Drottningholm

Har ni gissat vad dagens inlägg kommer att handla om?
Ni har antagligen rätt till hälften: avstampet får ske i det kungliga bröllop som de flesta tycks ha haft en åsikt om.

Flera av er som läser här har vädrat olika åsikter i ämnet på Facebook. Så även jag. Men jag vill inte skriva om bröllopet i sig, eller ens om den masspsykos som jag störde mig på igår.
Jag vill inte heller tycka till om det är rätt eller fel att glädjas åt de unga tus spirande kärlek.

Istället tänkte jag ägna mig åt (surprise, surprise) lite självreflektion och försöka bena ut varför jag stör mig på att folk firade bröllopet och varför jag stör mig på andra utslag av, i brist på ett bättre ord, folklighet. (Ni vet att jag hade velat skriva vulgaritet här, eller hur?)

Jag diskuterade en sak med en vän häromdagen; Låt oss måla upp följande scenario:
Du sitter i en bil tillsammans med ”gamla” vänner, sådana du inte träffar särskilt ofta längre. Ni har inte något gemensamt längre förutom en historia av vänskap och den ligger tio, kanske 20, år tillbaka i tiden. Nu är ni fem stycken som ska ”ha kul” som på den gamla goda tiden igen. En av vännerna har föreslagit att ni ska åka till en fästning och se Rhapsody In Rock. Alla i sällskapet tycker att det är en utmärkt idé, förutom du. Du har känt dig tvungen att tacka ja för att inte svika den gamla vänskapen, naturligtvis är dina vänner medvetna om ditt motvilliga accepterande av den föreslagna förströelsen. Vilket föranlett flera skojfriska kommentarer av typen: ”Du är förstås lite för fin för det här, men du kanske kan försöka att göra ett undantag och ha lite kul med oss andra i populasen!”
Nu sitter du i mitten av baksätet medan folk sjunger med i Peter Jöback-hitsen på bilstereon och dricker självlysande cider med smak av vingummi/saltgurka. Du känner dig ensammast i världen.

Vi stannar här för en stund.

Vad är det som just har beskrivits? Är det jag som desperat försöker hitta en ny orsak att raljera över Svenne Banan-aktiviteter? Nej, inte i första hand.
Det som uppstår, visserligen övertydligt beskrivit, är företeelsen av att vilja vara med, vara vanlig och samtidigt känna att det inte finns en chans att någonsin kunna höra hemma i det där vanliga.
Personligen hamnar jag nästan dagligen i dylika situationer – naturligtvis inte lika utstuderade som det uppdiktade exemplet ovan (Ni vet att jag valt ett skorpionbad framför att gå på Rhapsody In Rock, och ja, här menar jag att bada med Klaus Meine, sensuellt visslandes Wind Of Change, endast iklädd badmössa i ett trångt badkar).

Egentligen är jag inte en person som aktivt odlar en ”motvals kärring-approach” till allt i livet. Jag vet att vissa av er inte tror mig nu, men det är faktiskt inte så. Jag njuter inte av att tycka tvärt om i alla upptänkliga frågor. Jag gör det ofta, men det är – faktiskt – inget som jag eftersträvar.
I grund och botten – och jag är säker på att jag skrivit om det här tidigare på bloggen - har jag ganska traditionella, för att inte säga konservativa, drömmar och förhoppningar. Jag hade till exempel gladeligen sällat mig till fru-och-två barn-och-Volvo-kombi-skaran. Jag kan tänka mig att åka till Toscana på semester, komma hem med en flaska olivolja och berätta för alla som vill – och inte vill – höra om det ”hur den gör mirakel med en vanlig brödskiva”. Jag gillar fotboll. Jag vill kyssa kvinnan jag älskar mitt i julhandeln på femte avenyn på Manhattan när vi ”unnat oss” en weekend där; och jag hade skämt bort mina barn, om jag haft några, på jularna OCH gärna sagt den magiska frasen ”Nä, nu ska pappa gå iväg och handla kvällstidningen…” för att sedan komma tillbaka som en rödkindad skäggig tjockis. Och då menar jag inte att jag skulle gått på en bender och supit ned mig i fyra dagar för att sedan vingla hem, utan ja, ni fattar… jultomtegrejen.
Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt att erkänna att jag skulle kunna tänka mig att fredagsmysa! Jag skulle förstås inte använda det ordet för det bryter ju mot att lagar och regler om vett och etikett som finns, det är till och med värre än att stoppa kniven i munnen när man äter, men innebörden skrämmer mig inte.

Ni ser själva. Jag ÄR Svenne Banan.

Varför när jag då ett hat mot vissa folkliga ting? Vi skulle här kunna räkna upp hur många som helst men vi kan nöja oss med de vanligaste och mest aktuella: Schlagerfestivalen, IFK Göteborg, kungabröllop, Så ska det låta och innehållslösa floskler som statusuppdateringar på Facebook.

Först och främst skulle jag vilja säga att det inte nödvändigtvis handlar om elitism. Till viss del gör det det, men det är inte huvudanledningen.
Det är bristen på kritiskt tänkande som stör mig. Den jovialiska acceptansen av dumhet och medelmåttighet. Att göra det bästa av situationen, skulle man kunna säga, eller för att bli riktigt vulgär: Att gilla läget.

