Varför finns det någon annan journalistik än de lokala nyheterna? De väldigt, väldigt lokala nyheterna. Eller, ”nyheter” förresten: folkloristiskt vidareförda ”incidenter”, snarare.
Ja, jag tänker på den alldeles fantastiska bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelse. Den är rent guld för dem som tycker om att generalisera och tala om den svenska folksjälen. Och vem gör inte det?
Jag älskar hur Sverige är ett land av pseudohändelser – vilket förmodligen framgår ganska tydligt på den här bloggen ni läser just nu – när saker i ett mikrokosmos avhandlas, och när det slås upp som något av allmänintresse. Vad jag önskar att jag kunde göra det med In A Silent Way!
Jag älskar personen som är upprörd över att hans dagliga cykelväg mellan Majorna och Medicinarberget förlängts på grund av att festivalen Way Out West spärrar av Slottsskogen i några dagar – för att sedan tillkännage att han själv ska gå på festivalen! Underbart svenskt! Man får passa på att gnälla när man får chansen – i tidningen och allt!
Jag älskar kvinnan som fått en skalbagge i sin sparriskonserv men inte tycker att ett presentkort på 25-50 kronor är ett tillräckligt plåster på såren för hennes ”lidande”.
Jag älskar bilderna på besvikna, desillusionerade, bekymrade, kränkta, sårade svenskar bredvid ett buskage, en busshållplats eller hållandes en tingest av omätbar skuffelse och ibland – om man har riktig tur – flankerade av sin familj, där alltid någon ser ut att ha svårt att hålla sig för skratt – i det här ytterst allvarliga familjetrauma som vi har ynnesten att få ta del av.
Mest älskar jag språket i artiklarna. Den journalistiska missionen. Att utbilda. Att förklara. Att referera så att ALLA förstår.
Att de exempelvis förklarar för läsaren VAD Ulf använder mjölken som han handlar på Coop Konsum till, är en tidsresa tillbaka till ett tryggt socialdemokratiskt Sverige – där ingen skulle tro att det var något – men inte heller känna att några frågor var för dumma, verkligen INGA frågor. Allt i samhällsmedborgarbildningens ljuva namn.
Vad har man mjölk till?
–Jo, bland många användningsområden kan man bland annat hälla en skvätt mjölk i olika – andra – varma drycker för att alternera och mildra smaken hos den ursprungliga drycken. Man kan här även kombinera mjölk med socker eller annat sötningsmedel. (Tänk dock på att även om honung fungerar ypperligt i te, är det inte alls lika gott i kaffe).
(Tack till Mariana som länkade till den här underbara sidan på sin Facebook-sida)
Wednesday, August 31, 2011
Monday, August 29, 2011
Tio album: 10: John Martyn "Bless the Weather", 1971
Kanske glädjer det någon, kanske inte, men idag startar en serie med musikrecensioner på den här anspråkslösa bloggen. Det är skivor som recenseras, tio stycken vilket de begåvade av er räknat ut när ni läste rubriken. Det är inte nödvändigtvis mina tio favoritskivor, men det är tio skivor som jag av en eller annan anledning tycker är värda att dras fram i ljuset (om man nu kan se den här bloggen som någon som någon form av ljuskälla).
I vilket fall: Tio recensioner av tio skivor som jag verkligen tycker om och som jag allra ödmjukast tycker att ni borde upptäcka, återupptäcka eller åtminstone lyssna igenom innan ni avfärdar.
Först ut är John Martyn - Bless the Weather (1971)
Som ni säkert känner till är den genre som nuförtiden oftast kallas för singer-songwriter förmodligen både den enklaste och svåraste musikstilen att omfamna och, ja, älska. Låt mig försöka förklara mitt påstående innan ni avfärdar det som effektsökeri.
Enkel att omfamna därför att inget kan vara så avväpnande och djupt intimt som en ensam människa bakom en gitarr eller ett piano som viskar hemligheter rakt ur själen in i ditt öra. Det kan vara musik som inte bara berör, tröstar och utbildar utan som också rent fysiskt sitter bredvid dig i soffan och håller dig sällskap när du är ensam, oälskad och deprimerad.
Samtidigt är genren vansinnigt svår att älska eftersom så många har känt sig kallade att tillföra något till den. Avståndet mellan sårbart musikaliskt geni och överförfriskad efterfestsidiot med gitarr har aldrig varit kortare. Den inneboende enkelheten i musiken gör helt enkelt att varenda stavelse, varenda utandning, måste vägas på guldvåg innan de presenteras som modern folksång.
Texternas kvalitet prövas dessutom mycket hårdare än vad fallet är i annan pop- eller rockmusik. Textrader som vi sväljer med hull och hår när ett band med larmande gitarrer framför dem, framstår lätt som banalt kräkmedel när en skör, skäggig ensam man med gitarr larvar ur sig dem med en pretentioner som skulle kunnat sänka Atlantis (och förmodligen gjorde det.)
Lägg därtill att sångrösten inte bara måste vara bättre än hos sångare i ett popband, den måste också vara mer originell och lättidentifierad. Låtarna ska vara enkla men framföras med en väl dold virituositet, annars är bilden av lägereldskillen, eller för den delen Stefan Andersson där blixtsnabbt. Det SKA inte låta lika bra om du sjunger och spelar låten som när, säg, Nick Drake gör det. Det är inte punk (även om Billy Bragg hade haft ganska många invändningar).
John Martyn är en artist som med knivskarp briljans och avundansvärd enkelhet klarade alla ovan hinder. Hans allra finaste platta är Bless the Weather från 1971. Den är inspelad i Hastings under samma år. Martyn hade flyttat till den sydengelska kuststaden tillsamans med sin Beverly (som han året innan spelat in inte mindre än två lysande album tillsammans med: Stormbringer och The Road to Ruin) för att, som det så populärt heter, starta på ny kula.
Bless the Weather inleds en smula trevande med Go Easy, en låt om det alkoholdränkta leverne han hoppades att lämna bakom sig när han nu väl flytt storstadens nattliga lockelser. Akustiska gitarrer väver ett nät som Johns fjäderlätta kärleksbetygelser till Beverly studsar på, men i bakgrunden lurar ånger och rädsla för tidens obönhörliga framåtsträvande. "Life - Go easy on me, Love - Don't pass me by", sjunger den vid tillfället 23-år gamla John Martyn med en säregen blandning av ungdomlig oskuldsfullhet och tredubbelt gammal beska i rösten.
Titellåten som följer innehåller alla de kännetecken som skulle komma att följa John Martyn genom hela karriären, en kargt urbrittisk folkig jazzighet accentuerad av bandlös bas och en ängels falsettsång. Låten är en sådan som man sluter ögonen till och försjunker i sig själv med hjälp av. Låten mynnar ut i ett - ursäkt klyschan- DRÖMSKT instrumentalt parti som tyvärr bryts abrupt när nästa låt gör sig påmind...
...För precis som på så många klassiska plattor finns det en låt som riskerar att sänka hela skivan, i synnerhet när låten är så tidig som nummer tre på skivan. Sugar Lump är ett bredbent hånflinande bluesjam av så obehaglig karaktär att den riskerar att man stänger av skivan när man hunnit hit. Man gör bäst i att helt enkelt programmera bort eländet. Som tur är, antar jag, följs Sugar Lump av en av en betydligt starkare låt: Walk to the Water, som inte är helt olik titellåten i känsla, vilket gör Suger Lumps placering mellan de båda låterna än mer märklig. Men ta det lugnt - återstoden av skivan utgörs enbart av solitt guld.
Just Now och klassikern Head and Heart är oklanderliga och i fantastiska Let the Good Things Come gör han mer med två ackord än Ramones lyckades göra under hela sin karriär. Back Down the River tillhör de vackraste låtarna som någonsin spelats in - av någon artist överhuvudtaget och instrumentala Glistening Glyndebourne är experimentell musik när den är som allra mest njutbar. Pretentiöst, ja, men också vansinnigt belönande för den som tar sig tid och lyssnar.
Skivan avslutas, som för att lätta upp den trots allt dovt hotfulla (väderliknelser undanbedjes vänligen men bestämt) stämningen, med en kort bagatellartad men inte oäven version av Singin' In the Rain med ett gitarrspel så perfekt att ingen annan än John Martyn hade kunnat stå bakom det.
Cd-utgåvan av Bless the Weather innehåller för en gångs skull befogade alternativa tagningar av de sex låtar som får anses vara skivans absoluta höjdpunkter, vilka alla är fullt värda att lyssna igenom ordentligt. Dessutom bjuds vi en tidig version av May You Never med Paul Kossoff på elgitarr.
Lyssna på Spotify
I vilket fall: Tio recensioner av tio skivor som jag verkligen tycker om och som jag allra ödmjukast tycker att ni borde upptäcka, återupptäcka eller åtminstone lyssna igenom innan ni avfärdar.
Först ut är John Martyn - Bless the Weather (1971)
Som ni säkert känner till är den genre som nuförtiden oftast kallas för singer-songwriter förmodligen både den enklaste och svåraste musikstilen att omfamna och, ja, älska. Låt mig försöka förklara mitt påstående innan ni avfärdar det som effektsökeri.
Enkel att omfamna därför att inget kan vara så avväpnande och djupt intimt som en ensam människa bakom en gitarr eller ett piano som viskar hemligheter rakt ur själen in i ditt öra. Det kan vara musik som inte bara berör, tröstar och utbildar utan som också rent fysiskt sitter bredvid dig i soffan och håller dig sällskap när du är ensam, oälskad och deprimerad.
Samtidigt är genren vansinnigt svår att älska eftersom så många har känt sig kallade att tillföra något till den. Avståndet mellan sårbart musikaliskt geni och överförfriskad efterfestsidiot med gitarr har aldrig varit kortare. Den inneboende enkelheten i musiken gör helt enkelt att varenda stavelse, varenda utandning, måste vägas på guldvåg innan de presenteras som modern folksång.
Texternas kvalitet prövas dessutom mycket hårdare än vad fallet är i annan pop- eller rockmusik. Textrader som vi sväljer med hull och hår när ett band med larmande gitarrer framför dem, framstår lätt som banalt kräkmedel när en skör, skäggig ensam man med gitarr larvar ur sig dem med en pretentioner som skulle kunnat sänka Atlantis (och förmodligen gjorde det.)
