vara kvinnor. Titta på Way Out Wests hemsida och räkna hur många artistnamn som deltar.

Inte så svårt?

Okej.

Men reglerna är så här: 50 procent av ALLA musiker på scenen ska vara kvinnor alltså inte bara de i rampljuset. Att hitta 50 procent kvinnor som sjunger är kanske inte så svårt, men i den här festivalen ska 50 procent av alla gitarrister, basister, trummisar, klaviatursspelare, DJ:s, vilka instrument ni vill vara kvinnor.

Okej. Sätt igång. Kommentatorsfältet här nedan är öppet! Spread the Word!

Jag ska inte säga att er festival (glöm inte att den ska sträcka sig över fyra dagar och innehålla lika många artister som Way Out West gör!) kommer bli ganska kass.

Ni kanske har järnkoll. Sheila E är ju given, eller hur. Hur får ni hit Carol Kaye förresten? Världens bästa elbasist. Hon är 77 år gammal. Ni känner väl till Carol Kaye? Inte? Vad genant.

På hur många sätt kan man uppskatta en person som hoppar?

Mats Nyström – denna tv-sportens Fjant (Fjant, som trollet i Trolltider i tomteskogen) – till Mats Olsson – musikjournalistikens Leif GW Persson fast med populistiska tv-soffåsikter om idrott:


”Mats, varför har du tidigare uppskattat Isinbajeva så mycket?”

Vi stannar där. Mats O:s svar är ointressant. Naturligtvis är det ointressant. Av två skäl:

1. Svaret är uppenbart

1½. På hur många sätt kan man uppskatta en stavhoppare?

Svaret är uppenbart där att Jelena Isinbajeva fram tills alldeles nyligen har varit en fullkomligt överlägsen idrottare i en tämligen endimensionell idrott. Hon har sedan 2003 28 världsrekord, 2 OS-guld, 2 VM guld och EM guld. Lägg därtill ett antal guld från olika tävlingar inomhus vilka inte värderas lika högt.

DÄRFÖR, Mats N; har folk som är intresserade av stavhopp uppskattat Isinbajeva så mycket…

Carolina Klüfts man höll på med stavhopp. Kommer ni ihåg det. Patrik heter han. Han misslyckades, svor, bröt stavar och gjorde sitt bästa för att synas snett bakom sin gulligulliga flickvän, sedermera fru. Få uppskattade honom. Förutom Carolina då, får man anta.

Återigen: En stavhoppare uppskattas för hur högt hon eller han hoppar med den där jävla staven – Ännu mer uppskattas de om de hoppar högst på tv-sända stora mästerskap – samt gärna flera mästerskap i rad!

Mer magi än så finns det inte. Jag är ledsen. Är man djupt nere med stavhoppet (vilket ingen av Facebooks nationalistiska flaggviftarsupportrar är) kan man naturligtvis uppskatta hennes perfekt tajmade löpningar, hennes sätt att sätta i staven och, eh ja, svinga sig högt upp i luften och – occasionally – över ribban. Jag antar att man till och med kan uppskatta hennes landningar, men då tror jag att vi närmar oss beachvolleyboll-estetik.

Måste jag dissa friidrott? Ja. Det är en osund och fascistoid kroppsdyrkan som ligger till grund för den sortens idrott, sedan får ni säga vad ni vill.

En fotbollsspelare kan uppskattas av tusen anledningar. Att han gör mål, att han är teknisk, hans passningar, löpningar med eller utan boll, hans nickar, försvarsspel, räddningar… Du kan vara 1.60 eller 2.10 och vara en bra fotbollsspelare. Det kan du inte vara om du springer 100 meter.

På fredag klockan 23.59 avgår Gårdakvarnens buss till Sundsvall på lördag eftermiddag. 39 personer hade igår tecknat sig för att åka med när Allsvenskans bottenlag möter tråk-gifarna på plastmattan i Sundsvall. GAIS kommer naturligtvis förlora. Magsura människor som jag kommer twittra om renskändare.

De här 39 personerna har inga blodsliga band till någon i fotbollslaget GAIS. Det är inte Johnny Holm eller några morsor från Bjärehalvön vars döttrar rider.

Samtliga 39 borde tilldelas en medalj av Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap, samt, tvingas att göra en större sinnesundersökning. Men det är där passionen ligger.

Inga bussar avgår till tävlingar i stavhopp, judo, ridning eller curling drygt hundra mil bort. Inte om inte släktingar till de tävlande arrangerar dem. I synnerhet inte om laget ligger sist i fucking curling-allsvenskan eller vad det kan heta.

Den här typen av nationalistiskt flaggviftande som folk ägnar sig åt när en person vi aldrig hört talas om vinner en gren vi aldrig brytt oss om tidigare BARA FÖR ATT PERSONEN TÄVLAR FÖR SVERIGE är värt förakt.

Att säga att alla idrotter är värt lika mycket utrymme i media är som att säga att Markoolio är värd lika mycket uppmärksamhet inom musikvetenskap som Beethoven. Och, ja, det är fotbollen som är Beethoven här.

Tänk om.

Jag hörde alldeles nyss den mest upplyftande och sunda historia – och samtidigt, sett ur ett egoistiskt perspektiv, djup deprimerande utsaga – som de här trötta öronen hört på länge.


Två kollegor till mig talade om London. En av dem umgås med en familj där föräldrarna är svenska, men numera engelsmän och de två döttrarna födda tidigt 80-tal är engelska medborgare. Dessa döttrar har läst ämnen som historia och filosofi på universitet, fristående kurser i sådant de tyckt varit kul. Den ena arbetar just nu som butiksansvarig i en Ralph Lauren-butik i New York och den andra på brittiska turistrådet i Dubai.

Min andra kollega (ung sommarvikarie född 1989) fyllde i att han hade flera vänner som arbetar i London och sa: ”På deras arbeten betyder inte VAD man läst så mycket, vid anställningsintervjuer tar de oftast in personer som de tycker verkar smarta!”
Vilket enastående osvenskt tillvägagångssätt. Jag blir alldeles häpen. Jag blir glad och ledsen på samma gång. Här – i Göteborg, en nedlagd hamnstad med grava lillebrorskomplex är nepotism A och O. Du kommer ingenstans utan kontakter. Det är marginellt bättre i Stockholm – men där finns det åtminstone oerhört mycket fler arbetstillfällen att söka.

I Sverige bygger vi människan efter arbetsplatsen. Vi skiter fullständigt i vilka kvaliteter en människa har, utan vi bestämmer vad vi vill ha, hur det ska vara – sedan låtsas vi att en sådan människa finns och tvingar den nyanställde att låtsas brinna för sina idiotiska arbetsuppgifter.

Tänk att de vågar göra tvärtom? Använda sig av personers bästa sidor för ett företags vinning! Det borde vara så självklart, fast jag har fortfarande inte hört talas om något svenskt företag som vågar göra så. Visserligen har jag mest rört mig i strängt reaktionära och kompetativa branscher där det mest handlar om att sänka sina medarbetare för egen vinning.

Tänk en arbetsgivare som vågar tro på sina anställda. Som på allvar vill utnyttja deras kvaliteter och få dem att prestera så bra som möjligt och inte bara fjättra dem!?

Är det möjligt i Sverige? Förmodligen inte. Här hatar vi människor som är bra på något. Alla ska ha det lika halvbra – lika mediokert. De som tillåts vara bra på något ska vara det inom starkt begränsade och kontrollerade regelverk. Affärsmannen. Virituosen. ”Duktiga flickan”.

Att ta tillvara på ”vanliga människors” kvaliteter ska inte göras – Det tillåter inte jante.
I Sverige får alla lov att utbilda sig på universitet och högskola, men utbildningen värderas sedan inte överhuvudtaget så länge den inte är extremt konventionell och pekar med hela armen i en särskild kritstrecksrandig riktning.

Silly Wasn't I?

