Saint-Tropez

Igår tog jag bort en text från bloggen, där jag sparkade in öppna dörrar, några minuter efter att jag hade lagt upp den.
Den avverkade närbesläktade ämnen som Glenn Hysén, Jehovas vittnen och väldresserade män. Helt ointressant som ni förstår av det här kortfattade referatet.

Det kändes liksom inte relevant. Det var en lite märklig känsla att refusera en text för att den inte kändes angelägen. Det var ju aldrig meningen att den här bloggen skulle innehålla några angelägenheter.

När jag satt igår kväll och filade på två texter, varav ovan beskrivna var den ena, slog det mig trots allt att det som jag skriver här måste eka med någon slags resonans från inuti mig. Ja, jo, ni har redan märkt att det är pretto-vecka på bloggen och jag antar att den här sista meningen drog ut proppen till all min trovärdighet, i den mån jag nu haft någon.

De senaste dagarna har jag blivit påmind om ett par saker:

En sak är att man vid ett möte med en person kan inse hur oerhört mycket man har saknat dem, men ändå förstå varför det är bäst att inte ses så ofta.
Åtminstone för mig. Vid varje återförening med en person jag saknat blir jag det där bortskämda lilla barnet som vill ha det jag just upplevt varje dag, inte bara en gång i halvåret.
Vissa människor har den inverkan på mig att de gör mig till en bättre människa. Allt de säger och gör genomsyras av en godhet, en intelligens, en glädje och en briljans som jag helt enkelt vill ha omkring mig hela tiden. Den smittar ju av sig på mig.

Det andra är att om man är bra på att lägga onödig information på minnet – jag går till exempel själv omkring och vet vad alla originalmedlemmar i en massa bortglömda åttiotalsband heter – så beror det på att man inte har några egna minnen från den tiden då den här informationen lagrades på hårddisken. Det är ett lite ledsamt incitament på att man valt att leva i en annan värld – en lite enklare värld – mellan två walkman-hörlurar eller med en serietabell i fotboll som måttstock över personlig lycka.

De båda sakerna kan vid en ytlig överblick se ut som två väsenskilda halvsanningar. Halvsanningar må de vara – det är sådana jag är bäst på, men de hör faktiskt ihop. De säger något om att leta utanför sig själv efter trygghet, sammanhang och mening.
Hallå, vart gick ni?
Jo, jag vet att det är det jag alltid återkommer till och ni ska inte behöva läsa mer om det nu.

Låt oss tala om vädret istället.

Det är ett fantastiskt väder! Det är nästan så att man i helgen vill ta med sig en bok ut till Slottskogen, lyssna på nya Teenage Fanclub och äta vattenmelon och dricka kallt, lite för sött vitt vin.
I framtiden – när allt är som det ska – ska jag göra det vid sådana här väderlekar. I helgen ska jag städa.