Sunday, March 25, 2012

Raspberry Beret

För några år sedan chockskadades många gamla rockrävar, som fortfarande lever efter den estetiska klädmanual som Ramones gav ut 1977, svårt av att seglarskon blev en lika oväntad som lyckad rockaccessoar. Det gick knappt att lyssna på ett nytt krispigt popband utan att de såg ut som om de specialstuderat Dennis Wilsons soloplattor OCH kunde angöra en brygga. Det var ganska upplyftande med pastellfärger istället för det gamla inkörda denim and leather-looken, ja, enda tills det gick 13 hipsters på dussinet och alla pojkar man såg på stan såg ut som en blandning mellan en norsk sjökaptensstudent och Mauro Scocco innan Plura började laga mat till honom.

I vår däremot är det baskern som gör comeback i rockvärlden. För egen del har jag varit positiv till huvudbonaden sedan Lisa Stansfield satte mitt tonårshjärta i brand med sina svala sofistikation, och - låt oss vara ärliga - monumentala hylla. Jag minns också en fotosession i Okej där Kiss frontman Paul Stanley mycket oväntat bar en ljusblå eller möjligtvis turkos basker. Möjligtvis undantaget någon lökig keyboardist i något brittiskt mjukhårdrocksband som varken fick vara med på scenen eller på gruppbildning, torde Paul vara ensam i metalvärlden om att ha sportat plagget. Vänta nu fanns det inte en konstig kille i Cheap Trick med basker? Det gjorde det nog. Desto bättre!

I mars 2012 bär Dexys (Midnight Runners) evige frontman Kevin Rowland basker på omslaget till kommande skivan One Day I'm Going To Soar och går därmed i bräschen för hur en popartist ska se ut för vilken tur i ordningen minns ingen och i alla intervjuer och på alla bilder inför släppte av skivan.
I Göteborg släpper före detta Bad Cash Quartet-trummisen Jonas Lundqvist en bitvis briljant skiva vid namn Så e det med de och på omslaget bär han naturligtvis den tjusiga mössan vi lärt känna som baskern.
För bara sju-åtta månader sedan hade jag slängt Leonard Cohen-kortet på bordet och nickat föraktfullt mot det om någon artist närmat sig plagget, men det var innan den latent trendkänslige Damon Albarn gjorde en tio minuter lång cover av en Princes absolut finaste låtar: Raspberry Beret.

Vill ni tillhöra avantgardet? Sluta bära kängorna utanför byxorna och köp er en habil basker istället, den bärs helst till väst, lite korta byxor, Burlington-strumpor och loafers.
Den ironiska mustaschen? Behåll den ett tag till! Jag säger till när det är dags att raka sig.

- Posted using BlogPress from my iPad

Tio album: 7: Black Box "Dreamland"

Den enda gången jag inte spytt av ett coverband var på en jobbfest på före detta Blue Moon Bar i Stockholm, för drygt ett år sedan. Jag hade mycket väl kunnat spy för bandet var utklädda i skojiga glittriga kostymer och hade tokroliga afros och mustascher. De kvinnliga medlemmarna hade bullat upp tuttarna på ett suggestivt och humoristiskt sätt. Det var en fest med 70-talstema. Men trots det här gick det inte att klanka ned på dem för de spelade till vissa delar ett så fingertoppskänsligt batteri discolåtar att jag faktiskt – trots de olyckliga omständigheterna (som också inbegrep en alldeles särdeles seg rostbiff som man fick äta stående med plastbestick) – att jag faktiskt fick feeling och, hör och häpna, dansade!

Från Trammps Disco Inferno över Chics Good Times till Ashford & Simpsons Bourgie, Bourgie; Diana Ross majestätiska Love Hangover och For the Love of Money med O’Jays samt Harold Melvin & The Blue Notes Livin’ For the Weekend.