Igår:
– Varför lyssnar du på så hög musik i din hörlurar, frågar Jenny.
– Eh. Vet inte… Måste… Eh… *sänker volymen*

Idag:
– Vad är det för elände du lyssnar på, frågar kollega.
– Hörs det?
– Jaa! *skratt*
– Det hörs ända hit, säger annan kollega.
– Du förstör din hörsel, säger tredje kollega.
– Jag vill inte höra mina egna tankar…
Fjärde kollega ler.

Innan iPods och iPhones, eller ännu hellre innan cd-walkmen eller kassett-walkmen. Vilken hemsk tid. Jag vet, för jag orkade inte alltid bära omkring på otympliga spelare och diverse ljudbärare.

Tvungen att lyssna på snorande, hostningar, harklingar och värst av allt: plattetyder. Jag vill inte höra bilar. Jag vill inte höra hundar. Jag vill inte höra prasslet av Metro eller vilken som är nästa hållplats. Jag vill inte höra vad du gjorde i helgen. Jag vill inte veta vad du ska göra i helgen. Jag vill inte veta var du köpt din tröja (Ullared, no doubt). Jag vill inte höra om Spanien, inte om Chamonix, inte om vädret, din middag eller dina barn. Jag känner inte dig och jag vill fortsätta så.

Du skulle inte tycka om mig ändå.

Jag ser inte på OS. Jag ser inte på schlagerfestivalen. Jag ogillar Glenn Hysén. Fel, jag ogillar alla Hyséns. Jag tycker inte att det känns skönt efter man har tränat. Jag tycker inte våldtäktsmän ska avrättas. Jag tycker inte vi ska hjälpa svenskar först. Jag tycker inte att det inte finns något dåligt väder. Jag tycker inte att Zlatan är ett geni. Jag tycker inte att Kent, Coldplay, The Cure, Depeche Mode, U2, Laleh eller Leonard Cohen säger ett smack om mitt liv. Jag tycker att Anna Ternheim och Marcus Krunegård är obegåvad. Jag tycker att böcker om – och fascination för – massmördare avslöjar dålig smak. Jag tycker att bilder på din lunch är tämligen ointressanta. Jag tycker att Carolina Klüft är en usel förebild för unga flickor. Jag tycker att Charles Bukowski är en utmärkt förebild för unga pojkar.

Jag skäms när jag tänker på saker som jag sagt och gjort.

Du skulle inte tycka om mig alls.

Jag vill lyssna på Sharon Forrester.

Fröken Forrester

Sista fotbollsinlägget med gänget

Fotbollen är grym. Det är mycket mer lidande och ångest än glädje och eufori. Floskler, klyschor och kliché.


Ett bottenlag har inte bara sina nerver emot sig, de har domaren, publiken och själva fotbollen som tycks rulla annorlunda för dem.
Det återstår 13 matcher i Allsvenskan 2012, det innebär 39 poäng att spela om och GAIS har idag sex poäng upp till kvalplatsen.

Jag är övertygad om att GAIS kommer åka ur Allsvenskan. Det är inte slentrianpessimism, jag talar av erfarenhet. Lag som ligger sist när två tredjedelar av säsongen har spelats klarar sig i 99 fall av 100 inte kvar i divisionen.

Varje gång jag tänker på GAIS i år får jag en minnesbild från 1996 i huvudet. 1995 hade klubben överraskat de flesta och tagit en tredjeplats i Söderettan och därmed en kvalplats till Allsvenskan där GAIS mötte Norrköping i två matcher. 1-1 hemma och 1-2 (om jag minns rätt) borta gjorde att GAIS fick spela kvar i Söderettan 1996, men, trodde alla, som ett givet topplag.

Så blev det inte. En tung säsong slutade med degradering till landets tredjedivison. Minnesbilden jag talade om är från Ruddalen efter en förlust mot Frölunda då gaisklacken riktar all sin ångest och vrede mot domaren. Som vanligt i liknande situationer, bör tilläggas. Jag minns inte varför och jag minns inte vad Frölunda vann med. Jag minns inte hur många matcher som återstod av säsongen, men jag minns att det gick upp för mig och förmodligen de flesta andra gaisare på plats att GAIS skulle komma att åka ur serien.

GAIS dåvarande tränare, den supersympatiske Bengt-Arne Strömberg, försökte lugna upprörda supportrar som halvhjärtat försöker ta sig över staket in på planen, eller åtminstone gör sitt bästa för att sparka sönder det samma efter slutsignalen. Jag hör i minnet honom säga: ”Vi kommer ordna det här! Jag lovar! Vi grejar det här!”

Vi visste att han ljög. Jag tror att han själv visste att han förmodligen ljög också.

Det kändes likadant på Rambergsvallen igår. För vad som kändes som tionde gången i år förlorar GAIS i slutminuterna eller på övertid. Övertid förresten, i nionde(!) övertidsminuten gör Häckens Waris Majeed 3-1 och firar målet genom att springa fram till gaisklacken gestikulera yvigt och visa upp t-shirten han bär under den gulsvartrandiga matchtröjan: ”Allah Akhbar” i svart text på vit bomull.

Jag är ateist. Jag skiter i om människor tror på treenigheten, Allah och Muhammed eller Gamla Testamentet. Folk får tro på vad de vill. De bör inte göra det, men de får göra det. Det är lite som rökning – osunt men tillåtet.

Hisingen Hardcore

Poängen är alltså inte att Allah Akhbar skulle vara mer provocerande än, exempelvis, ”Jesus rockar Bankeryd.” Poängen är att alla elitfotbollsspelare vet att man inte springer fram till motståndarsupportrar och firar ett mål. Det är, vare sig det är rimligt eller ej, ett sådant beteende som föder upplopp, slagsmål, skadegörelse eller ”bara” klassiskt läktarhat.

Waris Majeed fortsätter några minuter senare, efter att slutsignalen ljudit, att demonstrativt springa fram till GAIS lagkapten Fredrik Lundgren i uppenbart syfte att provocera honom när Lundgren är på väg fram till gaisklacken. Wajeed gestikulerar återigen yvigt mot gaisklacken. Hans egen klick, 14 inflyttade smålänningar, en trumma och en stackars student i en getingmaskot-kostym har han inte en tanke på att fira segern med.

Men, åh, tänker ni: Vilka rasistiska glåpord utsattes in Waris Majeed för av gaispöbeln tidigare under matchen? Här är det ärliga svaret som jag kan svära vid vilken imaginär gud som helst: Inga. Zip. Null. Nada.

Det buades när han föll, tämligen enkelt (en kraftigare spelare hade inte fått straff) i en duell med GAIS nyinbytte målvakt Henri Sillanpää och ordnade en (förmodligen) – trots allt – riktig dömd straff åt sitt lag i 87:e matchminuten.

Ibland tänker jag att jag verkligen inte hoppas att min son blir fotbollsintresserad. Jag tänker det inte för att jag skäms över fotbollspublikens beteende. Visst, det babianhane-vrålas, svärs, spottas och sparkas på staket. Men det är fotbollsspelarna som är de verkligt usla förebilderna. Dessa bortskämda, överbetalda, illojala, konstant fuskande opportunister.

Inget av det jag vill lära min son om ärlighet, lojalitet och rättvisa finns att hitta på en fotbollsplan.

Home of the Brave

Den sista helgen juli är proppfull med amerikansk propaganda. Åtminstone om man är det minsta intresserad av vad som brukar kallas rockmusik. Göteborg får besök av en hiskelig mängd grånande farbröder: På fredag och lördag spelar, vilket ingen kan ha missat, Bruce Springsteen på Ullevi och på söndag spelar ett visserligen decimerat, men ändå återförenat Beach Boys på Trädgårdsföreningen (Brian Wilsons bröder Dennis och Carl är båda sedan länge avlidna, vilket ni förmodligen känner till).


