Rantorget

Det är ingen kvar där ute. Det finns viktigare saker att göra. Saker
som ger någonting, som inte bara sliter itu.
Inne där ljusen lyser och skenet från tv:n spelar över taket - jag
ser det genom fönstret - pågår vardagen.
Det är en bra föresats att tänka att man vänjer sig. Förr eller
senare måste det ju ske. Jag rundar hörnet på huset och låtsas som
att jag inte har en aning om vad som väntar där. Ingenting, visar det
sig. En tom gata, parkerade bilar och samma dystra trottoar i en ny
riktning.
Jag går vidare för att slippa ta itu med det som stelnar där hemma.
I en kastrull och i mitt minne. Inte här. Här kan jag hålla det
borta, medan jag går. Det är bara ibland jag tänker på honom och –
vad värre är – den exakta punkten där era kroppar möts. Kanske just
nu. Men antagligen inte. Alltid en tröst.

På den tiden jag tackade nej till allting försvann jag från andra
människors medvetande, när jag sedan tackade ja försvann något i mig själv.
Nu vill jag vara ensam med all skam, fast jag önskar att du gick bredvid. När jag var yngre var alla pinsamheter förknippade med att förlora ansiktet inför okända människor. Nu är det bara när jag anar viskningarna från dem som jag känner som jag känner mig pinsam.

Det hade varit konstigt att höra din röst igen efter all tid som
passerat. Det är så mycket som hänt i resten av världen, och i ditt
liv. Jag är också annorlunda. Jag har diskmaskin nu.
Jag såg din mor på spårvagnen. Det är över ett halvår sedan nu.
Hon var sig lik och vi låtsades att vi inte kände igen varandra,
åtminstone gjorde jag det. Så som man gör. Det är enklast så.
Snart är det tio år sedan den elfte september. Tänk att ett datum
bara betyder ett tillfälle bland alla elfte septembrar som varit. Då
kommer vi fråga våra vänner: ”Minns du vad du gjorde när du fick
reda på det...” Jag minns – Jag ringde dig. Jag vet inte varför. Det
var ju helt ologiskt. Du lät trött och misstänksam. Men jag talade
sanning den gången.
Är det en efterhandskonstruktion om jag säger att det kändes symboliskt?

På Vasagatan på den tiden jag fortfarande bodde västerut i staden såg jag er på parkbänken. Det var höst och jag antar att han inte tagit fram sina svarta läderhandskar för säsongen, även om jag inte minns om han var barhänt. Jag vet inte hur många gånger som jag har drömt om de handskarna kring min hals, jag vet bara att en gång är för många gånger.
Sedan på Aschebergsgatan, i gymkläder, från en spårvagn på väg mot upplösningen av ett annat förhållande skulle det visa sig, såg jag er Det moderna paret struttandes med självklar auktoritet.
Inte alls som vi.

Nu när vardagskvällen snart går över i natt och gatorna avfolkats, sånär som på människor som inte vill stryka sina skjortor utan i stället fortsätta stryka omkring i tillvarons marginal, blir jag påmind om den ödslighet vi båda mindes från vår barndom. Du hade lärt dig omfamna och uppskatta den, men jag – alltid en dramaqueen – skydde den som pesten. Anklagade den för alla mina tillkortakommanden. Ett ensamt barn i ett rum fullt med vuxna, lagom tyst, nyklippt och i sina bästa kläder. Tala bara när du blir tilltalad. Säg tack för de fina presenterna. Ät inte upp allt godis på en gång. Försök att sitta ordentligt på stolen. Vi ska åka hem snart. Nej, du har inte så ont i huvudet att vi måste åka nu. Du får skylla dig själv som satt i dig allt godis. Fråga själv om du får titta i boken om Första världskriget. Det får du säkert om du är försiktig. Har du tackat för presenterna?

Nu kan jag bestämma själv. Kryssa i rutan för eget initiativ när jag vill. Vilken lycka. Men varför är allt fortfarande så ödsligt? Är det för att jag bestämt mig för att det är det? Är det min inställning det är fel på? Är det för att jag tänker för mycket, på fel saker? Hur skulle jag kunna sluta med det? Det var ju så jag överlevde. Alltid en dramaqueen. Det är ju så jag överlever.

I hallen lyser lampan som vi köpte på Ikea. Gul och – som för att inbjuda till ett nödrim – inte särskilt vacker. Tar av mig skorna som varit på Graceland. Man kan ta pojken från Torslanda, men man kan inte ta Torslanda ur pojken.