Naturligtvis kunde de inte hålla sig helt utan var tvungna att äckla ur sig några Boney M- och Baccara-låtar “för golvet kräver ju det”, bankanställda har uppenbarligen en fäbless för medioker men pålitlig centraleuropeisk konformism, who would have guessed? Men inte ens det kunde dra ned upplevelsen. Dansant kvalitetssoul ÄR den ultimata festmusiken. Och på större delen av 70-talet var det disco. Det här är inget man behöver skämmas för. Jag menar: Ser det ut som tråkig rock i Neil Young-skjorta är risken överhängande att det låter som tråkig rock i Neil Young-skjorta – har du riktig otur kanske det till och med låter som tråkig countryrock efter tre dagar med samma underbyxor. Och så sitter du där och tror att du måste tycka om det. Att det krävs av dig. Att du måste omfamna aptråkig vuxenrock bara för att hårlinjen kryper bakåt och du börjat amortera på lånen. Tänk då på att vad du behöver är inte att ha mer tråkigt. Tråkigt kan du ha på jobbet, när du pendlar, när du går till jobbet och det är mörkt och likadant när du kommer ut. Kort sagt: Du behöver inte Ryan Adams, Feist , Wilco eller någon annan som har sett det som sin lott att tonsätta en oktoberdag i långvården.

Vad du behöver är att ha lite kul. Vad du behöver är italiensk disco från 1990 med en brud på omslaget som bara mimade till låtarna på skivan. Hon som verkligen sjöng var för tjock.

Den själfulla dansmusiken dog nämligen inte när 70-talsdiscon tvingades in i illasittande åttiotalskostymer. Personligen har jag aldrig riktigt begripit mig på techno, electronica eller stelopererad nederländsk gabber. Men jag gillar dansmusik. Nej, inte danband och inte sådan där intellektuell elektronisk dansmusik som man löser ekvationer till och som skulle rodnat och krupit in i hörnet om den närmade sig ett dansgolv. Pop, disco. Popdisco. House. House?

Housemusik. Ett skällsord i mitt vokabulär i åtminstone ett decennie. Nu? Jag vet inte. Jag använder begreppet på samma sätt som när jag försöker göra något ambitiöst i köket - med obekvämhet menockså stor förväntan.
I housemusikens allra mest kommersiella hörne, det som har ena benet i kvalitetsdisco och andra i skamlösa poprefränger hittar ni mig ibland, som en glad salongsberusad turist, med kräftröd hy och ölmage. Fast inte den gapiga sorten. Den sorten som gillar fotboll och turistar i Tyneside, ni vet. Mer en välfriserad grabb i pikétröja om dricker öl med lime i flaskhalsen (det låter fortfarande som en fotbollskille...)

I inledande Everybody Everybody är basgången och blåset lika viktiga beståndsdelar som sångerskan Martha Washs fylliga röst som svävar över stonkig klaviatur. Jag skulle inte riktigt våga sträcka mig så långt som att påstå att om du inte gillar den här låten en fredagskväll med tre järn innanför västen (hemma eller på lokal) så gillar du inte musik. Men. GILLAR DU INTE DEN HÄR LÅTEN SÅ GILLAR DU INTE MUSIK.
Först i andra låten I Don't Know Anybody Else lanserar gruppen den pianoloop som många kommit att förknippa med housemusik och som Madonna startade om sin karriär vid två tillfällen genom att plagiera.
Festen fortsätter i Open Your Eyes och tro det eller ej, trots at du är en förortskille från Hisingen som växt upp på elgitarrer, mopeder och slagsmål så är du bjuden. Nu kommer också discostråkarna in och groovet är avspänt snarare en europeiskt hätskt. Banal popmusik blir inte mycket bättre än så här. Varför slängde jag förresten in ordet banal? Otroligt löjligt av mig. Popmuik blir inte bättre än så här. Punkt.
Efterföljande Fantasy må låta något daterad med sin italienska brytning och en lite opassande abbaesk svulstighet. I titellåten får vi vågskvalp och new age, men vad gör det, det blir ju ett perfekt avbrott att dansa ut i köket och svänga ihop en fruktsallad.
I Ride On Time greppar världens finaste Loleatta Holloway mikrofonen och det låter naturligtvis helt fantastiskt även om gruppen tyvärr stympat hennes sånginsats genom att sampla sången på ett, okej nu kommer det, lite daterat 80-talssätt. Men fan - de är italienare! Vad förväntar ni er? Refrängen är distillerat solsken mitt i natten.
Hold On bagatellfunkar sig snabbt förbi och Ghost Box är en svartvit instrumental ballad om att titta ut i regnet medan en mjukpornografisk saxofon slickar dig i örat.
Avslutande Strike It Up borde enligt spelets alla regler vara en orgastisk höjdpunkt, men vi har som sagt med italienare att göra och stissiga av kola går de vilse bland Pet Shops Boys singel b-sidor på herrtoaletten och det hela kan mest beskrivas som ett gigantiskt antiklimax. Martha Wash gör sitt bästa för att lyfta den klibbiga sörjan, men det ärligt talat inget vidare. Skit i det. Ta och sätt på Meshuggahs nya eller någonting nu, men låtsas inte som om du inte gillade det allra mesta med den här plattan.