Inga riktigt framgångsrika rock/pop-artister har lika uttalat besjungit, beskrivit, hyllat och kommit att symbolisera sitt hemland som The Beach Boys och Bruce Springsteen. När Springsteen besökte Ullevi 1985, för vad som kommit att bli den klassiska konserten som alla andra Springsteen-konserter i Sverige alltid jämförs med, så var han en populär men misstänkliggjord medelstor rockstjärna i mängden. Han senaste skiva hette Born In the USA och konvolutets alla bilder manifesterade så många saker med USA-anknytning (förutom stjärnbaneret, Levi’s jeans, baseballmössa och motorcykelboots med mera) att den genomsnittlige svenske USA-hatar… *förlåt* Imperialist-kritikerns huvud måste gått helt i spinn.

Men Bruce lyckades ju som alla vet att omvända Sverige. Kanske lyssnade nåpgon på texterna som var lika kritiska som glorifierande av sitt hemland. Inte minst var ju den så besvärligt döpta titellåten uppenbart kritisk till Vietnam-kriget. Troligtvis var det första steget mot att Bruce annekterades av en enad svensk socialdemokrati. Sedan 1985 har det varit inskrivet i svensk grundlag att alla människor ska ha minst ett album av Bruce Springsteen i sin skivsamling (gärna någon av de två katastrofala albumen Lucky Town eller Human Touch, men även ovan nämnda Born In the USA är mycket vanlig rapporterar statens kontrollenhet för Bruce-lyssning, vilka brukar genomföra sina kontroller oannonserat i samband med tv-pejling).

Ett mycket populärt uttryck gör gällande att ”Springsteens låtar är ett vykort från den amerikanska drömmens baksida”. Jag vet inte om det är Mona Sahlin eller Leif Pagrotsky eller någon mogen rockjournalist på Dalademokraten i sliten flannelskjorta som har myntat det här uttrycket. Hur som helst så borde det varit någon av dem, kanske alla tre vid ett runda-bordet-samtal om ”rock och solidaritet”.

Jag har sett Bruce Springsteen vid två tillfällen 1999 på äckel-Stadion i Stockholm och 2008 på Ullevi. Det var… okej. Inte mer. Det var rock i svarta jeans och t-.shirt, ibland sprudlande och livsbejakande men lika ofta stelbent och fyrkantig.

Det ändrar ju naturligtvis inte det faktum att Bruce spelat in en väldigt massa bra rocklåtar som de allra flesta handlar om priset på bensin och tjejer som sminkar sig i backspegeln.
Born To Run, Darkness on the Edge of Town och Nebraska är alla lysande skivor som ingår i musiklyssnandets A-kurs

Brian Wilson 1975

Om svenskars förhållande till Bruce Springsteen har varit fullkomligt okomplicerat sedan 1985 kan inte det samma sägas om The Beach Boys. Alla svenskar är medvetna om Beach Boys, deras kändiskvot överträffas väl endast av Beatles och Rolling Stones när det gäller grupper och alla har sin sanning om vad The Beach Boys är.

Jag har träffat musikintresserade människor som dömt ut Beach Boys som ett plojigt strandband med några kitschiga 60-talshits som alla avhandlar surfing och bilar. De här människorna är visserligen ofta människor som övervärderar Depeche Modes inflytande på populärkulturen i allmänhet och popmusiken i synnerhet.

Andra människor dyrkar särskilt Beach Boys tidige arkitekt Brian Wilson som vore han den felande länken mellan Beethoven och Duke Ellington – Albumet Pet Sounds brukar ofelaktigt placera sig topp-tio (precis som Springsteens Born To Run) när historiens bästa album ska listas – och den förra året utgivna ”förlorade mästerverket” SMiLE har omgetts av så mycket rockmytologi, att inte ens gruppens historia med mentalsjukdom, droger, Charles Manson, drunknad snygg-brorsa vars begåvning omvärderats, till det positiva, i efterhand och canceravliden guldstämme-innehavande lillbrorsa, har lyckats överskugga den.

Men visst, det är tidiga 60-talslåtar med Surfin’ och U.S.A. i titlarna som de flesta väljer att associera bandet med. Det är ingen vild gissning att åtminstone 75 procent av den klassiska uppsättningen av bandet både varit republikaner OCH vapenförespråkare. (Alltså, enligt svensk logik, besittandes låg IQ).

Egentligen vill jag ju inte dela de bästa 70-talsalbumen med Beach Boys (eller soloalbum med Dennis, Brian eller Carl) med kreti och pleti. Det är mycket bättre att de går runt och tänker på Kokomo och den där 80-talsfilmen med Tom Cruise där han blandade scientologiska drinkar. Men. Jag säger det ändå och jag tänker säga det klyschigt: Har du ännu inte hört albumen Sunflower och Surf’s Up är jag avundsjuk på dig. Du har stora ögonblick framför dig.

Kanske inte vid första lyssningen, kanske inte vid andra heller. Jag är däremot vid ett ställe i mitt liv där jag helt allvarligt inte hade kunnat leva utan låtar som Forever, Tears In The Morning, At My Window, Long Promised Road, Surf’s Up och ’Til I Die bara för att nämna de allra, allra finaste låtarna på de två albumen. Det finns fler. På söndag är det jag som styr kosan på Trädgårdsföreningen och hoppas att få höra åtminstone ett par av dem. Jag tänker stå dig och önska att jag var 17 år i Kalifornien 1961 och det finns ingen i världen som kommer kunna övertyga mig om att det är en larvig åsikt.

En sida.

Nämen… Heej! Hur har du haft det? Vad har det varit – tolv år? Du är dig lik! Hur går det med honom-eh… Jaså, ja, jo, det är ju så det är… Jaså? Jaså! Vad kul! I april nästa år!? Lycka till då. Det var verkligen kul att höra! Verkligen.


Ja, nej, det är samma gamla vanliga här. Nej, inte… nej. Du vet… Man hankar sig fram, tänker att det ska lossna snart. Ja, nej, man borde väl… ja, nej. Du vet hur det är! Men nog om mig – berätta mer om hur du har det! Vad..?

Men Gud… Men Guuud! Säger du det? Jaa, det var ju något sådant som man förväntade sig… men kanske inte riktigt så… Ja, nej… Nej, det är ju så det är. Mmm.
Tråkigt. Men vad kul att...! Ja! Det får du göra! Ja, ja… det vill jag gärna göra! Nämen… Gud vad söt! Jag får se! Nämen… pappas mun! Men mest lik dig ändå va? Mm. Mm-hm. Haha! Gud. Ja. Vad roligt.

Det vore kul att… Ja… Ska vi göra det! Ja, det måste vi! Okej… Noll-sju-noll-två… Mmm… fyra… Ja. Bra! Jag ringer dig direkt då så får du mitt… Vänta… Så! Haha! Men du… Ja, det måste vi verkligen… Puta Madre, eller något sådant! Ja-a tapas, eller något! Precis! En fredag efter jobbet… det blir väl lättast. Ska vi höra höra med..? Um-hm. Ja, nej, nä precis. Oj… Ja. Nej. Inte henne då.

Aa–men det får vi göra, absolut. Aa. Jag ska göra det – nästa gång jag pratar med henne… Jag vet! Helt sjukt! Högstadiet, ja! …Martha’s Vineyard, sedan Saint Tropéz… Ja. Åklagare, ja. I åttan… det kunde man inte tro. Precis, först i klassen, ja… Men du, Darling, vi får säga så! Måste springa! Hörs, ses!
Puss. Mwah. Ciao.

Maya Rudolph (bilden) har inget med texten att göra. Hon är bara en jättebra skådespelare och, ej att för glömma, dotter till den ljuvliga sångerskan Minnie Riperton (1947-1979).

Work is a four-letter word

Man borde inte använda sin plats i cyberrymden för att skriva av sig och jag ska aldrig skriva i affekt – det blir sällan roligt eller bra. Men.


Herrejävlar vilka humorbefriade, intelligensbefriade, inside-the-fucking-box, bittra, projicerande, fantasilösa, skvallrande, sladdrande, tråkiga, obegåvade, mediokra människor man ibland måste le och kuttra mot!

Så. Nu känns det bättre. Hej då.

Brutalitet

Hela det förfärliga Landala. Heladet gräsligt perversa nya Masthugget. Högsbo kyrka. Det bruna avskyvärda huset vid Anders Personsgatan/Källhusgatan. Spannmålsgatan öster om Östra Hamngatan.