Lägg därtill att sångrösten inte bara måste vara bättre än hos sångare i ett popband, den måste också vara mer originell och lättidentifierad. Låtarna ska vara enkla men framföras med en väl dold virituositet, annars är bilden av lägereldskillen, eller för den delen Stefan Andersson där blixtsnabbt. Det SKA inte låta lika bra om du sjunger och spelar låten som när, säg, Nick Drake gör det. Det är inte punk (även om Billy Bragg hade haft ganska många invändningar).
John Martyn är en artist som med knivskarp briljans och avundansvärd enkelhet klarade alla ovan hinder. Hans allra finaste platta är Bless the Weather från 1971. Den är inspelad i Hastings under samma år. Martyn hade flyttat till den sydengelska kuststaden tillsamans med sin Beverly (som han året innan spelat in inte mindre än två lysande album tillsammans med: Stormbringer och The Road to Ruin) för att, som det så populärt heter, starta på ny kula.
Bless the Weather inleds en smula trevande med Go Easy, en låt om det alkoholdränkta leverne han hoppades att lämna bakom sig när han nu väl flytt storstadens nattliga lockelser. Akustiska gitarrer väver ett nät som Johns fjäderlätta kärleksbetygelser till Beverly studsar på, men i bakgrunden lurar ånger och rädsla för tidens obönhörliga framåtsträvande. "Life - Go easy on me, Love - Don't pass me by", sjunger den vid tillfället 23-år gamla John Martyn med en säregen blandning av ungdomlig oskuldsfullhet och tredubbelt gammal beska i rösten.
Titellåten som följer innehåller alla de kännetecken som skulle komma att följa John Martyn genom hela karriären, en kargt urbrittisk folkig jazzighet accentuerad av bandlös bas och en ängels falsettsång. Låten är en sådan som man sluter ögonen till och försjunker i sig själv med hjälp av. Låten mynnar ut i ett - ursäkt klyschan- DRÖMSKT instrumentalt parti som tyvärr bryts abrupt när nästa låt gör sig påmind...
...För precis som på så många klassiska plattor finns det en låt som riskerar att sänka hela skivan, i synnerhet när låten är så tidig som nummer tre på skivan. Sugar Lump är ett bredbent hånflinande bluesjam av så obehaglig karaktär att den riskerar att man stänger av skivan när man hunnit hit. Man gör bäst i att helt enkelt programmera bort eländet. Som tur är, antar jag, följs Sugar Lump av en av en betydligt starkare låt: Walk to the Water, som inte är helt olik titellåten i känsla, vilket gör Suger Lumps placering mellan de båda låterna än mer märklig. Men ta det lugnt - återstoden av skivan utgörs enbart av solitt guld.
Just Now och klassikern Head and Heart är oklanderliga och i fantastiska Let the Good Things Come gör han mer med två ackord än Ramones lyckades göra under hela sin karriär. Back Down the River tillhör de vackraste låtarna som någonsin spelats in - av någon artist överhuvudtaget och instrumentala Glistening Glyndebourne är experimentell musik när den är som allra mest njutbar. Pretentiöst, ja, men också vansinnigt belönande för den som tar sig tid och lyssnar.
Skivan avslutas, som för att lätta upp den trots allt dovt hotfulla (väderliknelser undanbedjes vänligen men bestämt) stämningen, med en kort bagatellartad men inte oäven version av Singin' In the Rain med ett gitarrspel så perfekt att ingen annan än John Martyn hade kunnat stå bakom det.
Cd-utgåvan av Bless the Weather innehåller för en gångs skull befogade alternativa tagningar av de sex låtar som får anses vara skivans absoluta höjdpunkter, vilka alla är fullt värda att lyssna igenom ordentligt. Dessutom bjuds vi en tidig version av May You Never med Paul Kossoff på elgitarr.
Lyssna på Spotify
Wednesday, August 24, 2011
The Sound Of Young Torslanda, del tre
Alla musikgrupper som gått igenom medlemsbyten har en sättning som är mer klassisk än de övriga. En sättning som lyckades konservera essensen av vad bandet i efterhand skulle komma att kommas ihåg för. Ibland är det ett självklart val som Deep Purple Mark II (Gillan, Blackmore, Glover, Lord, Paice – även om jag personligen alltid har föredragit Mark IV med Coverdale, Bolin, Hughes, Lord och Paice), ibland är det mer omtvistat bland fansen: så som *ehrm* fallet är med Saliva.
I hårda omröstningar på diverse obskyra fanforum på nätet (försök inte googla dem, de är stört omöjliga att hittatom man inte bjuds in till att bli medlem.) har sättningen med Berggren, Landgren, Strömberg, Norinder och Edberg vunnit en knapp seger som den mest prominenta.
Med det i rocksammanhang oortodoxa soundet från en bandlös bas och med Patrik sångmässiga resurser kunde vi första gången realisera drömmarna om att göra originell och hyfsat kompetent framförd musik. Om trummorna fortfarande tillhörde den tekniska hårdrockens domäner, basen snuddade vid jazz och sången var av croonertyp lät vi gitarrerna löpa mellan ett flertal genrer. Ibland blev resultatet ganska lyckat, som i Twinsoul Lulu, en låt med flageoletter, ”elefanten”, buskis, rök, eld och zigenarjazz. Idén till kakofonin i Twinsoul Lulu kom efter att en person på min och Eriks skola förklarat genialiteten hos det förfärliga amerikanska bandet Sonic Youth: ”De slår på gitarrerna med trumpinnar!, proklamerade han storögt. Vi slog inte på gitarrerna med trumpinnar men vi ville att låten skulle bestå av övertoner, rytmiskt skrapande och svajarmsexcesser från den motivlackade Ibanezen.
Sedan tidigare hade även gitarrpop-influenser smugit sig in i musiken, till en början anmärkningsvärt nog mest i sångtexterna där man kunde hitta stölder från Jane’s Addiction, Afghan Whigs och Morrissey/The Smiths om man brydde sig om att leta efter dem (det gjorde ingen), tyvärr irriterande ekiperat i den äktsvenska brådmogenhetens illgula gallonbyxor.
När vi styva i korken skickade in anmälningstalongen (får så gick det till 1994) till årets Rockslaget var det med ambitionen att framföra tre egenkomponerade låtar som skulle få folk att tappa hakan.
Planen var att gå ut hårt med Twinsoul Lulu, där vi lät det improviserade krocka med passager som var strikt arrangerade – med preussisk precision.
Nästa låt Coming Home Being Good, med titeln stulen och översatt från svenska från en pjäs som hette Kommer hem och är snäll av Mattias Andersson – Dock inte den Mattias ”Bobby Bb” Andersson som tidigare hade trakterat basen i bandet, skulle förvirra publiken ytterligare genom tvära kast mellan finskt dansbandsgroove och john-zornsk grindcore och en text om präster, prostituerade och en inneboende tomhet. Väldigt gymnasialt, thanks for asking. Efter att de här två låtarna, åtminstone i våra sinnen, spridit en pandemi av mentalsjukdom i publiken, skulle vi avsluta med en skenbart oironisk och lättsmält funkpop-karamell med helt vanlig kärlekstext: Making Annie Glad.
Vi stegade in på scenen (i Torslanda, eller var det i Tuve? Backa?), med all den falska självkänsla en elgitarr runt halsen och ett par Dr. Martens kan uppbringa. Jag har inget minne av hur spelningen i sig gick men jag tror att juryn var tvungen att låta oss gå vidare, om inte på grund av vår originalitet (som vi själva trodde) utan på grund av vår målmedvetenhet.
Vår semifinal hölls återigen i Flunsåsparken, i dagsljus. Jag minns inget förutom att Fredrik hade bråttom tillbaka till det militära, efter vi hade uppträtt. Men vi gick vidare och vi blev solbrända för det den första riktigt varma soliga vårdagen. Vi skulle spela på Lisebergs stora scen. Vi skulle ro hem hela skiten. Alla andra band lät ju som Freda eller var Pearl Jam-coverband. Klart som fan att vi skulle vinna! Vi skulle även få spela in två låtar i Ace of Base-studion i Gamlestan. Sweet. Kanske kunde vi passa på att nita Joker medan vi var där?
Tävlingens andra semifinal hölls i Slottsskogen. Ett återförenat Jelly Roll klädde sig i Sergent Pepper-kostymer från Göteborgsoperans kostymförråd, alla utom den ene – sure – gitarristen. Deltävlingen hade svepts hem med enkelhet.
I Slottsskogen följdes två Saliva-rejectade låtar Estocolmo Está Meurto och The Sunshine Song av en furiös version av en gammal goding: Sea Of Pussy. Publiken var i extas. Eller inte. Men vi var bra. Det är jag nästan säker på. Ekan skällde ut gud på gammalt fint manér och David snörpte med munnen som en brunstig Paul Stanley. Men det räckte inte till Liseberg. Obegripligt nog. Jag antar att juryn fortfarande 2011 skäms över sitt felbeslut.
I nästa del spelar Saliva på Lisebergs stora scen! Erik N uppträder på ”Arbetareteater” endast iklädd snickarbyxor och newagesmycke!
Väl mött då.
I hårda omröstningar på diverse obskyra fanforum på nätet (försök inte googla dem, de är stört omöjliga att hittatom man inte bjuds in till att bli medlem.) har sättningen med Berggren, Landgren, Strömberg, Norinder och Edberg vunnit en knapp seger som den mest prominenta.
Med det i rocksammanhang oortodoxa soundet från en bandlös bas och med Patrik sångmässiga resurser kunde vi första gången realisera drömmarna om att göra originell och hyfsat kompetent framförd musik. Om trummorna fortfarande tillhörde den tekniska hårdrockens domäner, basen snuddade vid jazz och sången var av croonertyp lät vi gitarrerna löpa mellan ett flertal genrer. Ibland blev resultatet ganska lyckat, som i Twinsoul Lulu, en låt med flageoletter, ”elefanten”, buskis, rök, eld och zigenarjazz. Idén till kakofonin i Twinsoul Lulu kom efter att en person på min och Eriks skola förklarat genialiteten hos det förfärliga amerikanska bandet Sonic Youth: ”De slår på gitarrerna med trumpinnar!, proklamerade han storögt. Vi slog inte på gitarrerna med trumpinnar men vi ville att låten skulle bestå av övertoner, rytmiskt skrapande och svajarmsexcesser från den motivlackade Ibanezen.