Tuesday, March 20, 2012

Reklamavbrott!

Hej!
Det är jag igen. Ni tänkte kanske att ni skulle slippa mig nu när den domestika melodifestivalen är över för det här året. 
Den här gången var jag bara tvungen att höra av mig för jag blev lite upphetsad av en (ganska) ny skiva med popmusik. Artisten ifråga heter Sophia Knapp och är amerikanska. Hennes skiva, som sorteras in under genren obligatorisk lyssning, heter "Into the Waves" och ni behöver den i era liv. jag lovar er! Den finns inte på Spotify så jag skulle rekommendera att ni göra som förr i tiden: öppnar plånboken och betalar för er musik. Ni kommer inte ångra er - det lovar jag. Om ni skulle ångra er är det era öron det är fel på så jag kan knappast hållas ansvarig ändå.

Det var allt för nu. Jag återkommer med mer hårdför prosa framöver. Håll ut!
Er vän,
Henrik

Monday, March 5, 2012

En tydligt konfliktsökande man visar upp sin - trots allt - lite mer resonabla sida

Så här är det:  Jag gillar ju musik.
Fel av mig. Jag älskar faktiskt musik. Jo, det är alldeles sant. När ingen har funnits där och allt har framstått som meningslöst, deprimerande och hälsovådligt, så har musiken funnits där. Det har varit I Wanna Be Somebody med WASP, I Know It's Over med The Smiths, Autumn In New York med Billie Holiday, Three Flights Up med Pat Metheny, Ol' Man River med Paul Robeson, Hold On Dear Brother med The Beach Boys och allt däremellan. Och ganska mycket därtill faktiskt.
Hundratusentals låtar. Hundratusentals minuter. 
Jag hade kunnat lista artister, skivor, låtar, texter, strofer, ackordföljder, melodier, skivomslag, skotska basister, bandnamn, gitarrmodeller, tacklistor (special thanks to all da muthafukkin' fanz around the globe - C ya on tour!), kravallstaket, hörlurar, vilken låt som spelades i mitt huvud första gången jag såg henne. Och henne. Och när Teodor föddes och...

Allt tills era huvud snurrade och ni på allvar började oroa er för min mentala hälsa.

Jag gillar dessutom tävlingar och att titta på tv.

Varför, frågar sig vissa, gillar jag då inte Melodifestivalen? Eller ännu hellre: Varför lägger jag så mycket tid på att aktivt ogilla Melodifestivalen?

Ni vet svaren nu va? De står att läsa här ovan. Är jag för otydlig? Okej, jag ska försöka förklara bättre:

Visst kan jag låta bli att se på Melodifestivalen när det nu gör mig så upprörd. Det gör jag också ganska ofta. Har jag något bättre för mig (sortera navelludd, klippa näshår eller youtuba gaismål) så gör jag ofta det. Ibland är det dock lördagkväll och eftersom jag gillar tv så händer det att jag tittar på tv. Vad nu? Ett tävlingsprogram! I musik!! Vad spännande! Jag gillar ju tävlingsprogram och jag... wait for it... ÄLSKAR musik!

Okej, okej, okej... jag spelar lite dum nu. Men jag tänker: Någongång måste det väl komma en låt som jag gillar. Det har faktiskt hänt! Senast i år, faktiskt. Abalone Dots tror jag att gruppen hette. Även om framförandet var ytterst irriterande med nyckelharpa och skit, så var låten och sången skitbra. De kom naturligtvis näst sist och åkte tvär-ut, eftersom de stod och löjlade sig med nyckelharpor UTAN att ha en dansande näcken, rök, eld, drakar och konfettiregn runt omkring sig: Det måste man ha om man ska löjla sig med folkmusikintrument. 
De var bara tre begåvade tjejer som sjung en bra låt. You do the math. Jo då, de var snygga också, men uppenbarligen inte tillräckligt snygga.

Måste man då kokettera om hur mycket musik betyder för en, hur mycket Del Shannon får en att gråta och hur man räddats ur depressions kvicksand av ett, eh, Dave Mustaine-solo(?) mer en gång, för att få titta på tv en jävla sketen lördagskväll när man kuskat Ica Maxi hela förmiddagen och gjort fläskfilé i ugnen hela eftermiddagen?