Fem exempel på vulgär arkitektur i Göteborg. 60-talets arkitektonisk nybrutalism. Det finns så mycket andra exempel. När progressiva socialdemokratiska politiker förblindade av ett modernt folkhem skulle rusta de svenska städerna, sågs till funktion inte till estetik. Den här åsikten lever kvar. Tro inte något annat – Göran Johanssons dotter Anna Johansson, socialdemokratisk politiker, förklarade för mig, i en kort ordväxling på Twitter, att Södra Gårda inte ska rustas upp: ”Det ligger för nära motorvägen, ingen vill bo där”. Det är fel Anna . Jag lovar dig. Jag vill bo där. Jag bor visserligen i Norra Gårda. Det är i cementbunkrar en majoritet av människor inte vill bo i.

Högsbo kyrka: Ritad av Malmö-arkiterkterna Bror Thornberg och Torsten Roos under mottot "Vår Gud är oss en väldig borg". Invigd 1966. Betong.

Den schweiziske arkitekten Le Corbusier hålls ofta ansvarig för den smaklösa arkitekturstil som många bombade andra världskriget-städer valde att bygga upp städerna i igen. Nu blev ju Sverige som bekant i bombat i andra världskriget – våra politiker valde det till oss ändå.

Men tittar man närmare på Le Corbusiers byggnader ser man att trots att stilen ofta är extremt modernistisk är den oftast inte smaklös på det där 60-70-tals-svenska viset. Man får snarare gå till de sovjetiska konstruktivisterna för att hitta fröet till arkitekten och stadsplaneraren Lennart Holms Miljonprogrammet i vilket han till stor del tog hjälp av kollegorna Klas Anshelm, Bengt Edman, Bernt Nyberg och Sigurd Lewerentz.

Igår gick filmaren Anders Wahlgren dokumentär När Domus kom till stan från 2004 på SVT igen.
Jag vet att jag sett delar av den förut. Den har lite samma effekt som den sista ölen en sen våt krogkväll. Illamåendet kommer lite fördröjt – men obönhörligen och med en överraskande kraft.

Dokumentären nämner ingeting om förhållanden i Göteborg. Den handlar om små till medelstora svenska städer i företrädesvis östra Syd- och Mellansverige. Den handlar om hur Kooperationen köpte hela kvarter i den centrala delarna av städer – helst vid det största torget och helt osentimentalt och historielöst rev byggnader från 1500-, 1600-, 1700- och 1800-tal för att bygga bruna eller gråa gigantiska cementlådor för sina varuhus Domus mitt inne i städerna. Till varuhusen såg man sig också tvungna att bygga nästan lika stora parkeringshus i samma vämjeliga stil. Konkurrenten EPA följde i många städer efter och gjorde precis samma sak – på andra sidan stora torget.

Jag tillhör de människor som tror att miljön som en människa befinner i påverkar henne. Att svenska städer, i synnerhet mindre städer, har en stadskärna fortfarande idag som är makalöst ful påverkar knappast de boende positivt.
I förlängningen leder ett nedklottrat parkeringshus till mer vandalism – mer utanförskap – även om det här blogginlägget inte riktigt orkar gå hela den vägen och ta upp den tråden.

Jag brukar handla på Konsum. Jag gillar deras ekologiska sortiment – deras Änglamark-produkter och deras utvalda Coop-produkter överträffar Ica:s motsvarande med hästlängder.
Dessutom finns den obehagliga konnotationen mellan Ica och det sataniska blåvit-randiga fotbollslaget ända tillbaka till 1970-talet, vilket alltid har medfört et själväckel när jag handlat på Ica.
Jag antar att jag får börja handla på Willys och Hemköp, trots att de förmodligen betalar sina anställda 50 spänn i timmen.

En annan våldsam tråkighet: Spiritualized kommer inte till Göteborg i november. Det hela verkar vara en anka från gaffa.se. Det bekräftade Llamadjuren på Luger efter lite Twitter-Tourettes från min sida.Vill man se Jason Pierces rymdgospel i Sverige får man bege sig till Tjockhult. I sanning deprimerande.

För att ni inte totalt ska bryta ihop av allt depp idag sätter jag in en bild på en ung, tjusig och begåvad Stevie Nicks här. Varsågoda:

Stevie Nicks. Ej betong.

Atychiphobia

Louise Johansson. Vet ni vem det är? Det något, ursäkta, anonyma namnet har varit upphovet till en explosion på Twitter de senaste dagarna. Louise Johansson vann Svenska Mästerkocken i TV4 förrförra säsongen (”Matlagnings-Idol”, som Jompy kallade det).


Föga visste den sävliga Louise från Kungälv att hon inte bara skulle bli en kock-idol, utan även en cock idol.
I en tidning som – om jag förstår det hela rätt – delas ut till personer på Arlanda flygplats har Louise fått posera i suggestiva poser – bland annat greppandes en duschhandtag med våt blick.

Det fick naturligtvis en bloggosfärens genussuperhjälte med aliaset Genusfotografen att gå i taket. Per Morberg hade aldrig fotograferats gränslandes metallklingan på ett charkuteriverktyg (även om vi är många som hade velat se just det) och Marcus Samuelsson hade aldrig ombetts att böja sig framåt över spisenför att visa lite hud!
Genusfotografen skrev ett syrligt blogginlägg och talade om för Arlanda och byrån/fotografen att det här minsann var fotograferande från 40-talet – alltså långt innan digitalfoto och mobilkameror.

Arlanda bad om ursäkt, utan tvivel rädda för att ingen skulle vilja landa eller lyfta från deras anläggning om de visade sig vara pervon som kanske tafsar på en i säkerhetskontrollen.

Men fotografen, som mitt lata researchande förbjuder mig att leta upp namnet på, blev ursinnig och fabricerade inlägg i olika namn på Supergenusfotografens blogg. På något sätt som jag inte fattat riktigt lyckades Bingo Rimér-imitatören dessutom få Spindelhens-fotografen att behöva betala 15000 kronor i böter.
På Twitter gick indigationsvågorna höga. Vi (på Södermalm och i Majorna) måste samla ihop till vår vän Captain Genusfotografs ”böter”. Sagt och gjort.

Alla glada.

Samtidigt i Skåne.

Tommy har en korvkiosk. Han säljer korv. Tommy vill pimpa sin korvkiosk och skrider till verket som den sanne entreprenör man får förutsätta att en korvkioskinnehavare är. Han fixar en reklamkampanj. Affisch(er) i profil föreställandes en kvinna med skarpt rödmålade läppar som omsluter en kokt wienerkorv, av förmodat tveksam kvalitet, trycks upp och häftstiftas fast på korvkiosken.

Gudrun Schymann avbryter sitt semesterfirande (har pågått sedan 2009) på Österlen och fördömer i starka ordalag korvmånglaren, bloggosfären exploderar och Ring P1och Twitter fylls av rätthaverister maskerade i den politiska korrekthetens fladdrande cape. Alla redo att rycka ut och trycka till Den Sexistiske Nitratförsäljaren (som förmodligen använder tarmar från mördande jungfruer som korvskinn, eller, ännu värre syntetiskt material).

En aktiv Kd-ungdom, som vanlig med örat mot rälsen, protesterar mot protesterna(!) genom att säga att den läppstiftsbärande figuren vars läppar omsluter korven ,likaväl kan vara en mans (kd-ungdom knows their shit – de har varit på klassresa i Stockholm och passerade då ett gäng punkare vid Gamla stans tunnelbanestation) och den djuopt geniala (det måste medges) sloganan: ”Här får ni något att suga på – genuspedagoger!”

Någonstans västerut, i den nedlagda hamnstaden Göteborg sitter en halvbitter, halvgammal, halvtjock man och funderar. Han funderar på om det verkligen är så mycket att uppröras över – affischerna, vars genomslag hade varit tämligen minimalt om inte PK-kavalleriet skrittat in och skjutit i luften med sina musköter och gett den utrymme all over the place.