Sedan tidigare hade även gitarrpop-influenser smugit sig in i musiken, till en början anmärkningsvärt nog mest i sångtexterna där man kunde hitta stölder från Jane’s Addiction, Afghan Whigs och Morrissey/The Smiths om man brydde sig om att leta efter dem (det gjorde ingen), tyvärr irriterande ekiperat i den äktsvenska brådmogenhetens illgula gallonbyxor.
När vi styva i korken skickade in anmälningstalongen (får så gick det till 1994) till årets Rockslaget var det med ambitionen att framföra tre egenkomponerade låtar som skulle få folk att tappa hakan.
Planen var att gå ut hårt med Twinsoul Lulu, där vi lät det improviserade krocka med passager som var strikt arrangerade – med preussisk precision.
Nästa låt Coming Home Being Good, med titeln stulen och översatt från svenska från en pjäs som hette Kommer hem och är snäll av Mattias Andersson – Dock inte den Mattias ”Bobby Bb” Andersson som tidigare hade trakterat basen i bandet, skulle förvirra publiken ytterligare genom tvära kast mellan finskt dansbandsgroove och john-zornsk grindcore och en text om präster, prostituerade och en inneboende tomhet. Väldigt gymnasialt, thanks for asking. Efter att de här två låtarna, åtminstone i våra sinnen, spridit en pandemi av mentalsjukdom i publiken, skulle vi avsluta med en skenbart oironisk och lättsmält funkpop-karamell med helt vanlig kärlekstext: Making Annie Glad.
Vi stegade in på scenen (i Torslanda, eller var det i Tuve? Backa?), med all den falska självkänsla en elgitarr runt halsen och ett par Dr. Martens kan uppbringa. Jag har inget minne av hur spelningen i sig gick men jag tror att juryn var tvungen att låta oss gå vidare, om inte på grund av vår originalitet (som vi själva trodde) utan på grund av vår målmedvetenhet.
Vår semifinal hölls återigen i Flunsåsparken, i dagsljus. Jag minns inget förutom att Fredrik hade bråttom tillbaka till det militära, efter vi hade uppträtt. Men vi gick vidare och vi blev solbrända för det den första riktigt varma soliga vårdagen. Vi skulle spela på Lisebergs stora scen. Vi skulle ro hem hela skiten. Alla andra band lät ju som Freda eller var Pearl Jam-coverband. Klart som fan att vi skulle vinna! Vi skulle även få spela in två låtar i Ace of Base-studion i Gamlestan. Sweet. Kanske kunde vi passa på att nita Joker medan vi var där?
Tävlingens andra semifinal hölls i Slottsskogen. Ett återförenat Jelly Roll klädde sig i Sergent Pepper-kostymer från Göteborgsoperans kostymförråd, alla utom den ene – sure – gitarristen. Deltävlingen hade svepts hem med enkelhet.
I Slottsskogen följdes två Saliva-rejectade låtar Estocolmo Está Meurto och The Sunshine Song av en furiös version av en gammal goding: Sea Of Pussy. Publiken var i extas. Eller inte. Men vi var bra. Det är jag nästan säker på. Ekan skällde ut gud på gammalt fint manér och David snörpte med munnen som en brunstig Paul Stanley. Men det räckte inte till Liseberg. Obegripligt nog. Jag antar att juryn fortfarande 2011 skäms över sitt felbeslut.
I nästa del spelar Saliva på Lisebergs stora scen! Erik N uppträder på ”Arbetareteater” endast iklädd snickarbyxor och newagesmycke!
Väl mött då.
Happiness is a warm - yes it is - gun
Det enda sättet att bli verkligt lycklig är att älska och att bli älskad tillbaka, med en liten reservation: Man måste dessutom vara helt omedveten om sin egen – och alla andras – dödlighet, i synnerhet dem man älskar naturligtvis.
Här kommer lyckan för hundar som oss, sjöng Håkan Hellström. Jag vet inte om han också tyckte att hunden är det djur som verkar mest lämpat att vara lyckligt.
Om man oroar sig på förhand för saker som (kanske) kommer att hända så förlänger man plågan. Å andra sidan verkar det inte särskilt tilltalande att väckas ur sin aningslösa slummer av sirener och insatsstyrkor.
Att älska och bli älskad. Men sådana värden betyder jack-shit om vi ska bygga ett samhälle där resultaten av vår kärlek ska förvaltas. Vi behöver arbeta mer! Vi behöver öka sysselsättningen! I en ovetenskaplig enkät på gp.se ställdes för någon vecka sedan frågan: ”Vill du ha ett nytt jobb?” Resultat: ”Ja, nu!” – 76 procent. ”Nej, jag trivs” – 24 procent.
Det här säger något. Något som ingen inom det arbetspolitiska området vill ta i med tång.
Vårt arbete måste vara lustfyllt för att vara meningsfullt. Menar jag verkligen det där? Ja! Ja, det gör jag. Och nej. Naturligtvis inte. Men jo.
I min interplano-kalender står det små förnumstiga citat längst ned på högersidan på varje uppslag. Ett för varje vecka. Oftast är det anmärkningsvärt innehållslösa och obegripliga japanska ordspråk av typen: ”Vad är en man som inte ser sin oxe som en persedel, men samtidigt kräver oxrullader av sin hustru när solen står som högst”.
Vecka 43:s floskel, av en man vid namn Otto Ludwig, har dock hällristats in i mitt medvetande: ”Många människor blir stressade av att behöva skaffa mer pengar för att ha råd att ta det lugnare.”
True talent will emerge, sägs det. Men det krävs nästan alltid ytterligare en talang: Att sälja sig själv för att talangen ska få tränga fram. Jag vill göra något jag tycker är roligt. Det är ju så jag gör mest nytta. Om jag inte gör mycket nytta vill jag inte göra någon nytta.
Får man säga så?
Nej.
För övrigt anser jag att John Dorans krönikor på Vice UK (viceland.com) är genialiska.
Här kommer lyckan för hundar som oss, sjöng Håkan Hellström. Jag vet inte om han också tyckte att hunden är det djur som verkar mest lämpat att vara lyckligt.
Om man oroar sig på förhand för saker som (kanske) kommer att hända så förlänger man plågan. Å andra sidan verkar det inte särskilt tilltalande att väckas ur sin aningslösa slummer av sirener och insatsstyrkor.
Att älska och bli älskad. Men sådana värden betyder jack-shit om vi ska bygga ett samhälle där resultaten av vår kärlek ska förvaltas. Vi behöver arbeta mer! Vi behöver öka sysselsättningen! I en ovetenskaplig enkät på gp.se ställdes för någon vecka sedan frågan: ”Vill du ha ett nytt jobb?” Resultat: ”Ja, nu!” – 76 procent. ”Nej, jag trivs” – 24 procent.
Det här säger något. Något som ingen inom det arbetspolitiska området vill ta i med tång.
Vårt arbete måste vara lustfyllt för att vara meningsfullt. Menar jag verkligen det där? Ja! Ja, det gör jag. Och nej. Naturligtvis inte. Men jo.
I min interplano-kalender står det små förnumstiga citat längst ned på högersidan på varje uppslag. Ett för varje vecka. Oftast är det anmärkningsvärt innehållslösa och obegripliga japanska ordspråk av typen: ”Vad är en man som inte ser sin oxe som en persedel, men samtidigt kräver oxrullader av sin hustru när solen står som högst”.
Vecka 43:s floskel, av en man vid namn Otto Ludwig, har dock hällristats in i mitt medvetande: ”Många människor blir stressade av att behöva skaffa mer pengar för att ha råd att ta det lugnare.”
True talent will emerge, sägs det. Men det krävs nästan alltid ytterligare en talang: Att sälja sig själv för att talangen ska få tränga fram. Jag vill göra något jag tycker är roligt. Det är ju så jag gör mest nytta. Om jag inte gör mycket nytta vill jag inte göra någon nytta.
Får man säga så?
Nej.
För övrigt anser jag att John Dorans krönikor på Vice UK (viceland.com) är genialiska.
Friday, August 19, 2011
A Solid Bond In Your Heart
Jag fick ett vykort från Åke och Sara igår. De var i Berlin. Åke skrev och undrade om jag hade varit i Berlin; han tyckte att vi skulle åka dit i höst och så avslutade han med beskrivningen att Berlin var ”ett Glasgow gånger 100”.
Jag är inte helt säker på vad han menar med det sista påståendet. Men det träffade den där punkten i mig som all Tourette härstammar från.
Nej, Åke, jag har aldrig varit i Berlin. Det beror på att jag inte är intresserad av dockteater, kabaret, gothsynth, heroin, läderrockar, bratwurst, Hitlers bunker, Carl-Einar Häckner, spontanteater, lajvarkläder, gabbertechno, husockupationer, nycirkus, det Preussiska kungariket, S&M, Fredrik den Store, punk på tyska, Carl-Johan Wallgrens självförtroende, grafitti, murar, currywurst, rollspel, herrtoaletter, svartvitt foto i motljus, hakskägg (och kors), bockbier eller rasbiologi.
Jag gillar visserligen turkisk konfekt och Peter Brötzmann.
Men Brötzmann är från Düsseldorf-trakten och turkisk konfekt borde rimligen vara från Turkiet.
Jag är en man av principer. Åtminstone när det kommer till populärkultur. Ifrågasätt dem och jag att kommer slåss likt Don Quijote för att försvara dem, även om jag kanske någonstans innerst inne misstänker att det – eventuellt – kan finnas vissa sprickor i mitt resonemang.
Därför kommer jag aldrig åka frivilligt till Berlin. Det samma gäller Thailand, delar av Spanien, Nordafrika, Turkiet (trots konfekten), Indien (trots att indisk mat, åtminstone i sin västerländska översättning, är det godaste jag vet) och Kina.
Av en eller annan anledning har jag bestämt att det är olämpligt att åka till nämnda ställen. Det kan bero på att jag inte vill stötta ett odemokratisk statsskick eller ett land där prostitution pågår inför öppen ridå, men det kan lika gärna bero på att jag tycker illa om Scorpions i allmänhet och deras låt Wind of Change i synnerhet.