Nej, det behöver man inte. 

Vi kommer nu till medias roll i spektaklet. Det går inte att undvika Schlagerfestivalen om man inte gör som den där personen utanför Umeå som körde ut i skogen med bilen och lät snön sakta begrava dem båda i ett par månader. 
Det är dock långt ifrån snögaranti här i södra Sverige vilket försvårar avståndstagandet från folkfesten. I dagstidningar, kvällstidningar, tv, radio, för att inte tala om sociala medier på nätet avhandlas "mello" dygnet runt som om det vore det viktigaste som hänt sedan de allierades landstigning i Normandie.
Det här är egentligen inte så konstigt för mig. Som jag redan har berättat så är musik jätteviktigt för mig, mycket viktigare än vad Finlands nye president heter. Så OM tävlingen innehöll något annat än musik för förståndshandikappade (no offense - none taken!), små barn och människor som skiter i musik de andra 42 veckorna om året då inte festivalen håller på, så hade jag gjort tummen upp!
Men så är inte fallet. Såklart. Melodifestivalen är ett superbt iscensatt projekt att sälja "konserverad gröt". Det är ett sätt där tv-kanalernas coversjungande tonårsidoler och där akterseglade dansbandsdrottningar ständigt får en chans att skina på bästa sändningstid - ivrigt påhejade av en skivbolagsbransch som numera säljer sina "enheter" på Statoil.

I den första deltävlingen 2012 gjordes mellanaktsnummer där programledarna sjöng om hur melodifestivalen "inte bara är bögarnas fest". Att HBT-människor sedan länge skapat en slags subkultur - sprungen ur en kärlek för kitsch och det aparta - kring festivalen är  en intressant bieffekt (no pun intended) som faktiskt många ur 40 och 50-talistgenerationerna som sitter klistrade framför tv:n inte känner till. 
Bredden är festivalens styrka, säger någon. Och så är det ju. Från extravaganta schlagerfjollor till konforma medelsvenssons i fotriktiga tofflor med kardborreband. Men varför måste den första kategorins kärlek till kitsch (ursäkta fördomsfullheten, men jag försöker komma fram till en poäng här) och den andra kategorins hunger efter sensationslystnad leda till att allt som är med håller så fruktansvärt låg kvalitet? Det är det jag inte förstår.
Det är aldrig ett hårdrocksband som deltar. Det är alltid ett tredje klassens hårdrocksband med en fjärde klassens låt. Eller ännu oftare ett gäng överåldriga aerobicsinstruktörer som minsann gör centraleuropeisk disco så att grillchips-låren klatschar i takt i soffan.
Det är som om allt som deltar måste vara övertydligt och en karikatyr av något annat (helst fem år för sent). Jag kan för mitt liv inte förstå varför det måste vara så. 
Kanske tycker jag inte tillräckligt mycket om musik ändå. Eller kanske saknar jag någon subtil humorgen som gör att jag inte riktigt "fattar grejen".

Sunday, March 4, 2012

En vänlig tystlåten man och hans bottenlösa hat mot folklig underhållning

Fördämningen brast igår och den brast rejält. Om det nu är så att fördämningar kan brista rejält, eller om det är effekten av en liten bristning som är rejäl låter jag vara osagt. 
Jag hade lovat mig själv att inte kommentera Schlagerspektaklet på Facebook. Varför skulle jag göra det liksom? I år igen? Det är befogade frågor som inte har något bra svar.
Jag har tidigare lyckats titta halvt om halvt på två deltävlingar, tittat upp över en bokkarm (det låter mer pretentiöst än vad det var) eller tagit ur en hörlur ur örat när Björn Ranelid refererat sin egen eurotechnolåt live i tv på samma sätt som en femåring kan tänkas beskriva sitt sandslott samtidigt som hen bygger det på stranden eller i sandlådan - ja, fast i Björns fall med ett gravt talfel och lite mer infantilt.