Visst är Tommys reklam smaklös – lite som en kokt wienerkorv – men är den verkligen ett hot mot demokratin och jämnställdhetsarbete?

Jag må vara naiv, men jag tror inte det.

Och Louise. Louise är en människa. Louise kan själv ta sina beslut om det är förnedrande att posera med ett duschhandtag i handen. Jag är säker på hon att känner sig väldigt hedrad av alla som tagit anstöt å hennes vägnar – Christ! – Å ALLA KVINNORS vägnar.

Men jag tror också att Louise skakar lite på huvud och tänker: ”De där hjärnorna skulle man inte ens kunna använda till aladåb”.

Come friendly bombs and fall on Slough

Jo fan – jag köpte biljett till Ricky Gervais på Scandinavium, förhandsbokade via någon like-sida på Facebook till och med.

Jag var tvungen. Jag har alla hans officiella standup-dvd:er, självklart också alla de klassiska tv-serierna, några av filmer, podcasts, böcker… I need to go. Buy the fucking t-shirt too, I pressume. Trots… Ja, ni vet… trots att, eh…

The Office (som ni naturligtvis inte blandar ihop med den monumentala amerikanska långfilmen Office Space, den amerikanska tv-serien The Office eller Henrik Dorsins genanta buskiz under aliaset Ove Sundberg) var en milstolpe (bara Seinfeld kommer i närheten). Inte bara i tv-komedigenren, utan i kulturen överhuvudtaget.

Aldrig någonsin hade något varit lika skruvat, men samtidigt lika sant, lika pinsamt att beskåda men också hjärtvärmande (kärlekshistorien mellan Dawn och Tim!).

Jag förutsätter att ni alla har den kompletta The Office-boxen på dvd och ni memorerat alla repliker. Annars vet jag allvarligt talat inte vad ni är för människor. Allt har liksom sagts om den tv-serien – ändå går den inte att tjata eller analysera sönder – och – ovanligt nog i komedisammanhang – den håller fortfarande över tio år sedan den producerades. Maybe even more so.

Där amerikanska tv-serier och filmer vars raison d’être är att beskriva kontorsarbetsplatsens leda, ritualer och tragiska kommunikation i europeiska ögon alltid får ett glamoröst skimmer som förstör illusionen av tristess… Office Space utspelar ju i Kalifornien, för guds skull! Hur tråkigt kan man ha där? (Förmodligen jättetråkigt, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar).

Engelska The Office utspelar sig i Slough – en förort till London, enligt utsago så trist att den adlade poeten Sir John Betjeman i sin kändaste dikt, betitlad just ”Slough” bad att bomberna skulle regna över. En dikt David Brent – chefen, också med illa dold avsky läser upp och kritiserar i serien.

David Brent, ja. Den avskyvärda lilla mellanchef, tragiska människospillra och svårartat narcissistiska clown – som man när han i sista avsnittet ändå hittar kärleken inte kan låta bli att glädjas oerhört med. För så stark är serien. Som jag hoppas att ni vet.

I den lika briljanta – men i Sverige inte riktigt lika uppmärksammade serien – Extras spelar Gervais Andy Millman. Även han en förlorare, men med ett mer uppenbart gott hjärta än David Brent. Andy hankar sig fram som statist i diverse tv-produktioner och drömmer naturligtvis om det stora genombrottet, primetime, BBC och sedan Hollywood. Oftast klipps han dock bort ur kostymdramat utan att ha fått yttra en enda replik.

(En liten utvikning är att Kate Winslet i ett av avsnitten, där hon spelar sig själv, är så rolig, förtjusande och allmänt briljant att man som heterosexuell man som inte ens sett filmen Titanic, blir vansinnigt förälskad i henne. På riktigt. Och likear henne på Facebook och sådant. True story.)

Jag hoppas innerligt att ni är så old school att ni genast beställer den kompletta Extras-dvd-boxen NU, om ni inte redan har den. Gillar ni inte Extras är det fel på er. Det är sant. Det är en beprövad metod på många vårdinstanser att undersöka en patients sjukdom genom att se hur de reagerar på Extras. Föredrar patienten Solsidan är det bara att skeppa iväg dem till närmaste förort, där de får mentalt ruttna vid en Weber-grill med en frozen Daquiri i näven samtidigt som Lotta på Liseberggår på oändlig repeat på ett hackigt TV4 Play.

Efter Extas hände något med Ricky Gervais.

Vi fick lära känna personen Ricky Gervais: Superkomikern, den geniala manusförfattaren. Via podcasts och mer dokumentära tv-serier växte en person som vi åtminstone misstog för Den Riktige Ricky fram.

Och… eh… Han verkade inte så sympatisk. Till och med mindre sympatisk än den parodiske David Brent i vissa sammanhang. En mobbare med hysteriskt gapskratt, en lyteskomiker och självgod besserwisser.

Ibland glimtade genialiteten igenom – i Oscarstal, Hollywood-filmer och på Twitter (där han är oerhört aktiv).

Det har varit plågsamt, av helt fel anledning, att se Ricky plåga den ynklige Karl Pilkington i andra säsongen av An Idiot Abroad (Jag gillade pliktskyldigt den förtsa säsongen, som minnesgoda läsare minns). Och den senaste serien – Life Is Short med den kortvuxne Warwick Davis i huvudrollen har jag bara kunnat titta på sporadiskt. Gränsen för när dvärgskämt blir billiga kommer liksom ganska fort – även om serien är gjord utifrån Warwicks perspektiv.

Men, naturligtvis var jag tvungen att köpa biljett. Hur osympatisk han än ser ut på bilden som gör reklam för framträdandet.

Om Jerry Seinfeld är sitcomens Elvis Presley är Ricky Gervais komediseriernas The Beatles. Ett tidigt peakande The Beatles. Och ingen som hade chansen vill ha missat The Beatles.

En omväg via Milano

Det vore lite konstigt om den här bloggen helt plötsligt blev en modeblogg, eller hur? Jag har liksom – how to put this – ”lite för kraftig benstomme för att vara modeintresserad”. Och jag är inte heller särskilt modeintresserad. Däremot är jag ganska stilintresserad. Kläder med stil blir aldrig omoderna. Det är liksom aldrig mer eller mindre inne med rutigt, randigt eller marinblått och mossgrönt i stilvärlden.


Det finns en ganska vedertagen sanning om män och kvinnors klädshopping. Kvinnor köper kläder som de tycker är snygga, män köper vissa märken, som de någon de senaste tio åren bestämt sig för gör snygga kläder.

När jag kollar kläder på nätet så browsar jag olika klädmärken. Det här är lite stört. Det är en märkesfixering – men den behöver inte nödvändigtvis vara de dyraste märkena. Under tidigt 90-tal var Fred Perry-pikéer, Ben Sherman-skjortor och – i något mindre utsträckning – Lonsdale-munktröjor något man nästan var tvungen att åka till England för att lägga vantarna på . Åtminstone till Stockholm – vilket av förståeliga skäl var plågsamt för alla inblandade.

Nu kan man köpa Fred Perry på MQ. Det gör att ett varumärke devalveras, inte riktigt som när Chevrolet började bygga gräsliga småbilar – men nästan.

Som en svårt Dorian Gray-skadad person kan jag inte låta bli att nämna de klädmärkena som jag tycker är bäst på att göra herrkläder (i väldigt varierande prisklasser):
Brooks Brothers, Acquascutum, ONETrueSaxon, American Apparel, Polo Ralph Lauren, Samsöe&Samsöe, Duffer (tillbaka på jdsports.co.uk), Faconnable, Sergio Tacchini,  Henri Lloyd, Hackett och Clark's.

Jag vet inte riktigt vad jag vill att ni ska göra med den informationen. Kanske printa den och hänga upp den inramad ovanför er huvudkudde. Annars kan ni hålla den emot mig och ha som trumfkort någon gång ni vill dra upp något pinsamt som jag har gjort.