Rasism är bland det värsta jag vet och, utan tvivel, det mest korkade jag vet. Således har inte det här något med rasism att göra. Jag är bara rasistisk när det kommer till tyskar och stockholmare.
Den sista meningen kan ha varit ett skämt. Ni får sätta er ned och fundera på om det var ett skämt. Om ni vill. Ni behöver inte göra det. Att läsa den här bloggen ska inte innebära något tvång – det ska vara lustfyllt och spirituellt som en newage-stalinistisk fribalettföreställning på Brandenburger Tor.
Thursday, August 18, 2011
Hur gör djur?
Leta efter en rolig infallsvinkel, leta efter en byggsten i det som är ditt liv, leta efter ny musik som ska förändra allt, leta efter en mening som förklarar något du inte förstod innan du läste den, leta efter en film som säger sanningen, en bok vars språk är vackrare än hennes sommarklänning i en störtskur, en formel vars lösning löser upp ensamheten, något som får hjärtat att slå lite snabbare och lite hårdare, ”Det är roligt för att det är samt”, citat att ta med sig och leverera som om det var ditt eget vid ett storslaget tillfälle, något intelligent men lättsamt, något djupsinnigt och tänkvärt, något som formar din smak och manifesterar din genialitet – nej, nej, nej, något som UTMANAR DIG, lite godhet, lite bitterhet, lite glädje, lite cynism, lite mänsklighet.
Lite hopp.
Nej, en jävla massa hopp.
Aldrig nöjd.
Eller:
Något som cementerar dina åsikter, något som rättfärdigar allt du gör och tycker, något som inte sticker ut, något oförargligt, bilder från din vardag, ytlig distraktion, putslustighet, vi mot dem, skvaller, något som konserverar tillvaron och säger att du är framme – färdig – DUGER, något som säger att det var bättre förr trots att det är precis likadant nu, nostalgi – men inte för mycket, sentimentalitet – men inte tillräckligt, radion i bakgrunden, lämna på dagis, ekologiskt är dyrt, alla har utfordrats, tid för dig själv, skrocka igenkännande, vila ögonen, vila hjärnan, stoppa världen.
Samma gamla.
Samma förbannade gamla.
Nöjd.
Lite hopp.
Nej, en jävla massa hopp.
Aldrig nöjd.
Eller:
Något som cementerar dina åsikter, något som rättfärdigar allt du gör och tycker, något som inte sticker ut, något oförargligt, bilder från din vardag, ytlig distraktion, putslustighet, vi mot dem, skvaller, något som konserverar tillvaron och säger att du är framme – färdig – DUGER, något som säger att det var bättre förr trots att det är precis likadant nu, nostalgi – men inte för mycket, sentimentalitet – men inte tillräckligt, radion i bakgrunden, lämna på dagis, ekologiskt är dyrt, alla har utfordrats, tid för dig själv, skrocka igenkännande, vila ögonen, vila hjärnan, stoppa världen.
Samma gamla.
Samma förbannade gamla.
Nöjd.
Wednesday, August 17, 2011
Sacha
Ytligt betraktat framstår möjligtvis Sacha Baron Cohens två mästerliga karaktärer Borat och Brüno som enkla humorskapelser vars rolighet ligger i plumpa rasistiska respektive homofoba utspel. Har man inte sett den briljanta tv-serien Ali G in da USA eller filmerna om den kazakstanske journalisten och den det österrikiska modelejonet är det ganska enkla slutsatser att dra.
Skrapar man lite på ytan, så lite som att bara se filmerna, inser man ganska snart att rasismen och homofobin är verktyg för att få de vanliga människorna , de som är omedvetna om att Borat och Bruno är påhittade karaktärer, måste förhålla sig till. Smygrasism och homofobi avslöjas, kläs av och mekanismerna bakom ifrågasätts. Det sker, kanske orättvist, på smygrasisters och homofoba människors bekostnad. De hängs ut – rakt upp och ned, i all sin inskränkthet och all sin vanlighet.
I Bruno arrangerar huvudpersonen en audition för konstnärliga filmer för barnskådespelare. Barnen företräds naturligtvis av sina föräldrar. Föräldrar som är så måna om att deras barn ska lyckas få in en fot i nöjesindustrin att de bland annatsvarar jakande när Bruno frågar om barnen kan tänka sig att handskas med trotyl och klä sig i naziuniform körandes ett judiskt barn i skottkärra på väg till en ugn.
Är det roligt?
Ja, det är det, roligt och vansinnigt hemskt naturligtvis.
Är det att göra sig rolig på någon annans bekostnad – är det till och med att dra desperata människor i smutsen?
Tveklöst.
Är det ett intressant sociologiskt experiment som är betydligt ”viktigare” än Amelie från jävla Montmartre eller valfri film av den där hejdlöst överskattade klyschriddaren Pedro Almodóvar?
Utan att blinka.
Visst är filmerna om Borat och Bruno en djupdykning i exhibitionism av vår generations största fysiska komiker – scenen när han utför fellatio på en imaginär avliden Milli Vanilli-medlem framför ett förbryllat new age-medium är gonzohumor på Mount Everest-nivå, men det är framför allt som skarpsinnig debattör på undercoveruppdrag att konfrontera allvarliga sociala problem som Baron Cohen verkligen imponerar. I alla scener, oavsett hur lösryckta eller sökta, fastnar skrattet i halsen och vi är allt som oftast tvungna att ifrågasätta fastställda normer – och oss själva.
Förmodligen är Baron Cohen så känd att han inte kan ro i land ännu en film av de typer som Borat och Bruno är. Jag sörjer faktiskt det här faktumet något alldeles oerhört. Visst är igenkänningshumor roligt när det görs med fingertoppskänsla, men någonstans börjar oförarglig arga-lappen-humor och stand-up-komikers iakttagelser över vad som är typiskt manligt respektive kvinnligt kännas oerhört menlöst. Ingenting är dessutom värre än konst som är ”lagom” upprörande.
Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot Baron Cohens gestaltning av Queen-sångaren Freddie Mercury. Det känns som en ypperlig casting att ge honom rollen, men, Queens musik har alltid gett mig klamydia på trumhinnan.
Skrapar man lite på ytan, så lite som att bara se filmerna, inser man ganska snart att rasismen och homofobin är verktyg för att få de vanliga människorna , de som är omedvetna om att Borat och Bruno är påhittade karaktärer, måste förhålla sig till. Smygrasism och homofobi avslöjas, kläs av och mekanismerna bakom ifrågasätts. Det sker, kanske orättvist, på smygrasisters och homofoba människors bekostnad. De hängs ut – rakt upp och ned, i all sin inskränkthet och all sin vanlighet.
I Bruno arrangerar huvudpersonen en audition för konstnärliga filmer för barnskådespelare. Barnen företräds naturligtvis av sina föräldrar. Föräldrar som är så måna om att deras barn ska lyckas få in en fot i nöjesindustrin att de bland annatsvarar jakande när Bruno frågar om barnen kan tänka sig att handskas med trotyl och klä sig i naziuniform körandes ett judiskt barn i skottkärra på väg till en ugn.
Är det roligt?
Ja, det är det, roligt och vansinnigt hemskt naturligtvis.
Är det att göra sig rolig på någon annans bekostnad – är det till och med att dra desperata människor i smutsen?
Tveklöst.
Är det ett intressant sociologiskt experiment som är betydligt ”viktigare” än Amelie från jävla Montmartre eller valfri film av den där hejdlöst överskattade klyschriddaren Pedro Almodóvar?
Utan att blinka.
Visst är filmerna om Borat och Bruno en djupdykning i exhibitionism av vår generations största fysiska komiker – scenen när han utför fellatio på en imaginär avliden Milli Vanilli-medlem framför ett förbryllat new age-medium är gonzohumor på Mount Everest-nivå, men det är framför allt som skarpsinnig debattör på undercoveruppdrag att konfrontera allvarliga sociala problem som Baron Cohen verkligen imponerar. I alla scener, oavsett hur lösryckta eller sökta, fastnar skrattet i halsen och vi är allt som oftast tvungna att ifrågasätta fastställda normer – och oss själva.
Förmodligen är Baron Cohen så känd att han inte kan ro i land ännu en film av de typer som Borat och Bruno är. Jag sörjer faktiskt det här faktumet något alldeles oerhört. Visst är igenkänningshumor roligt när det görs med fingertoppskänsla, men någonstans börjar oförarglig arga-lappen-humor och stand-up-komikers iakttagelser över vad som är typiskt manligt respektive kvinnligt kännas oerhört menlöst. Ingenting är dessutom värre än konst som är ”lagom” upprörande.
Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot Baron Cohens gestaltning av Queen-sångaren Freddie Mercury. Det känns som en ypperlig casting att ge honom rollen, men, Queens musik har alltid gett mig klamydia på trumhinnan.
Tuesday, August 16, 2011
The Sound Of Young Torslanda, del två
Den nedklädda rocken gjorde sitt intåg i rampljuset i början av 1990-talet. Istället för att drömma om att dra ladd med David Lee Roth på the Rainbow i Hollywood eller äta ecstacy i stroboskopljus på La Hacienda i Manchester kunde man klä sig i skogshuggarskjorta och skjuta heroin i Nordstadstorgets parkeringshus.
Så skulle man kunna ha inlett en text om den musik som påverkade vårt band från och med 1992. Men det vore naturligtvis direkt felaktigt då det skulle låta påskina att vi förstod ”skillnaden” mellan olika sorts knark. Än mindre att vi varit i närheten av det. Vi drack folköl från Nära dig-butiken vid Krysset och blandade Grovsnus i Gevaliakaffet.
Men vad den parodiskt rockklyschiga inledningen var tänkt att illustrera var att rocken inte längre var en avlägsen fantasivärld, befolkad av ouppnåeliga stjärnor. Människor i arbetskläder, kanske till och med shorts, kunde också rocka.
Grunge i form av Alice In Chains, en i grunden ganska ordinär hårdrocksgrupp, och hårdare Metal i form av Pantera drog snabbt riktlinjerna för hur nästan alla replokalsrockare i Göteborg skulle låta. Även i byggbaracken i Torslanda gjorde sig de här två banden påminda.