Det har naturligtvis varit svårt att inte skriva starkt nedsättande omdömen på Facebook, inte bara om artisterna som deltagit, utan även om dem av mina vänner som entusiastiskt tillkännagett att "nu kommer minsann ögongodiset Danny" och att (någon vid namn) "...Loreen kommer att sopa banan med hela högen".  
Men jag är i grund och botten en godhjärtad person. Jag inser att när mitt kokande blod tillslut svalnar (ungefär 20 minuter efter "tävlingens" slut ända fram tills att jag får läsa om skiten i GP och på löpsedlar dagen efter) att de som tittar på melodifestivalen, funderar på att se Göta Kanal 5 på juldagen samt varje fredag verkar genuint förbluffade över att det är just fredag - INTE behöver mina mästrande ord om vad som är genialiskt (inget i Mello, sorry) och vad som är bottenlöst uselt.
De har gjort sitt val och utstrålar en närmast kristen aura av att de valt rätt.

Lägg nu märke till att jag har skrivit så här långt utan att ens ha nämnt Sean Banan.

Min kompis Fredrik skrev fyndigt på Facebook efter att Björn Ranelid gått vidare till final att han inte förstod dem som var upprörda. Ranelid hade helt enkelt höjt upp miffo-koefficienten till en tidigare onåbar nivå. Här har Fredrik naturligtvis helt rätt. Att komma leftfield på det sättet, från finkulturen av alla ställen och leverera ett bidrag som rent kvalitetsmässigt slår Sean Banans genom att vara både sämre musikaliskt och textmässigt OCH samtidigt slå Torsten Flinck på fingrarna när det kommer till självförhärligande och blöta kulturläppar. Det är ta mig tusan djupt imponerande.
Och naturligtvis belönas det med en direktplats till Globen, medan Ranelid lämnar sina två huvudkonkurrenter i novelty-buskis-genren i dammet bakom sig för att få göra upp i andra chansen. Väl där lyckas en amfetaminsvettig Flinck (Thorsten, ej Mattias) resa sig och ta sig till final medan herr Banan, trots sin folkligt efterblivna humor - i rakt nedstigande led från att tända eld på kattungar och råna ensama pensionärer, förlåt, i rakt nedstigande led från Åsa-Nisse, Stolstollarna och Markoolio skulle det vara - misslyckas att få nationens mindre nogräknade barn under sju år att ringa och rösta på honom.

Jag ställs nu (inte nu, men om ett par år) inför ett intressant dilemma. Min son som är tre och en halv månad gammal tar (förhoppningsvis) ingen skada av att sitta i mitt eller sin mammas knä medan tv-skärmen exploderar av dumhet, inskränkthet, populism, sensationslystnad och dålig smak. Jag har visserligen som en säkerhetsåtgärd erbjudit mig att i ett annat rum spela Peter Brötzmanns Machine Gun-skiva på repeat för Teodor, så att han inte ska traumatiseras på något sätt av det licenspengarsponsrade spektaklet. Men Jenny har förklarat att chansen inte är större att han drar på sig en schlagerfluga än vad det är att han (och jag) får mässlingen när vi reser till Korsika. Jag litar på Jenny - Hon är mycket smartare än jag när det kommer till... Well... Det mesta.
Men, när Teodor närmar sig den åldern att han förstår vad som pågår på tv:n (i den mån det nu går att förstå vad till exempel Ranelid håller på med) då tänker jag se till att han istället får någon satanistisk heroinmissbrukare att lyssna på istället: En artist som helt enkelt inte kan ställa lika mycket skada i huvudet på ett lättpåverkat barn. För om det är något jag lärt mig  efter att ha lyssnat alldeles för mycket på musiki 31-32 år så är det att heroinmissbrukande satanister med cyniska texter om mänsklighetens undergång åtminstone får lyssnaren att tänka - och fundera över olika scenarion. Kanske till och med att ifrågasätta saker. Inte minst heroinnyttjande och barnslig satanism. 
Låter man sig underhållas av den ytliga ljudkuliss med starka bilder som kallas Melodifestival lär man sig inte att ifrågasätta ett enda jävla dugg - förutom möjligtvis varför i hela världen Marie Serneholt har så ful klänning och varför Charlotte Perelli bara spenderat 3500 kronor på en hårförlängning.

I vilket fall som helst så ska man inte bara såga företeelser utan att komma med konstruktiva förbättringsåtgärder. Därför tänkte jag nu hjälpa Christer Björkman till vad jag anser vore ett spännande startfält i melodifestivalen nästa år, nu när vi så uppenbart till och med lämnat musikalstjärnorna, Idol-aspiranterna och de latinska Ricky Martin-plagiatörerna bakom oss.