Kjamiz,
H

Death by floskelklubba

Det här med att leva i nuet – vilken bullshit det är. Hela vår tillvaro är ju uppbyggd för att inte leva i nuet. Att leva i nuet är att inse att vi arbetar sisådär elva månader om året, att vi spenderar fem av sju dagar i veckan på arbetet – åtminstone de användbara timmarna. Att alla vi känner och älskar en dag kommer att dö. Att människor i detta nu får dödliga sjukdomar, lemlästas, fråntas sina rättigheter, våldtas och lyssnar på E-Type.


Det är obegripligt hur lejonparten av oss skulle orka med att existera om det inte var för sången, för matchen, för semestern, för fyllan, för helgen, för den där fantasin – den där du börjar arbeta på en oljeranch i North Dakota.

Eller är det pensionen vi ska drömma om? En trädgård att påta i medan ryggen värker och vi får gå upp och kissa tre gånger per natt. Vi män då. Om vi lever.

När vi sitter på jobbet (förutsatt att du sitter och arbetar) – exakt vad är det du ska leva i medan du stressar? Du ska leva och INTE stressa – är det det som är poängen? Men om jag lever och inte stressar så hinner jag inte göra det som jag måste göra och då får jag minsann – pun intended – veta att jag lever.

Nej, vi måste leva mindre i nuet. Det har religionen lärt oss sedan tusentals år tillbaka. Det säger heroinistens ögon i Vasagatans tunnelbaneuppgång (den mitt emot Nordic Light). Det säger chefen och politikern och varenda jäkla krogkö i varenda tragisk svensk stad.

Musik, film, tv, sociala medier, böcker, tv-spel, datorspel, glossiga magasin, reklam. Mindre nu. Helst inget alls.
Arbete, projekt, styra upp, renovera, make-over, proaktivitet, ta höjd, spekulera, planera, spara.
Inget nu. Bara sedan.

När?
Vet inte.
Var?
Någon annanstans! Inte här!
Hur?
Vadå? Carpe diem för fan.

Ännu mer - men inte så mycket - årlig Way Out West-ångest

Afghan Whigs, Billy Bragg, Blur, Bobby Womack, Bon Iver, Frida Hyvönen, Here We Go Magic, Hot Chip, Jonathan Richman, Kindness, Korallreven, Mazzy Star och Rodriguez.

Okej namn – band jag skulle kunna tänka mig att se men inte helt säkert hade gått och sett om de kom ensamma till Göteborg – inte mer.

Jag har sett Blur, Bon Iver och Frida Hyvönen. Eftersom Kindness, Korallreven och Rodriguez spelar på klubbscenerna som jag aldrig orkar gå på igen – faller de bort.

Hope Sandoval och den där killen i Mazzy Star

Egentligen är det bara Jonathan Richman, Mazzy Star och i viss mån Bobby Womack som gör mig riktigt entusiastisk av artisterna ovan.

Det behövs verkligen att Saint Etienne, Lightships och gärna Steve Mason bokas omgående för att jag riktigt ska få den där ”måste-ha-biljett-paniken”. (Det är nästan så att jag hoppas att de inte bokas in…)

Meningitis

Att åldras är att… Nej, förlåt.


Att bli äldre är att… Nä.

Att plötsligt befinna sig i 40-årsåldern – är – att godmodigt vänja sig vid att ha gjort vissa saker för sista gången, och, att man troligtvis aldrig kommer att göra eller uppleva vissa saker.

Jag har en textrad som snurrar i huvudet vissa kvällar när jag försöker att somna utan att lyckas särskilt väl:

”I proclaimed myself a failure at 23 / So that I wouldn’t be a liar at 40.”

(Ni har inte hört låten, det har ingen.)

Men i mitt fall tror jag inte att det kommer vara mer traumatiskt att fylla 40 än vad det var att fylla 30 eller 25. När jag fyllde 25 satt jag på en träpall i damm och sorterade in tusentals cd-skivor i risfickor bland hundratusentals andra cd-skivor i rispapper – och fick migrän så att mina gäster fick vända i dörren. Good times.

Min 30-årsdag firade jag i en nordengelsk industristad (självmytologiseringen!) med att äta kinamat med min far och sedan gå ut på pubrunda ensam. På 90-talstemaklubben spelade de Loaded med Primal Scream som var fjärde låt. Vi var fem stycken där. Jag gick vidare till en vanlig pub där stämningen var så dyster att till och med jag kände mig malplacé. Good times.

Varför berättar jag det här? Jag vet inte. Det är inte av självömkande. Jag hade gärna bott i en nordengelsk industristad omgiven av dammiga cd-skivor – bara jag slapp att sortera dem på en liten träpall.

Jag skriver det här för att när jag tänker på det kan min hjärna omöjligtvis bestämma sig för om jag har förändrats radikalt sedan jag var 20, 25 och 30, eller om jag inte förändrats någonting. Har världen runt omkring mig förändrats? Ja! Eller nej.

Vad markerar förändring? Förutom de uppenbara sakerna: grått hår, familjebildande och att Madonna känner sig nödgad att komma med drogliberala uttalanden för att ”vara relevant”.

Kraftwerk på Way Out West markerar inte förändring. Inte för att det nödvändigtvis är något positivt med förändring inom musiken. Popmusiken – alltid upp över öronen förälskad i sitt egna förflutna. Kraftwerk, som släpper ett ”halvnytt” album per decennium. Kraftwerk som förmodades vara framtiden 1981, men egentligen bara var kitsch från mitten av 70-talet. Eller, om man så vill falla in i musikjournalistjargongen: ”Kraftwerk transcenderar hela den populärmusikaliska utveckling under 40 år…” Bullshit. Kraftwerk må åldras med mer värdighet än Ted Nugent, men det gör dem inte särskilt mycket mer relevanta musikaliskt än The Motorcity Madman.

Way Out Wests systerfestival, som den brukar omnämnas som, är Öya-festivalen i Oslo. Där spelar många av de artisterna som senare kommer till Way Out West. Men, eftersom Way Out Wests bandbokare är nervöst tunnhåriga hipsters i 28-årsåldern som hatar ”rock” men älskar ”konceptuell rock” så kommer inte The Devil’s Blood, Baroness, Entombed till Way Out West och eftersom samma människor ogillar pop och älskar ”poppens idé” så är varken Saint Etienne, Lightships eller Steve Mason klara för Way Out West. Det är inte heller The Congos med Lee Perry i ledband, vilket bara är jäkligt konstigt.

Tillgång och efterfrågan

Fotboll suger. Det tror fan att den moderna fotbollen suger.


För exakt två år sedan värvades den ivorianska mittfältaren Yaya Touré från FC Barcelona till Manchester City. Yaya Touré är en extremt duktig fotbollsspelare, men du måste ändå vara hyfsat fotbollsintresserad för att vara familjär med hans namn. Yayas lön var 2010, den är med största sannolikhet högre idag, £ 221.000,00.

Om året? Nej, i veckan. I VECKAN! Ungefär två och en halv miljoner svenska kronor I VECKAN!

Visserligen är Yaya Tourés hemland, Elfenbenskusten, en av världens största producenter av kaffe och kakao – överhuvudtaget har landet enastående naturtillgångar (olja, diamanter med mera) och var väldigt länge Afrikas rikaste land, men det är ett land plågat av inbördeskrig och oroligheter fortfarande in på 2010-talet. Tro inte att det är särskilt många ivorianer som skor sig på landets tillgångar. Landet blev självständigt från Frankrike 1960, men de cirka 14000 fransmän som idag bor i landet äger en absolut majoritet av tillgångarna.
2011 hamnade landet på plats 170 av 187 på UNDP:s utvecklingsindex. Vad innebär det? Ja, bland annat att 50 procent av befolkningen lever på under USD 2,00 om dagen.

Det blir alltså med dagens dollarkurs nästan exakt hundra svenska kronor i veckan.

Men, visst, Yaya Touré har en av de absolut högsta lönerna i hela Premier League. Medellönen för en fotbollsspelare i Manchester Citys a-lag ligger på £86.280,00. I veckan. Det blir med dagens pundkurs drygt SEK 983.000,00, ja, i veckan då.