Vårt bands stora problem, men samtidigt det som jag i efterhand kan se som ganska älskvärt, var att vi inte omfamnade någon trend helt och hållet och ägnade åt oss de sortens plagiarism som många andra band gjorde. Istället omfamnade vi alla trender och massor av saker som inte var trendigt också. Musiken blev kanske inte alltid helt konsekvent, den registrerade så att säga inte helt väl på Malcolm Young-mätaren.
På Valvet på Första Långgatan heilade skinheadsen i kapp till Broder Daniel, medan Håkan spydde bakom trumsetet. Jag blev rädd och stack så jag såg aldrig just det. Valvet var ett lite läskigt ställe några trappor upp från en skunkig innergård, som bara serverade folköl. Det hindrade dock inte att klientelet allt som oftast var radiostyrt berusade.
Vi spelade på Valvet med Stiff Kittens som snott sitt namn från Joy Divison. Jag minns att vi spelade tre covers: En Nirvana-låt, en låt av Pearl Jam och en av Alice In Chains. Lite genant.
Våra egna hits hette saker som We Could Breed och Godmolester. Lite genanta titlar även dom, men ganska hyggliga låtar, har jag för mig.
Vi spelade lite senare i Göteborgs spårvägars gymnastikhall vid Vagnhallen Majorna. Ett band vid namn Mentallica headlinade. Uruselt namn, det där, fast medlemmarna gick vidare till band som Blackmail och USCB All Stars. Någon sa att den maskerade rapparen Roffe Ruff var med i Mentallica, men det vet i fan.
Jag och Fredrik hade skaffat varsin gitarreffektmanick som hette Zoom och som var det häftigaste häftiga. Det fanns dock vissa saker som inte var så häftiga med den mobiltelefon-anno-1997-stora apparaten: Man satte fast den lilla remoten med kardborrband på gitarren (naturligtvis gick det en liten sladd till själva moderskeppet), ville man inte ha remoten kunde man ha apparaten i bältet men då fick man stå blickstilla och spela, eftersom apparaten var hyperkänslig och bytte kanal och därmed gitarrljud vid minsta vidrörning.
Lösningen var för mig att lägga den lägga på moderapparaten och remoten på en kökstol bredvid mig på scenen, bulla upp den på en kudde och bjuda den på varm choklad så att den skulle sköta sig. Fredrik däremot körde den lite mer vågade approachen och hängde fast den i bältet. När hans gitarrljud obönhörligen ändrades från vråldistortion till flangeranstruket Janne Schaffer-ljud mitt i första låten på helt fel ställe slet han i panik av sig Zoomen men inte bättre än att den dinglade mellan benen på honom resten av konserten.
Jag minns inte hur vi lät, men en person som snart skulle vara en viktig del av bandet, som befann sig i publiken vid det här tillfället sa att vi lät väldigt bra. Men han är från de västra (fastlands-)stadsdelarna och därmed mycket artig och väluppfostrad.
Innan de här två spelningarna hade vi bytt basist. Mattias gjorde lumpen långt bort och vid tog in Fredriks klasskamrat Pekka (Pekka hade tillgång till en vit Ford Sierra och en flickvän som såg ut som Slash, ja, fast snygg – och förmodar jag – av kvinnligt kön). Pekka var lite tuffare än oss andra eftersom han var från Biskopsgården, bland annat spelade han en konsert i kilt och en annan i endast kalsonger.
Vi hade i den här vevan även bytt namn till Saliva. Saliva lät ganska tidstypiskt. Det finns en videofilm från ett par år senare i tiden där jag förklarar att bandnamnet stod klottrat i en busskur på vägen till Gråbo. Det är inte riktigt sant. Någon hade taggat ”Spit” i en busskur kring Olofstorp eller Eriksbo, eller vad det heter. Spit var också en av de minst genanta låtarna på Kiss skiva Revenge från 1992…*
Vår sångare Erik J var en jävel på tjejer. I efterhand kan jag knappast klandra honom för att han var ute och stökade istället för att spendera helger och kvällar i replokalen med oss. En lördag då han var försenad till lokalen åkte vi i samlad trupp till radhuset där han bodde hos sina föräldrar för att hämta honom. Ingen öppnade men vi var säkra på att han var hemma, hur vi nu kunde vara det. Därmed var Ekans historia i Saliva all. Men han kommer bubbla upp längre fram i historien igen, var inte oroliga. Återigen minns jag inte hur det gick till när han fick sparken. Jag var inte med. Jag och Ekan gick way back och jag hade förmodligen existentiell ångest. Alltid en fegis – me that is.
Vi ersatte Ekan med Patrik. Patrik var gitarristen som plötsligt slog alla med häpnad när han började sjunga. Han sjöng fantastiskt bra. Så bra att han senare bytte inriktning helt och började sjunga opera på heltid, mer om det senare. Med Patrik i gruppen hade vi helt andra möjligheter att göra, eh, tilltrasslad – det vill säga – progressiv musik. Erik hade en lite punkig rockröst medan Patrik lät som en blandning mellan Scott Walker, David Bowie och Hans Josefsson. Han var dessutom en jävel på tjejer, piercad i näsan OCH lika snabb på gitarr som Vinnie Vincent utan fingervantar.
En stor rockad återstod innan det som, med all respekt för både tidigare och vid tillfället blivande medlemmar, för vad som måste anses vara den mest klassiska sättningen av Saliva. Återigen är jag boven i dramat. Pekka, för övrigt världens snällaste kille, höll inte riktigt måttet som basist tyckte jag och tror jag Per och Patrik också.
Fredrik fick sköta exekutionen, fast han var den som var lojal och ville ha kvar sin klasskamrat. Jag gömde mig under en filt och propsade på att min klasskamrat Erik N skulle ersätta Pekka. Erik N brukar figurera flitigt på den här bloggen – Han är mannen med de tejpade hörlurarna som ofta förser mig med facit när jag undrar olika saker. Plötsligt var Erik N med sin gråa bandlösa elbas en väsentlig del av gruppen, som förutom honom nu alltså bestod av Patrik, Fredrik, Per och jag.
*Apropå bandnamnet: 1998 var jag i Memphis när min mamma fyllde 50 år. På den legendariska musikgatan Beale Street hängde en oansenlig affisch utanför Beacon Theater om att bandet Saliva skulle spela. Det här var ungefär ett år efter at vårt Saliva splittrats och det var första gången jag hörde talas om det amerikanska Saliva – en gräslig Nu-Metalgrupp som fortfarande släpper skivor och är hyfsat stora i USA. Här i den gamla världen, med lite äldre värden, behandlas det Saliva med det förakt de förtjänar. Jävla namntjuvar.
Det är förresten stor skam att ett skitband som amerikanska Saliva kan ha världens tuffaste musikstad som hemstad. Jag trodde det fanns något i vattnet, eller åtminstone i elektriciteten, i Memphis som gjorde att all musik därifrån var bra.
Så skulle man kunna ha inlett en text om den musik som påverkade vårt band från och med 1992. Men det vore naturligtvis direkt felaktigt då det skulle låta påskina att vi förstod ”skillnaden” mellan olika sorts knark. Än mindre att vi varit i närheten av det. Vi drack folköl från Nära dig-butiken vid Krysset och blandade Grovsnus i Gevaliakaffet.
Men vad den parodiskt rockklyschiga inledningen var tänkt att illustrera var att rocken inte längre var en avlägsen fantasivärld, befolkad av ouppnåeliga stjärnor. Människor i arbetskläder, kanske till och med shorts, kunde också rocka.
Grunge i form av Alice In Chains, en i grunden ganska ordinär hårdrocksgrupp, och hårdare Metal i form av Pantera drog snabbt riktlinjerna för hur nästan alla replokalsrockare i Göteborg skulle låta. Även i byggbaracken i Torslanda gjorde sig de här två banden påminda.
Vårt bands stora problem, men samtidigt det som jag i efterhand kan se som ganska älskvärt, var att vi inte omfamnade någon trend helt och hållet och ägnade åt oss de sortens plagiarism som många andra band gjorde. Istället omfamnade vi alla trender och massor av saker som inte var trendigt också. Musiken blev kanske inte alltid helt konsekvent, den registrerade så att säga inte helt väl på Malcolm Young-mätaren.
På Valvet på Första Långgatan heilade skinheadsen i kapp till Broder Daniel, medan Håkan spydde bakom trumsetet. Jag blev rädd och stack så jag såg aldrig just det. Valvet var ett lite läskigt ställe några trappor upp från en skunkig innergård, som bara serverade folköl. Det hindrade dock inte att klientelet allt som oftast var radiostyrt berusade.
Vi spelade på Valvet med Stiff Kittens som snott sitt namn från Joy Divison. Jag minns att vi spelade tre covers: En Nirvana-låt, en låt av Pearl Jam och en av Alice In Chains. Lite genant.
Våra egna hits hette saker som We Could Breed och Godmolester. Lite genanta titlar även dom, men ganska hyggliga låtar, har jag för mig.
Vi spelade lite senare i Göteborgs spårvägars gymnastikhall vid Vagnhallen Majorna. Ett band vid namn Mentallica headlinade. Uruselt namn, det där, fast medlemmarna gick vidare till band som Blackmail och USCB All Stars. Någon sa att den maskerade rapparen Roffe Ruff var med i Mentallica, men det vet i fan.
Jag och Fredrik hade skaffat varsin gitarreffektmanick som hette Zoom och som var det häftigaste häftiga. Det fanns dock vissa saker som inte var så häftiga med den mobiltelefon-anno-1997-stora apparaten: Man satte fast den lilla remoten med kardborrband på gitarren (naturligtvis gick det en liten sladd till själva moderskeppet), ville man inte ha remoten kunde man ha apparaten i bältet men då fick man stå blickstilla och spela, eftersom apparaten var hyperkänslig och bytte kanal och därmed gitarrljud vid minsta vidrörning.
Lösningen var för mig att lägga den lägga på moderapparaten och remoten på en kökstol bredvid mig på scenen, bulla upp den på en kudde och bjuda den på varm choklad så att den skulle sköta sig. Fredrik däremot körde den lite mer vågade approachen och hängde fast den i bältet. När hans gitarrljud obönhörligen ändrades från vråldistortion till flangeranstruket Janne Schaffer-ljud mitt i första låten på helt fel ställe slet han i panik av sig Zoomen men inte bättre än att den dinglade mellan benen på honom resten av konserten.