Jag hatar att ”gilla läget”. Det är betydligt värre än att ge upp. Att ge upp sker efter en analytisk process där man direkt eller indirekt kommit på att det man sysslar med är att slåss mot väderkvarnar. Jag är, och här tänker jag faktiskt smickra mig själv, inte en person som ger upp speciellt enkelt. Jag är ganska lojal och pliktskyldig, ändå känner jag att det faktiskt är helt okej att ge om, ta ett nytt helhetsgrepp, slänga ur sig något cyniskt och gå vidare, istället för att gilla läget.

Att göra det bästa av situationen är nämligen nästan aldrig att gilla läget. Det är vår förbannade plikt att ifrågasätta sätta saker som är uppenbart fel. Visst, vi befinner oss ofta i en beroendesituation, till exempel i vårt yrkesutövande, där det inte går att säga ifrån uppåt, men det finns andra sätt. Man kan i alla fall alltid vara ärlig mot sig själv och inte jamsa med.
När det kritiska tänkandet åker ut genom fönstret och vi bara sällar oss till flaggviftande undersåtar som hyllar den ytterst märkliga anakronism som kungahuset utgör är vi på en stig som åtminstone inte jag tänker vandra.

Utan ifrågasättande har man plötsligt en Hitler vid makten, vald av folket, som duperat massorna med enkla lösningar, karisma och populism.

Nu tycker ni att jag tar i och det kanske jag gör, men betänk en stund mekanismerna kring hur Hitler kom till makten. Ni får göra det själva. Jag är inte Peter Englund som tänker servera det i klubblazer och chinos och med ett underfundigt leende på läpparna, tillsammans med några pikanta detaljer om kungens morfar.

På samma sätt är det med Melodifestivalen. Det som provocerar mig är den fullkomligt okritiska hållningen. Tanken att ”Det här är det bästa vi kan få” och ”Det här är vad vi vill ha” därför att media smäller upp det som om det är årets viktigaste populärkulturella händelse och folk köper det, rakt av. Makalöst! 85 procent av bidragen är rent objektivt ren skit (nej, nej, det finns inget diskussionsutrymme här) och folk vet om det! Men när det är det som serveras på bästa sändningstid är det väl lika bra att gilla läget!

Det är om inte riktigt lika provocerande som ett demokratiskt nazistiskt maktövertagande åtminstone en smula sorgligt.
När man verkligen brinner för något, investerar oerhört mycket känslor i det, (musik till exempel) är det provocerande att något man själv placerar högt upp på en närmast trojansk häst (som man vill smuggla in i mediokra skivsamlingar) är det hemskt när musiken reduceras till lallig fredagsunderhållning. När Markoolio och ett brådmoget Wahlgren-barn får feeling till en Beatles-låt eller när Christer Sjögren reducerar Elvis till ett humoristiskt kakmonster i sparkbyxor som sjunger trevliga låtar som mormor kan nynna med i.

Samma sak är naturligtvis högst applicerbart på fotboll. När ansiktsmålande miffon som bara glädjs när det går bra för Sverige, eller IFK Göteborg, kallas för De Riktiga Supportrarna i media, utan att leva med resultaten twentyfour-seven så är det ett hån mot oss som aldrig har fotboll långt från dagdrömmarna. Kalla det tragiskt alla dagar i veckan om ni vill – men om ni själva brinner för matlagning och jag slår mig för bröstet om hur briljant jag är på att röra ihop en pulverbearnaise (den blir ännu godare om man spetsar den med ketchup!)och talar om för alla att den minsann smakar minst lika bra som på en Guide Rouge-restaurant vet jag att ni kommer förakta, om inte mig, så åtminstone mitt uttalande.

I förlängningen, om vi återgår till Rhapsody In Rock-exemplet, så ligger provokationen i att den trevlighet, välvilja, normalitet – kalla det vad ni vill – som byggts upp inte är genuin. Den är påklistrad och falsk. Den maskeras som empatiskt och välvillig, men den är det motsatta. Jag ser mig själv som en empatisk människa. Visst, jag kan falla ut i cyniska haranger, men jag bryr mig väldigt mycket om de människor som står mig nära och – faktiskt – andra människor också. Det vet jag att ni som läser det här också gör.

Att bry sig om andra människor är inte samma sak som att trycka ned trevlighet och floskler i halsen på dem. Den finns ingen omtanke i det, det är snarare ett sätt att förenkla världen och andra människor för sin egen bekvämlighets skull. Så att man kan fortsätta att inte reflektera.

Och sedan som ett slutord måste jag bara få kommentera prinsessbröllopet en sista gång. När eventuella glädjetårar framför prinsessbröllopet utmålas som en värdemätare på hur romantiskt lagd eller kärleksfull man är, är det något som jag inte skriver under på. Säg ett vänligt ord till din granne, din partner, din medmänniska i kollektivtrafiken eller en arbetskamrat istället. Victoria och Daniel klarar sig alldeles utmärkt utan krokodiltårar framför tv:n med hela munnen full av lila mazarin och missriktad välvilja. Bröllopet var säkert oerhört vackert, skam vore det väl annars med tanke på prislappen, men om du gäspar framför Facebook-bilderna från när dina vänner gifte sig kanske du kan sätta det hela i proportion. Vi må drömma om sagobröllop. Vi kommer aldrig få uppleva det för vi är inte födda i rätt familjer.

Allra sist vill jag säga: Tack till Sara och Ola för er input i ämnena ovan. Tack Erik för att du alltid har rätt, även när du inte har rätt. Tack Annika för vältaliga och väl underbyggda åsikter, även när de skiljer sig från mina. Tack Ida, Elin och Anna för att ni läser – om ni fortfarande läser.