Här är tio freakshow-konstellationer som Christer kan sprida ut över de olika deltävlingarna och blanda upp mellan lättsmälta tunnisar som Patrik Isaksson, The Moniker, mellanstadielärarinnan från Munkedal och the Mighty Anna Bergendahl (remember her?):

Bidrag 1. Kicki, Leila och Millan - Inget är beständigt (förutom kärleken)
Kicki Danielsson, Leila K och Camilla Henemark möts i en sedelärande historia om livets plötsliga lappkast över några varsamt utplacerade ABBA-pastisch-ackord.  Text och musik: Thomas G:son och Plura Jonsson

Bidrag 2. Glenn å Håkan featuring Hammerfall: Bollen är rund, pucko!
Håkan Södergren följer äntligen upp sin helgjutna insats i hockeyfeber-låten. Den är gången battlar han med allas vår Glenn Hysén i en humoristisk uppgörelse mellan ishockey och fotboll, Stockholm och Göteborg. Göteborgssidan förstärks av Heavy Metal-pionjärerna Hammerfall som skrivit musiken medan Stockholm får hjälp av Jean-Pierre Barda som dansar suggestivt och headbangar autentiskt-autistiskt i bakgrunden.
Text och musik: Lasse Holm, Oscar Dronjak och Joachim Cans.

Bidrag 3. Zuper-Zvennarna: Vikingen Zlatans korståg
Martin "E-Type" Ericsson och Zlatan Ibrahimovic toastar över ett österikiskt ragga-metal-komp om kampen mellan ont och gott och vikten att alltid göra sitt bästa. Räkna med pyro!
Text och musik: Martin Ericsson och Jonas "Joker" Berggren

Bidrag 4. Ultima Thule featuring Horace Engdahl : (Vi har inte)Tröttnat på fosterlandet
Ett av det tidiga nittiotalets mest älskade svenska rockgrupper har återuppstått för festivalen och har slagit sig i sling med herr Engdahl som influerad av Björn Ranelids framgångar kände sig begränsad i sitt tidigare uttryck. Låten är en medryckande kraftballad med svulstig och tänkvärd text av en man som lämnat sitt fädernesland för att få ny inspiration ii Germanien (lekfullt omnämnt i texten som "Tredje riket"!)
Text och musik: Horace Engdahl och Jimmie Åkesson

Bidrag 5. Linda Hammar och Ica-Jerry - Den Stora Godheten
En finstämd ballad helt utan obehagliga undertoner.
Text och musik: Marko Lehtosalo

Bidrag 6. Marcus Birro och Per Morberg: Stolt, stark, stringent.
Det mjuka möter det hårda. Det manliga möter det italienska. En knuten näve möter en orakad haka och i mötet uppstår en kyss - kärlek - eruption - urkraft - italiensk fotboll och en del 80-talstintad depprock.
Text och musik: Marcus Birro eller Per Morberg. Eller Thåström.

Bidrag 7. Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson och Sture Bergwall : Las Ramblas
En gaydisco-burgare i klykan där Babsan och den frikände (?) sexualförbrytaren (eller ska vi säga "sexualförnyaren"!?) Bergwall inte sparar på varken de latinska rytmerna eller en chans till mustigt inuendo!
Text och musik: Ingela "Pling" Forsman och Fredrik Kempe

Bidrag 8. Carolina Gynning och Emma Andersson: My Heart Will Go Off
Modernt, modigt och moderligt från två av våra största nyfeministiska ikoner.  
I den baleariska solen möts våra gudinnor med en Bellini i handen, ett par Gucci-glasögon på nästippen och stjärnorna i ögonen!
Text och musik: Thomas Orup Eriksson och Mauro Scocco

Bidrag 9. Stefan&Krister, Ernst Kirschsteiger, Martin Timell, Den arge snickaren, Alexander Nilsson & Lasse Stefanz: Dominikanska damer och tapetklister i grytan
Snacka om urladdning! Spex och stoj och allt som är skoj i en treminuters rumba där det både trillas - och rimmas - på rumpan!
Text och musik: Ingela "Pling" Forsman och Bobby Ljunggren

Bidrag 10. Laleh & Anderz Timell: The Beauty And The Bitch
Universalgeniet Laleh plinkar på en akustisk gitarr och sjunger rader av knivvass gymnasieprosa medan Anders konstnärligt smörjer i sin nakna adonisliknande kropp i Cay P:s grillolja på golvet. Han spelar tamburin i refrängen också.
Text och musik: Laleh och Mikael Wiehe