Jag minns inte hur vi lät, men en person som snart skulle vara en viktig del av bandet, som befann sig i publiken vid det här tillfället sa att vi lät väldigt bra. Men han är från de västra (fastlands-)stadsdelarna och därmed mycket artig och väluppfostrad.
Innan de här två spelningarna hade vi bytt basist. Mattias gjorde lumpen långt bort och vid tog in Fredriks klasskamrat Pekka (Pekka hade tillgång till en vit Ford Sierra och en flickvän som såg ut som Slash, ja, fast snygg – och förmodar jag – av kvinnligt kön). Pekka var lite tuffare än oss andra eftersom han var från Biskopsgården, bland annat spelade han en konsert i kilt och en annan i endast kalsonger.
Vi hade i den här vevan även bytt namn till Saliva. Saliva lät ganska tidstypiskt. Det finns en videofilm från ett par år senare i tiden där jag förklarar att bandnamnet stod klottrat i en busskur på vägen till Gråbo. Det är inte riktigt sant. Någon hade taggat ”Spit” i en busskur kring Olofstorp eller Eriksbo, eller vad det heter. Spit var också en av de minst genanta låtarna på Kiss skiva Revenge från 1992…*
Vår sångare Erik J var en jävel på tjejer. I efterhand kan jag knappast klandra honom för att han var ute och stökade istället för att spendera helger och kvällar i replokalen med oss. En lördag då han var försenad till lokalen åkte vi i samlad trupp till radhuset där han bodde hos sina föräldrar för att hämta honom. Ingen öppnade men vi var säkra på att han var hemma, hur vi nu kunde vara det. Därmed var Ekans historia i Saliva all. Men han kommer bubbla upp längre fram i historien igen, var inte oroliga. Återigen minns jag inte hur det gick till när han fick sparken. Jag var inte med. Jag och Ekan gick way back och jag hade förmodligen existentiell ångest. Alltid en fegis – me that is.
Vi ersatte Ekan med Patrik. Patrik var gitarristen som plötsligt slog alla med häpnad när han började sjunga. Han sjöng fantastiskt bra. Så bra att han senare bytte inriktning helt och började sjunga opera på heltid, mer om det senare. Med Patrik i gruppen hade vi helt andra möjligheter att göra, eh, tilltrasslad – det vill säga – progressiv musik. Erik hade en lite punkig rockröst medan Patrik lät som en blandning mellan Scott Walker, David Bowie och Hans Josefsson. Han var dessutom en jävel på tjejer, piercad i näsan OCH lika snabb på gitarr som Vinnie Vincent utan fingervantar.
En stor rockad återstod innan det som, med all respekt för både tidigare och vid tillfället blivande medlemmar, för vad som måste anses vara den mest klassiska sättningen av Saliva. Återigen är jag boven i dramat. Pekka, för övrigt världens snällaste kille, höll inte riktigt måttet som basist tyckte jag och tror jag Per och Patrik också.
Fredrik fick sköta exekutionen, fast han var den som var lojal och ville ha kvar sin klasskamrat. Jag gömde mig under en filt och propsade på att min klasskamrat Erik N skulle ersätta Pekka. Erik N brukar figurera flitigt på den här bloggen – Han är mannen med de tejpade hörlurarna som ofta förser mig med facit när jag undrar olika saker. Plötsligt var Erik N med sin gråa bandlösa elbas en väsentlig del av gruppen, som förutom honom nu alltså bestod av Patrik, Fredrik, Per och jag.
*Apropå bandnamnet: 1998 var jag i Memphis när min mamma fyllde 50 år. På den legendariska musikgatan Beale Street hängde en oansenlig affisch utanför Beacon Theater om att bandet Saliva skulle spela. Det här var ungefär ett år efter at vårt Saliva splittrats och det var första gången jag hörde talas om det amerikanska Saliva – en gräslig Nu-Metalgrupp som fortfarande släpper skivor och är hyfsat stora i USA. Här i den gamla världen, med lite äldre värden, behandlas det Saliva med det förakt de förtjänar. Jävla namntjuvar.
Det är förresten stor skam att ett skitband som amerikanska Saliva kan ha världens tuffaste musikstad som hemstad. Jag trodde det fanns något i vattnet, eller åtminstone i elektriciteten, i Memphis som gjorde att all musik därifrån var bra.
Monday, August 15, 2011
Way Out Next
Way Out West 2011 var den bästa upplagan av festivalen som jag har sett. Jag missade visserligen förra årets upplaga. Men istället för att tala om för er vilka låtar (Head, I Wanna Be Your Lover, When We’re Dancing Close And Slow, Do Me Baby, The Cross, Sometimes It Snows In April, The Ballad Of Dorothy Parker, Money Don’t Matter 2nite, Sexy Motherfucker, Thieves In the Temple, Gotta Broken Heart Again, Sexy Dancer, Starfish and Coffee, Jam of the Year, Alphabet Street, The Question of U, Diamonds and Pearls, Gett Off, My Name Is Prince, The Morning Papers, The Most Beautiful Girl In the World med flera) med Prince jag hade velat höra istället för daterade Suzanne Lanefeldt-hits som Delirious, Let’s Go Crazy och i viss mån Take Me With U och Controversy, skulle jag vilja blicka framåt och peka med hela armen på vilka artister som Luger borde boka till Slottsskogen nästa år. Vilka artister som ska spela på klubbarna, de där ultrahippa bokningarna får de sköta själva. Jag orkar inte ligga med örat mot rälsen för att ta reda på vad som är hippast på Marie Laveauxs toalett om ett år.
Ta och boka tre-fyra artister ur varje kategori nedan, så blir Way Out West 2012 ännu bättre.
Kreddbokningarna: Robert Wyatt, Vashti Bunyan, Battles, Autumn Defense, Mighty Diamonds, Masters At Work, Prefab Sprout, Mike Patton, Tunng, Jonathan Richman, Bill Wells & Aidan Moffatt, Dan Penn, Rumer, Scarface, Burial, Jaheim, Linda Thompson, Phosphorescent.
Nostalgibokningarna: Saint Etienne, Morrissey, Spiritualized, The Zombies, Everything But the Girl, Terry Callier, Daft Punk, Dexy’s Midnight Runners, Nick Lowe, Billy Bragg, Teenage Fanclub, The Vaselines, Paul Heaton, Motörhead.
Återvändarna: Frida Hyvönen, No Age, Dungen, Anna Järvinen, Vampire Weekend, Franke, Explosions In The Sky, Fleet Foxes, Fibes Oh Fibes, Stina Nordenstam, Theodor Jensen, Henrik Berggren, Håkan Hellström.
Övriga: Ivy, The Embassy, Steve Mason, King Creosote, James Yorkston, Auf der Maur, The Pearlfishers, Eldkvarn, The Bronx, Ghost, Beth Orton, Hamell On Trial, High On Fire, Malcolm Middleton, Hope Sandoval, Mogwai, Tim Burgess, Bart Davenport, Matt Deighton, Alcest, The Rurals.
The Big Kahunas: Paul Simon, R. Kelly, Isley Brothers, Beyoncé, Snoop Dogg/Dr. Dre, Willie Nelson, Adele, New Order, Burt Bacharach, Courtney Love, St Levene.
Ta och boka tre-fyra artister ur varje kategori nedan, så blir Way Out West 2012 ännu bättre.
Kreddbokningarna: Robert Wyatt, Vashti Bunyan, Battles, Autumn Defense, Mighty Diamonds, Masters At Work, Prefab Sprout, Mike Patton, Tunng, Jonathan Richman, Bill Wells & Aidan Moffatt, Dan Penn, Rumer, Scarface, Burial, Jaheim, Linda Thompson, Phosphorescent.
Nostalgibokningarna: Saint Etienne, Morrissey, Spiritualized, The Zombies, Everything But the Girl, Terry Callier, Daft Punk, Dexy’s Midnight Runners, Nick Lowe, Billy Bragg, Teenage Fanclub, The Vaselines, Paul Heaton, Motörhead.
Återvändarna: Frida Hyvönen, No Age, Dungen, Anna Järvinen, Vampire Weekend, Franke, Explosions In The Sky, Fleet Foxes, Fibes Oh Fibes, Stina Nordenstam, Theodor Jensen, Henrik Berggren, Håkan Hellström.
Övriga: Ivy, The Embassy, Steve Mason, King Creosote, James Yorkston, Auf der Maur, The Pearlfishers, Eldkvarn, The Bronx, Ghost, Beth Orton, Hamell On Trial, High On Fire, Malcolm Middleton, Hope Sandoval, Mogwai, Tim Burgess, Bart Davenport, Matt Deighton, Alcest, The Rurals.
The Big Kahunas: Paul Simon, R. Kelly, Isley Brothers, Beyoncé, Snoop Dogg/Dr. Dre, Willie Nelson, Adele, New Order, Burt Bacharach, Courtney Love, St Levene.
Tuesday, August 9, 2011
The Sound Of Young Torslanda, del ett
Bedjo, Rep-folo, Bobby och Ekan tyckte att det var en fräsch idé att göra en cover på det svenska pudelrockbandet Treats anonyma albumspår The Winner. Vem var jag att argumentera med fyra så organiserade och målmedvetna gossar? Jag var bara glad att få vara med, sist in, som jag var. Vi spelade in låten i en studio vid namn Studio Lane i en källare på Magasinsgatan, under nuvarande hipsterrestaurangen Puta Madre.
Tidpunkten borde ha varit sent 1988 (Per?)
Jag minns inte om bandet hade något namn vid den här tidpunkten. Kanske hette vi Elwin Band efter bandets grundare David. Jag minns inte alla namnförslag som florerade efter inspelningen av demokassetten, men ett var Pleasures Of Flesh… Vad visste vi om sådant? Inte så mycket, inte jag i alla fall, men vår juvenila sexfixering skulle bli värre.