Men som ni sett i EM, engelsmännen (även de bästa såpelarna i engelska ligan är importer) är lite halvdana på att spela boll. Spanjorna är bäst i världen. Det såg man tydligt när de lekte hem finalen mot Italien med 4-0 (Nej, jag är inte ironisk nu - jag har aldrig sett en bättre fotbollsmatch som neutral åskådare ).

Men visst måste ett land med de näst högsta skulderna och bland de högsta arbetslöshetssiffrorna i EU vara försiktigare med sina pengar?

Nja. Smakar det så kostar det, som den avskyvärda gamla klyschan lyder.

Manchester City har sportvärldens tredje högsta genomsnittslöner för idrottsföreningar inom lagsporter. På andra plats kommer Real Madrid och ohotad etta är alla semifotbollsintresserade människors älsklingslag FC Barcelona.
Den genomsnittlige a-lagsspelaren i Real Madrid tjänar SEK 1.035.556,37, i veckan – naturligtvis.
För Barcelona är medellönen i veckan per a-lagsspelare… Vill ni verkligen veta? Ni borde inte vilja veta…

En miljon etthundrafemtiotretusen svenska kronor.

Kan man vara värd så mycket pengar? Nej, det kan man inte. I synnerhet inte om du är verksam i underhållningsindustrin – till vilken den modern fotbollen nu måste räknas. Var kommer pengarna ifrån?

Från shejker som bestämmer att det är en kul grej att köpa Manchesters näststörsta fotbollslag och försöka vinna lite saker med det under några år. Och från dig som klär din son och dotter i en Barcelona-tröja med namnet Messi på ryggen.

Vad hade man kunnat göra åt svälten i världen och forskning om cancer, alzeimers, HIV och hjärt- och kärlsjukdomar om pengarna på jorden användes lite visare? Och då är bara fotbollen en piss i Norde älv. Tänk alla sporter, filmstjärnor, musiker, all Dubai-lika städer, vapenrustningen, rymdprogram… dina semesterpengar till diktaturer när du semestrar i Thailand och Egypten.

Jag älskar fotboll. Men den moderna fotbollen är galen. Galen… – den är äcklig, sjuk, korrupt, självgod, pompös och mer än något annat – världsfrånvänd.

Magnum opus

Mina stackars Facebook-vänner. För att inte tala om de oturliga människorna som följer mig Twitter. Fram tills nu har dock ni läsare av denna blogg varit tämligen förskonade. Det är slut på det nu.

Fotboll tar fram mina absolut sämsta (eller bästa, beroende på hur man väljer att se det) sidor.

Ett europamästerskap i fotboll har pågått. Rättning: Ett europamästerskap i fotboll pågår, även om inte någon vettig människa kan intressera sig för det gamla fascistderbyt mellan Spanien och Italien som utgör söndagens final.

Fotboll är ett utmärkt sätt för mig att projicera egenskaper som jag gillar och ogillar (läs: älskar och hatar) på människor (spelare och supportrar), lag och nationer. Och jag gör det lite för ofta. ”Lite” är en smärre underdrift.

Jag tänkte bjuda er på en liten idéhistorisk inblick bakom mina vulgära åsikters draperi och jag kommer att göra det genom att applicera tre positiva ”egenskaper” på tre olika länder och ta fram tre populärkulturella företeelser som på ett tämligen exakt vis representerar de olika länderna.

Men först, tre egenskaper: Stil, smak och teknologisk excellens.



Om vi applicerar begreppet ”stil” på Italien och ger italienare poäng på en tiogradig skala får våra lätt koleriska vänner en klockren tia.
Vi pratar om landet som gett oss Alfa Romeo, Prada, Mille Miglia-flygjackan, bögigt briljanta loafers, scootrar, anti-pasti, gruppsex och starkt kaffe i minimala muggar! Respekt.

Bedömer vi däremot ”smak” och Italien blir resultatet annorlunda: Extrempolitisk böljande mellan höger och vänster tycks vara helt i linje med vad italienarna sympatiserar med, ena stunden tokfascist och i nästa vrålkommunist. Lägg därtill: Korruption, fusk, obegripligt ostiga balladsångare, skräpberg utanför alla större städer, strandraggarkultur, hysteria, storartat usla filmpekoral, Ciccolina, Inzaghi, Berlusconi, Lolo Ferrari och tv/humor/populärkultur så bottenlöst genant och befriad från självinsikt att man som snusförnuftig nordeuropé formligen baxnar. I smakkategorin kan inte Italien få något annat betyg än noll av tio.

Teknologisk excellens och Italien? Här får Italien en stabil femma. Det är ju dels så att de utmärkt utseendemässigt designade bilarna Fiat och i synnerhet Alfa Romeo är byggda för att gå sönder efter exakt 800 mil. Ena baklampan slocknar, ett hjul faller av, växelspaken förvandlas till en purjolök eller den sicilianska maffian dyker upp och spränger hela jävla bilen i luften. De snygga, dyra italienska lammullströjorna krymper med 85 procent efter en tvätt och skjortorna går upp i sömmen 72 timmar efter inköp, millimetertunna sulor trillar av två sekunder efter man tagit skorna ur den utsökt designade kartongen…

Samtidigt finns ju Ferraris och Lamborghinis… Okörbara men briljant ingenjörskonst, ett snett jävla torn, påvens skabrösa hattar, Leonardo DaVinci, plus, ett helt romarrike gömt någonstans i dammet och soporna.

De sakerna hamnar naturligtvis på pluskontot.

Om en populärkulturell företeelse ska representera Italien blir det Tutti Frutti (Colpo grosso, i original), tv-programmet av abstrakt tävlingskaraktär där unga damer iklädda fruktattribut visar lökarna under svårbegripliga omständigheter. (En svensk variant av det här äktitalienska program sändes på TV3 i mitten av 1990-talet med den italofilen och operaclownen Bruno Wintzell som programledare). ”Tutt-tv” skulle aldrig kunnat ha sitt ursprung i något annat land på vårt klot än i Italien.



Vi går över till mitt eviga antagonistland – Tyskland.

Stil och Tyskland. Jag vet inte om jag egentligen behöver kommentera det här? Visserligen har Adidas fepplat ur sig en hel del snygga gymnastikskor, men utöver det är tysk stil en enda lång golgatavandring av förnedring, ångest, lyteskomik och fekalier. Jag har tidigare skrivit flera blogginlägg i ämnet så jag ska inte tråka ut er med exempel. Betyget blir odiskutabelt noll av tio.

Smak och Tyskland. Ett lika sorgligt ämne som stil för våra teutoniska världserövrare till bröder. Okej för Göthe, Hermann Hesse, Schopenhauer, Brahms och currywürst. Betyget blir även här noll av tio.

Men, ah, så kommer vi till ”teknologisk excellens”.
Jag hade lika gärna kunnat skriva tyskhet som teknologisk excellens. Precis som i sin musik, konst och kultur sätter tyskarna ut att skapa teknologi med samma högoktaniga själlöshet. Att sätta sig i en tysk lyxbil är som att lyssna på Kraftwerk. Det är kvalitet, det är fräckt, men det saknar all den passion och kärlek som andra biltillverkare och musiker försöker inkorporera i sin ”produkt”. Listan på ergonomiska möbler, fotriktiga tofflor, blänkande krom, teknologisk lyx, stridsvagnar och (senaps)gas och hi-fi i världsklass med tyskt ursprung kan göras hur lång som helst. Självklara tio av tio poäng.

Ett populärkulturellt fenomen som på ett väldigt precist sätt illustrerar den tyska folksjälen är speedmetalorkestern Tankard från Frankfurt. Tankard bildades 1982 och spelar enligt egen utsago: ”Fast metal songs in honor of alcohol” och kallar sig även ”Kings of Beer”. På femton album har gruppen på ett ägnat sig åt otvivelaktigt germansk buskis. Gruppens senaste album, A Girl Called Cerveza, släpptes tidigare i år på Nuclear Blast Records och här kan ni läsa sångaren Andreas ”Gerre” Geremias djuplodande och insiktsfulla analyser om albumets alla låtar.



