Shrapnel

Efter sommarlovet mellan första och andra ring byttes halva vår klass ut. Bort åkte nästan alla killar, det var bara jag och Marcus kvar. De andra skulle till USA. Jag hade redan varit där ett par gånger så jag stannade hemma. (Det här är vad man kallar historierevisionism). Men några nya skulle in: Karlstad-Kjell, Henrik 2, Håkan och franskalärarinnans son.

Franskalärarinnans son hade lång rock och inga öron. Istället för öron hade han tejpade freestylehörlurar där öronen brukar sitta på vanliga människor. Det visade sig efter några veckor att han visst hade öron, de satt - hör och häpna - under hörlurarna!
I hörlurarna spelades det hårdrock under 22 av dygnets timmar.
Franskalärarinnans son snusade och kallade sig själv brillmongo. Det kändes befriande på något sätt. Inte så många andra på vår skola snusade och ännu färre uppvisade någon form av självironi.

Franskalärarinnans son och den inte fullt lika mystiske Karlstad-Kjell kallade mig för Bon Jovi. Det var lite roligt. Jag har även hört att jag gick under smeknamnet Vargen. Inte fullt lika komiskt, men det är alltid trevligt att någon bryr sig tillräckligt mycket om en för att hitta på ett öknamn – i synnerhet om det är tjejer som kommit på det, vilket jag tror att det var.

Franskalärarinnans son hade varit i Frankrike ett år. Vilka historier han berättade, när han väl börjat tala (det vill säga ytterligare någon vecka efter att jag upptäckte att han hade öron.) Historier om det där märkliga landet som luktar vitlök och, inte minst, där förolämpningar är ett tecken på djup tillgivenhet! Något han och jag annekterade och fortfarande förädlar.
Jag tror att han hade han gått i skola i Frankrike, men det han beskrev var mer av ett korståg i hårdrocksorkestern Judas Priests tjänst, i ett laglöst och efterblivet rockland. Vad mycket nytta han hade gjort! Han hade sagt till de centraleuropeiska slackerkillarna att Glenn Tipton var mycket coolare än Thurston Moore. Det är inte bara sant, det här var i en tid då nästan en hel värld (även den efterblivna franska rockvärlden) hävdade precis det omvända. Ett pionjärarbete!
Att slå vett under baskern på franska haschtomtar med en baguette kräver sin man. (Det är inget syftningsfel i den förra meningen: Det är så här, franskalärarinnans son använde sig möjligen av en baguette och haschtomtarna, liksom alla andra grodätare, bar hela tiden omkring på en under armen.)

På våra franskalektioner hade vi inte hans mor som lärarinna (hur skulle det ha sett ut?), utan en annan franskalärarinna med väldigt röda läppar – nästan lika röda som (den första) franskalärarinnans sons Chipie-jeans. De var mycket snygga. Jag var lite avundsjuk. (På jeansen för guds skull!)
På de här lektionerna skulle jag vilja hävda att vi bläddrade i senaste numret av Guitar World, satt med fötterna på bänken och diskuterade funkmetal med den blaserade uppsluppenhet som fransmän med en Gitanes i ena mungipan diskuterar Sartre på ett trottoarkafé.
Tyvärr hade det varit osant.
Franskalärarinnans son lyssnade på Queensrÿche i ena hörluren och på lektionen med andra örat. Själv satt jag i feberfrossa och försökte att under inga omständigheter få några frågor. Jag blev svettig på överläppen av franska (något som franskalärarinnans son så här i efterhand ofta smyger in i bisatser). Mitt aparta och undflyende beteende ledde till att jag fick ungefär varannan fråga som ställdes av lärarinnan med de väldigt röda läpparna och hennes influgne alldeles autentiske lille fransman till side-kick. Åh, så fransk han var; i pagefrisyr och kravatt, med talfel och dubiös sexuell läggning. Alltid redo att avlossa en spydighet, till de latent seglarskobeklädda flickorna längst fram i klassrummets stora munterhet.

Så här kunde det låta:

- Henri(k), pouvez-vous s’il vous plait nous dire ce que vous avez accompli au cours de l’été?

Då var franskalärarinnans son min sufflör och med svajig röst, men med föredömligt rullande ”r” svarade jag:

- Bien sûr, Monsieur La Crotte, j'ai couché avec une fille dans une tente à Lysekil. Il a été tout ce que j'ai toujours rêvé ce serait!

Jag är evigt tacksam för det. Det bör ha besparat mig ungefär ett kvarts sekel i terapi. Dock känner jag mig fortfarande tvungen att smutskasta Frankrike så fort jag får chansen och det beror mycket mer på den fånige lille jycklaren i page som plågade livet ur mig under mina franskalektioner, än min hårt konstruerade anglofili. Jag gillar ju egentligen Frankrike.
Så, nu är den ute. Den mest genanta utav hemligheter.

När vi inte läste Guitar World eller åkte till Bengans och köpte cd-skivor under håltimmarna så pratade vi musik. Vilket rikt liv, tänker ni och ja, precis så var det. Jag spelade gitarr i en ganska hemsk grungeorkester, med svårartad Frank Zappa-psoriasis på vår kritvita musikaliska hud, och såg det som mitt livs mål att få med franskalärarinnans son i vårt band. Han hade nämligen visat prov på en utmärkt musikalitet. Satte man en bandlös bas i hans händer, spelade han tre veckor senare bandlös bas som han aldrig gjort något annat än att låta sina händer fara upp och ned över olika objekt i höfthöjd.
Satte man honom bakom ett trumset fick han Phil Rudd att framstå som Animal i Mupparna. (Ah, interna musikskämt!)
Satte man honom framför en mikrofon så reciterade han undermålig gravallvarlig lyrik, som man med fördel själv kunde ha förlöst under kvidande pubertala ångestsejourer, med en sådan myndig stämma (för att inte tala om det utsökta Oxbridge-uttalet) att stor komik uppstod.


Jag överdriver inte om jag säger att en livslång vänskap tog sin början under den här tiden. I alla fall är det så jag vill att det ska vara. Jag vet inte hur jag hade klarat av att navigera i dagens informationssamhälle om inte franskalärarinnas son fortsatt att vara min sufflör när det kommer till datorer (egentligen alla förbannade tekniska apparater), tv-program, filmer, böcker och, naturligtvis, musik.

Men att reducera vår vänskap till att endast gälla de här ytliga sakerna vore dumt. Få människor har lärt mig mer om att vara stark i svåra situationer. Ingen jag känner är lika obehindrat rolig, utan att aldrig någonsin bli flamsig. Ingen annan har funnits där och sagt rätt saker precis när jag har behövt höra dem.
Ibland funderar jag på vad i hela världen han får i utbyte av mig. Nu får han i alla fall den här texten.
Snart har vi känt varandra i 20 år Erik. Det är fortfarande bara början!