Vi utökade vår coverrepertoar med låtar av Rolling Stones, Kiss och Thin Lizzy. Vid det här laget hade vi bytt namn till Jelly Roll. Jelly Roll var sydstatsslang för samlag (Jelly Roll Morton var en New Orleans-född färgad jazzpianist som upplevde en viss popularitet under 1920- och 1930-talen, han dog i sviterna av ett knivslagsmål 1945 – 55 år gammal.) Det är troligast att namnet var taget efter genomläsandet av det amerikanska slanglexikon som min far ägde, kanske spelade det också in att John Sykes kortvariga band Blue Murder döpt en låt till Jelly Roll på sitt självbetitlade debutalbum från 1989.
Den första egna låten vi skrev, i alla fall den första jag var inblandad i, döptes till Sea of Pussy. Ni kanske märker ett mönster här? Jag stal titeln från en intervju med Gene Simmons från den amerikanska hårdrockstidningen Faces, som jag hade prenumererat på i några år. På frågan om vad han gjorde på sin fritid svarade Kiss-bassisten, på bilden som ackompanjerade intervjun utklädd till sjörövare, ungefär att han ”tog de sedvanliga simturerna i havet av kvinnliga könsorgan som både fritid och turnerande erbjöd”.
Jag undrar varför det slog an en sträng hos mig?
Den första textraden i låten löd:”Tequila drinking woman playing hard to get / If you get really close, you can smell it on her breath”. Som hyfsat erfaren låttextförfattare måste jag säga att det ofta är första textraden som avgör hur “lyckad” en låt blir, eller åtminstone hur enkelt det går att färdigställa den. Jag var, needless to say, oerhört nöjd med den första textraden till Sea of Pussy. Resten av texten och musiken gick väldigt fort att skriva och jag minns hur vi repeterade den för första gången i ett skyddsrum med vansinnigt högt och vasst ljud några radrahusområden bort, innan vi till slut ordnade replokal vid Torslanda (gamla) flygfält.
Sea Of Pussy var inspirerad av det som på 80-talets sista hälft kallades för Sleazerock: band som Guns N’ Roses, Bullet Boys, Faster Pussycat, Poison och Cinderella med flera. Ekan var en stor vän av det brittiska bandet Dogs D’Amour. De var lite för europeiskt dekadenta för mig. Vi var också djupt hänförda av 70-talsförebilder som Kiss, Aerosmith och Alice Cooper.
Alla i bandet hade lyssnat på (hård)rock under lejonparten av 80-talet och ungefär samtidigt som 80-talet övergick i 90-tal hade den lite mer pretentiösa delen av (hård)rocken gjort sig påmind. Vi gillade Queensrÿche, King Diamond och ett alldeles oerhört stelopererat band vid namn Fates Warning, vissa av oss hade till och med börjat lyssna på Frank Zappa och neonklädd japansk racerjazz.
I övergången mellan bredbent cockrock till chalmeristisk uppvisningsmetal bytte vi senare namn till det helt opretentiösa bandnamnet Betrayed Martyrs Society (Dei Gratia). Ju mindre som sägs om det bandnamnet desto bättre. Tyvärr måste jag väl erkänna att jag var hjärnan bakom det.
Min bästa kompis Bjätn hängde ofta med oss i replokalen. Det var oklart om han aspirerade på att en dag bli medlem, om han såg sig som någon slags manager eller om han ”bara” var vårt största och enda superfan.
Vad som är ställt bortom allt tvivel är dock att han spelade en väldigt stor roll i bandets utveckling (eller inveckling, som skämtaren i mig gärna vill skriva). Jag och Björn (ja, det var ju så han hette, heter för guds skull! Det var hans namnteckning som såg ut som ”Bjätn”) hade spenderat väldigt många timmar på övervåningen till hans föräldrars gula radhus på Runslingan med att lyssna på musik. Björns musiksmak var minst lika spretig som min egen, han hade introducerat mig för Prince, jag hade introducerat honom för… eh… Jason Becker.
Anyhow, Björn var väldigt inne på flummig 70-talstintad musik. Jag hade en, som jag själv tyckte genialiskt jazzig ackordföljd med tre ackord som nästan, nästan skulle ha platsat på Tommy Bolins skiva Private Eyes. Björn, som aldrig riktigt orkade lära sig spela ett instrument ordentligt, men gjorde tappra försökt på gitarr, saxofon, keyboard, bas och sång, tragglade de tre ackorden på sin röda Yamaha-gitarr med fyra strängar och hade till slut skrivit verserna till en låt som vi döpte till Mr. Brown’s Purple-Clouded Utopia.
Vi tog den till replokalen och hade till slut sytt ihop en låt vi var väldigt nöjda med. Verserna beskrev hur nämnde Herr Brown byggde olika saker med hjälp av, vad jag bara måste anta var illegala farmaceutiska preparat, exempelvis byggde han ett flygplan av sina drömmar: Något som mig veterligen inte är möjligt. I refrängen håller Herr Brown på att störta och det är av största vikt att ”vi” hjälper honom ”över berget”. Tunga liknelser, ey? Sedan innehöll låten också ett hårdrockigt stick där Ekan (som sjöng) ställde sig frågande inför Herr Browns bedyrande att han inte hade något fuffens för sig. Why, why, why?
Vi hade vid det här laget (våren 1990? Per?) anmält oss till Göteborgs-Postens rockbandstävling Rocklaget. Vi skulle spela på hemmaplan, i Torslandahallen. Alla medverkande band skulle spela två låtar: En valfri (vi valde den som vi upplevde det djupt hittiga flumjazz-låten om Mr. Brown) och ”en egen” version av Rolling Stones Jumpin’ Jack Flash. Alla band skulle alltså spela Jumpin’ Jack Flash. 15 band i 15 olika deltävlingar…
Vi la inte så mycket krut på vår version av Stones-klassikern, vi repeterade mest låten rakt upp och ned så nära originalet vi kunde – vilket inte var särskilt nära, misstänker jag idag.
För egen del hade jag skaffat en alldeles gräslig spräcklig flermönstrad orange-blå-röd-grön skjorta som jag tyckte var kattens potatis. Dessutom skulle jag ha Björns storasysters utsydda Levis-tjafs, med insytt paisleymönster, som jag på något sett lyckades åla mig in i . (Tro nu inte att Björns storasyrra var något annat än en Supervixen. Det var jag som var smalare då, en liten stund.) Till den anrättningen bar jag gråsvarta cowboyboots. I plast. Inköpta i – tror jag – Arizona, eller möjligtvis Tijuana. *Bli imponerade av min beresthet*
Erik J som sjöng hade bruna cowboystövlar (i läder, lyllos honom), blåjeans och en svart skjorta med Poison-albumet Open Up And Say… Ah-omslaget på ryggen. Vad trummisen Per, gitarristen David och bassisten Mattias bar för kläder minns jag inte. Förlåt. Kanske något i beige?
(Per, vår trummis, hade i alla fall året efter då utfallet av vårt framträdande i Rockslaget blev mer framgångsrikt, en svart Helloween-t-shirt på sig. Helloween är (var?) ett tokfnurrigt hårdrocksband från Tyskland. TYSKLAND – GODDAMMIT!)
Världen var helt enkelt inte redo för Jelly Roll. Vi gick inte vidare i tävlingen, till vår förvåning. Men världen var skulle bli en aning mer mottaglig för Betrayed Martyrs Society… okej då… (Dei Gratia). Under året som gått hade David slutat i bandet. Jag misstänker att han sparkades ur bandet, men jag har alltid varit alldeles för feg för att vara med vid sådana tillfällen som när medlemmar sparkas ur band så jag minns inte helt säkert. Bandet var i alla fall nu en kvartett.
I Rockslaget 1991 slapp vi att spela någon Stones-låt och man fick, om jag minns rätt, spela inte mindre än tre valfria låtar. Vi körde på en tydlig bajsnödig linje med vissa pseudolitterära förtecken. Vår öppningslåt hette To Be Or Not To Be(!), följd av Strawberry Jam (med text av Erik J, den handlade om hur Erik J spelar basket bakom en livsmedelsaffär i Karlskoga!) och avlutade med det hejdlösa pekoralet Snowdrops From A Curate’s Garden (titeln var stulen från en novell av den brittiske ockultisten Aleister Crowley).
Ovan musikhistoriska triumvirat fick oss att gå till semifinal i Rockslaget! Erik J fick en stor färgbild GP:s fredagsbilaga Aveny! Hela bandet var med på en mindre svartvit bild! Bildtexterna hamnade fel så vi fick personnamnen från de andra bandet som gick vidare medan de hette våra namn! Jag hade bruna förkorta manchesterjeans, Pat Metheny-tröja och märkliga beiga clownskor i mocka! Per hade Helloween-tröja (Grrrrr)! Mattias hade en keps! Erik J hade en röd rökrock på sig! Astufft!
Semifinalen spelades i natursköna (läs: deprimerande) Flunsåsparken ett misslyckat Johan Lind-inlägg från Rövbergsvallen på Hisingen och jag minns att min klasskamrat John efter spelningen var mest imponerad över att vi hade en sångare som ”skällde ut Gud” genom att hytta med näven mot himlen och gestikulera för sig själv på en tjackpundares vis. Prettorock kräver, som ni förstår, lite teater. Jag minns det som om vi gjorde en fantombra spelning men vi gick inte längre i tävlingen till vårt stora förtret. Men vi tänkte inte låta oss nedslås.
Vad göra? Vi beslöt oss att bli en kvintett igen. Jag ville rekrytera Torslandas fräsigaste katt: Mannen med den motivlackade Ibanezen, rockdoktorn bakom mästerverket Blues Band Train, The One And Only – Roffe Riffgren, also known as Bergsklättraren, Bergolf, Roffsépop, Poppe, (Gamle) Bösen(dorfer), Fritz och Freddan. Kärt barn har många namn. Jag vet inte hur, men vi lyckades ”kuppa” till oss Fredrik från hans dåvarande band Dr. Roxx.
Nu fanns det inte längre något som kunde stoppa oss! Vi skulle rocka röven av hela tre personer på Kias kulturkafé i Landala bland mycket annat.
Fortsättning följer (troligtvis).
Tidpunkten borde ha varit sent 1988 (Per?)
Jag minns inte om bandet hade något namn vid den här tidpunkten. Kanske hette vi Elwin Band efter bandets grundare David. Jag minns inte alla namnförslag som florerade efter inspelningen av demokassetten, men ett var Pleasures Of Flesh… Vad visste vi om sådant? Inte så mycket, inte jag i alla fall, men vår juvenila sexfixering skulle bli värre.