Vi beger oss till England.
Stil och England är ett omdiskuterat ämne. Visserligen kan du få dina initialer på världens mjukaste herrstrumpor på Saville Row och den läderarmbågsförsedda tweedkavajen blir aldrig riktigt omodern. Ändå måste till och med en patologisk anglofil som jag erkänna att Onedinlinjen-polisonger, murriga tapeter och nordengelsk huliganism inte är odelat positivt. England, mitt England, får fem av tio i betyg på stilskalan.

När det gäller smak är dock allt annorlunda. Precis allting som varit bra inom det (populär-)kulturella fältet sedan säg 1870 har så att säga filtrerats genom ett brittiskt filter. Eller snarare, det stora lilla kungadömet har lämnat sitt stamp of approval på ALLT av värde. Vissa saker har sitt ursprung i England, men oftare än inte stjäl engelsmännen det som är bra av andra om ompaketerar det som sitt egna. Exempel: Varför är engelsk mat känd som den sämsta i världen, samtidigt som en paradoxalt hög procent av världens alla stjärnkockar är britter? Jo, det beror naturligtvis delvis på att engelsmän fortfarande excellerar i media, men allra mest på att de är mästare på att anamma och överta. Där fastlandseuropeeisk tv och humor håller stenåldersnivå är engelsmännen närmast science fictionartade rymderövrare i jämförelse. Att ens försöka jämföra engelsk (populär)musik eller humor med tysk eller italiensk dito är lite som ställa framstående svenska skidskyttar mot deras konkurrenter från Ghana och Kongo i samma sport. Det låter sig liksom inte göras. Smakomdömet blir tio av tio för England, enkelt.

Teknologisk excellens och Albion är ett problematiskt område, visserligen ligger engelsmännen bakom precis alla gitarrförstärkare av rang, de har byggt väldens coolaste stridflygplan i Hawker Harrier och man skojar knappast bort en BSA-motorcykel från 50-talet eller Ians Hills stabila basgångar, men vi vet alla att landet med englasfönster och heltäckningsmattor under pissoaren knappast vinner några ingenjörspriser. Betyget blir en trea av tio möjliga.

Det är svårt att välja ut en företeelse som ska symbolisera England. Jag funderade ett tag på Morrissey men insåg ganska snart att även om hans stil är intakt så har hans smak deteriorerat ordentligt de senaste tio åren och Oscar Wilde var ju faktiskt irländare.

Valet föll till slut på Dame Edith Sitwell (1887-1964) – en engelsk excentriker och poet som med sin självförgörande humor, extravaganta klädsel och storstilade sarkasm i kombination med ett blödande hjärta och oförmågan ta några andra besult än sådana som straffade henne obönhörligt – får illustrera en obstinat önation.
Egentligen är England den katalysator som bäst beskrivs så som Dame Edith beskrev sig själv:
" I am one of those unhappy people who inspire bores to the greatest flights of art."

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Magnum Opus

HSP

Har jag någonsin tillåtit mig själv att göra en ute- och innelista på den här bloggen? Jag minns inte i så fall.

”Ute- och inne” känns jäkligt Aftonbladet 2003, så vi gör så här istället: Jag skriver ned några saker jag tycker väldigt mycket om idag, den 28 juni 2012, så får den som är intresserad läsa och den som är ointresserad ”Spongebobba” mig på Facebook ("det nya"!!!) :

Siri Hustvedt, Lightships nya EP, Love Is (låt med R. Kelly), Flying High Again (låt med Ozzy Osbourne), Wolf People (engelsk rockgrupp), American Garage (album med Pat Metheny Group), Thanos (låt med Black Cobra), Kung Fu Girl (Riesling från staten Washington!), Brooks Brothers (alltid världens tjusigaste herrkläder), Lisa Stansfields ödmjuka comebackintervju, Londonresan med Jenny och Teodor, människor som ger andra människor komplimanger och menar dem – komplimangerna alltså, pistaschnötter, HSP (personlighetstyp), en låt med The Time and Space Machine som jag inte minns vad den heter, samt sist och allra mest: Jenny och Teodor.

Klavertramps R Us

En sak som jag aldrig tycks lära mig är att man bör vara försiktig med hur man uttrycker sina åsikter. Man bör till och med ofta vara försiktig med att överhuvudtaget ha åsikter. Särskilt om man har starka åsikter, grundade i erfarenhet som går stick i stäv med den allmänna uppfattningen. Åsikter av den typen som upplevs som de skrivs på näsan på människor.

Jag är knappast Alexander Bard – eller Alexander den Store. Jag tar inte omvägar kring kyrkogårdar för att vara provokativ. Däremot verkar jag, till min irritation, ha ett visst konfronterande drag. Med andra ord: Jag kan inte låta saker vara. Om något stör mig har jag väldigt svårt att inte kommentera det. De nya sociala medierna är således både min räddare och baneman. Jag har möjlighet att tycka, samtidigt som jag gör det på ett ibland ogenomtänkt och okänsligt sätt. Har ni läst här tidigare kommer det här knappast som en överraskning.

Innan vi går vidare måste jag vara tydlig med att jag aldrig har ägnat mig åt anonymt näthat, om någon nu trodde det. Att vara anonym på internet känns som en kvarleva på 90-talet. Att hata människor för att de är kända, profilstarka, framgångsrika eller helt enkelt annorlunda (Ja, jag tänker på Marcus Birro) känns som en kvarleva från 30-talet.

Att ha starka åsikter om ovidkommande ämnen (exempelvis huruvida det är ett tecken på den annalkande undergången att Markoolio, E-Type och Sean Banan bereds utrymme att i samma tv-program) sticker naturligtvis i ögonen på dem som bara tittar på Allsång på Skansen för att det är *TREVLIGT* och för att många *DUKTIGA* artister medverkar.

Vad man dock måste ha i bakhuvudet är att jag är en person som inte tar lättviktigt på lättsam underhållning. I min värld är en 25-minuter lång dokumentär på tv om, exempelvis, Larry David en politisk triumf, samtidigt som en kommunalskatthöjd höjd med 25 öre lämnar mig fullständigt oberörd.

Att vara 38 år gammal och tycka saker om populärkultur är lite som att springa med ett gevär över huvudet genom ett minfält i Normandie våren 1945. (Det här kan vara den absolut uslaste liknelsen som någon människa någonsin författat – därför låter jag den stå kvar.)
Man bör inte längre intressera sig för musik, film eller litteratur. Man ska intressera sig för sina barn. Uteslutande. Har man inte barn är man djupt tragisk. Refererar man inte till sina barn i varje mening av ”privat karaktär” är man svårartat tragisk, på gränsen till konstig (inget är värre än att vara konstig) och sist men inte minst: Låter man inte sina barn diktera alla villkor för vad som är viktigt är man en direkt olämplig förälder. Samt naturligtvis tragisk.

Men det handlar ju bara om att man har gett upp. Man må uttrycka sig i positiva floskler, kalla sig optimist och sjunga med i Galenskaparnas ”Det ska va’ gött att leva (annars kan de’ kvätta)” varje gång den spelas på P4, men man har gett upp. Inte vill man att ens barn ska växa upp och bli kopior av en själv – kopior som slösar bort sitt liv genom att längta till semestern och skrapa trisslotter.

Man vill, tror jag, att ens barn ska kultivera sig, bli lycklig, kunnig och duktig. Mest vill man naturligtvis att ens barn ska vara friska.
Ett enkelt sätt att hålla sig mentalt frisk är att försöka förstå andra människor och sin samtid – det gör man, enligt mig, mest effektivt genom att ta del av *pompös trumpetfanfar* genom att ta del av välgjord kultur, det vill säga inte psykopatmördar-deckare eller eurotechno-farbröders okoreograferade juckande i tv-tittarens ansikte på Skansen.

Men det är bara min ödmjuka åsikt.