Vi utökade vår coverrepertoar med låtar av Rolling Stones, Kiss och Thin Lizzy. Vid det här laget hade vi bytt namn till Jelly Roll. Jelly Roll var sydstatsslang för samlag (Jelly Roll Morton var en New Orleans-född färgad jazzpianist som upplevde en viss popularitet under 1920- och 1930-talen, han dog i sviterna av ett knivslagsmål 1945 – 55 år gammal.) Det är troligast att namnet var taget efter genomläsandet av det amerikanska slanglexikon som min far ägde, kanske spelade det också in att John Sykes kortvariga band Blue Murder döpt en låt till Jelly Roll på sitt självbetitlade debutalbum från 1989.
Den första egna låten vi skrev, i alla fall den första jag var inblandad i, döptes till Sea of Pussy. Ni kanske märker ett mönster här? Jag stal titeln från en intervju med Gene Simmons från den amerikanska hårdrockstidningen Faces, som jag hade prenumererat på i några år. På frågan om vad han gjorde på sin fritid svarade Kiss-bassisten, på bilden som ackompanjerade intervjun utklädd till sjörövare, ungefär att han ”tog de sedvanliga simturerna i havet av kvinnliga könsorgan som både fritid och turnerande erbjöd”.
Jag undrar varför det slog an en sträng hos mig?
Den första textraden i låten löd:”Tequila drinking woman playing hard to get / If you get really close, you can smell it on her breath”. Som hyfsat erfaren låttextförfattare måste jag säga att det ofta är första textraden som avgör hur “lyckad” en låt blir, eller åtminstone hur enkelt det går att färdigställa den. Jag var, needless to say, oerhört nöjd med den första textraden till Sea of Pussy. Resten av texten och musiken gick väldigt fort att skriva och jag minns hur vi repeterade den för första gången i ett skyddsrum med vansinnigt högt och vasst ljud några radrahusområden bort, innan vi till slut ordnade replokal vid Torslanda (gamla) flygfält.
Sea Of Pussy var inspirerad av det som på 80-talets sista hälft kallades för Sleazerock: band som Guns N’ Roses, Bullet Boys, Faster Pussycat, Poison och Cinderella med flera. Ekan var en stor vän av det brittiska bandet Dogs D’Amour. De var lite för europeiskt dekadenta för mig. Vi var också djupt hänförda av 70-talsförebilder som Kiss, Aerosmith och Alice Cooper.
Alla i bandet hade lyssnat på (hård)rock under lejonparten av 80-talet och ungefär samtidigt som 80-talet övergick i 90-tal hade den lite mer pretentiösa delen av (hård)rocken gjort sig påmind. Vi gillade Queensrÿche, King Diamond och ett alldeles oerhört stelopererat band vid namn Fates Warning, vissa av oss hade till och med börjat lyssna på Frank Zappa och neonklädd japansk racerjazz.
I övergången mellan bredbent cockrock till chalmeristisk uppvisningsmetal bytte vi senare namn till det helt opretentiösa bandnamnet Betrayed Martyrs Society (Dei Gratia). Ju mindre som sägs om det bandnamnet desto bättre. Tyvärr måste jag väl erkänna att jag var hjärnan bakom det.
Min bästa kompis Bjätn hängde ofta med oss i replokalen. Det var oklart om han aspirerade på att en dag bli medlem, om han såg sig som någon slags manager eller om han ”bara” var vårt största och enda superfan.
Vad som är ställt bortom allt tvivel är dock att han spelade en väldigt stor roll i bandets utveckling (eller inveckling, som skämtaren i mig gärna vill skriva). Jag och Björn (ja, det var ju så han hette, heter för guds skull! Det var hans namnteckning som såg ut som ”Bjätn”) hade spenderat väldigt många timmar på övervåningen till hans föräldrars gula radhus på Runslingan med att lyssna på musik. Björns musiksmak var minst lika spretig som min egen, han hade introducerat mig för Prince, jag hade introducerat honom för… eh… Jason Becker.
Anyhow, Björn var väldigt inne på flummig 70-talstintad musik. Jag hade en, som jag själv tyckte genialiskt jazzig ackordföljd med tre ackord som nästan, nästan skulle ha platsat på Tommy Bolins skiva Private Eyes. Björn, som aldrig riktigt orkade lära sig spela ett instrument ordentligt, men gjorde tappra försökt på gitarr, saxofon, keyboard, bas och sång, tragglade de tre ackorden på sin röda Yamaha-gitarr med fyra strängar och hade till slut skrivit verserna till en låt som vi döpte till Mr. Brown’s Purple-Clouded Utopia.
Vi tog den till replokalen och hade till slut sytt ihop en låt vi var väldigt nöjda med. Verserna beskrev hur nämnde Herr Brown byggde olika saker med hjälp av, vad jag bara måste anta var illegala farmaceutiska preparat, exempelvis byggde han ett flygplan av sina drömmar: Något som mig veterligen inte är möjligt. I refrängen håller Herr Brown på att störta och det är av största vikt att ”vi” hjälper honom ”över berget”. Tunga liknelser, ey? Sedan innehöll låten också ett hårdrockigt stick där Ekan (som sjöng) ställde sig frågande inför Herr Browns bedyrande att han inte hade något fuffens för sig. Why, why, why?
Vi hade vid det här laget (våren 1990? Per?) anmält oss till Göteborgs-Postens rockbandstävling Rocklaget. Vi skulle spela på hemmaplan, i Torslandahallen. Alla medverkande band skulle spela två låtar: En valfri (vi valde den som vi upplevde det djupt hittiga flumjazz-låten om Mr. Brown) och ”en egen” version av Rolling Stones Jumpin’ Jack Flash. Alla band skulle alltså spela Jumpin’ Jack Flash. 15 band i 15 olika deltävlingar…
Vi la inte så mycket krut på vår version av Stones-klassikern, vi repeterade mest låten rakt upp och ned så nära originalet vi kunde – vilket inte var särskilt nära, misstänker jag idag.
För egen del hade jag skaffat en alldeles gräslig spräcklig flermönstrad orange-blå-röd-grön skjorta som jag tyckte var kattens potatis. Dessutom skulle jag ha Björns storasysters utsydda Levis-tjafs, med insytt paisleymönster, som jag på något sett lyckades åla mig in i . (Tro nu inte att Björns storasyrra var något annat än en Supervixen. Det var jag som var smalare då, en liten stund.) Till den anrättningen bar jag gråsvarta cowboyboots. I plast. Inköpta i – tror jag – Arizona, eller möjligtvis Tijuana. *Bli imponerade av min beresthet*
Erik J som sjöng hade bruna cowboystövlar (i läder, lyllos honom), blåjeans och en svart skjorta med Poison-albumet Open Up And Say… Ah-omslaget på ryggen. Vad trummisen Per, gitarristen David och bassisten Mattias bar för kläder minns jag inte. Förlåt. Kanske något i beige?
(Per, vår trummis, hade i alla fall året efter då utfallet av vårt framträdande i Rockslaget blev mer framgångsrikt, en svart Helloween-t-shirt på sig. Helloween är (var?) ett tokfnurrigt hårdrocksband från Tyskland. TYSKLAND – GODDAMMIT!)
Världen var helt enkelt inte redo för Jelly Roll. Vi gick inte vidare i tävlingen, till vår förvåning. Men världen var skulle bli en aning mer mottaglig för Betrayed Martyrs Society… okej då… (Dei Gratia). Under året som gått hade David slutat i bandet. Jag misstänker att han sparkades ur bandet, men jag har alltid varit alldeles för feg för att vara med vid sådana tillfällen som när medlemmar sparkas ur band så jag minns inte helt säkert. Bandet var i alla fall nu en kvartett.
I Rockslaget 1991 slapp vi att spela någon Stones-låt och man fick, om jag minns rätt, spela inte mindre än tre valfria låtar. Vi körde på en tydlig bajsnödig linje med vissa pseudolitterära förtecken. Vår öppningslåt hette To Be Or Not To Be(!), följd av Strawberry Jam (med text av Erik J, den handlade om hur Erik J spelar basket bakom en livsmedelsaffär i Karlskoga!) och avlutade med det hejdlösa pekoralet Snowdrops From A Curate’s Garden (titeln var stulen från en novell av den brittiske ockultisten Aleister Crowley).
Ovan musikhistoriska triumvirat fick oss att gå till semifinal i Rockslaget! Erik J fick en stor färgbild GP:s fredagsbilaga Aveny! Hela bandet var med på en mindre svartvit bild! Bildtexterna hamnade fel så vi fick personnamnen från de andra bandet som gick vidare medan de hette våra namn! Jag hade bruna förkorta manchesterjeans, Pat Metheny-tröja och märkliga beiga clownskor i mocka! Per hade Helloween-tröja (Grrrrr)! Mattias hade en keps! Erik J hade en röd rökrock på sig! Astufft!
Semifinalen spelades i natursköna (läs: deprimerande) Flunsåsparken ett misslyckat Johan Lind-inlägg från Rövbergsvallen på Hisingen och jag minns att min klasskamrat John efter spelningen var mest imponerad över att vi hade en sångare som ”skällde ut Gud” genom att hytta med näven mot himlen och gestikulera för sig själv på en tjackpundares vis. Prettorock kräver, som ni förstår, lite teater. Jag minns det som om vi gjorde en fantombra spelning men vi gick inte längre i tävlingen till vårt stora förtret. Men vi tänkte inte låta oss nedslås.
Vad göra? Vi beslöt oss att bli en kvintett igen. Jag ville rekrytera Torslandas fräsigaste katt: Mannen med den motivlackade Ibanezen, rockdoktorn bakom mästerverket Blues Band Train, The One And Only – Roffe Riffgren, also known as Bergsklättraren, Bergolf, Roffsépop, Poppe, (Gamle) Bösen(dorfer), Fritz och Freddan. Kärt barn har många namn. Jag vet inte hur, men vi lyckades ”kuppa” till oss Fredrik från hans dåvarande band Dr. Roxx.
Nu fanns det inte längre något som kunde stoppa oss! Vi skulle rocka röven av hela tre personer på Kias kulturkafé i Landala bland mycket annat.
Fortsättning följer (troligtvis).
Subscribe to:
Posts (Atom)