Dream on

Kan någon berätta för mig var den exakta gränsen mellan sund optimism och världsfrånvänd långsökthet går?
Ni vet, det sägs att allt är möjligt om du verkligen vill. Men det är ju inte möjligt att, säg, lyfta Kebnekajse ur marken och kasta ut det i en bana runt månen. Inte ens om man skulle vilja det jättemycket.

Någonstans måste även den mest manierade livsstilscoachen, föreläsaren med de yvigaste gesterna och spexigaste liknelserna och självhjälpsboksförfattaren i de mysigaste manchesterbyxorna dra gränsen till när något blir, inte bara kontraproduktivt utan, omöjligt att genomföra. Är idén att man då ska inse att det inte är värt mödan att kasta ut Sveriges högsta berg i rymden, utan istället fokusera på något annat, exempelvis att inte bli irriterad när man köar? Eller att lära sig att fokusera på rätt saker.

Vem bestämmer vad som är rätt saker? Det gör jag. Många känner sig manade att komma med uppslag: Lärare, vänner, chefer, mellanchefer, mjölkansvarige i bamba, föräldrar, partners, vänner, Anna Skipper, Kay Pollack.
Never mind the Pollack-bollocks.

Vi är några idealister som fan inte får ro i kroppen förrän vi kastat ut åtminstone en medelstor kulle i stratosfären. Jag talar bildligt nu, bara så att ni vet. Det finns alltså ingen kulle att kasta ut, bara ett problem som är lika omöjligt att lösa. Ska jag då hitta ett alternativ som fungerar bättre? Det finns inget – Jag har grunnat i över tio år. Jag VILL verkligen ha loss kullen… Ja, ni förstår vad jag menar.

Vad är bäst: Att fortsätta drömma, eller, att acceptera omöjligheten? Drömmar må vara livets smörjmedel, men problemet är att ju fler drömmar man när desto mindre förankrad i verkligheten blir man. Å andra sidan är en själ utan drömmar fastkedjad inuti en snabbt åldrande kropp med bara Rena rama Rolf-repriser på TV4 som förströelse och intellektuell stimulans.

Låtar att spela kring tolvslaget:
The Pearlfishers – Womack & Womack
The Mighty Diamonds – Master Plan
Donna Summer – State Of Independence

Walk on

Det finns en tillsynes obetydlig ögonblicksbild som etsat sig fast i mitt minne när jag tänker på vinter och minusgrader. Händelsen utspelade sig för ungefär sju år sedan. Jag var, som det så populärt heter, mellan arbeten. Jag hade arbetat på bank i Stockholm under våren och sommaren, men var tillbaka i Göteborg för att frilansa som journalist. Vad jag egentligen gjorde var att jag skrev låtar och mådde lite halvkasst. Jag stämplade inte. Jag har faktiskt aldrig stämplat. Fråga mig inte hur det går ihop. Just den här vardagskvällen, det bör ha varit i januari, satt jag på Red Lion på Mariaplan med en brun öl framför mig och en liten påse salt- och vinägerchips. På tv:n spelade Leicester City (de hade Walker’s-reklam på tröjorna, samma fabrikat som chipsen framför mig) mot något annat bottenlag i den säsongens Premier League – Det kan ha varit Everton, men jag är inte säker. Den engelska puben i hjärtat av Majorna var ganska ödslig. Utanför fönstret ven en iskall snöig vind runt husknutarna, men inomhus i den bruna pubmurrigheten var det förhållandevis varmt och inbjudande.

På något sätt sammanfattade situationen mitt liv oerhört väl just då. På en tv-skärm utspelade sig någon form av förströelse som få människor brydde sig om. Utanför var det kallt och mörkt. Där inne satt jag *trumvirvel* ensam och dövade tristessen med alkohol och fettbildande sura snacks.
Men hur mycket jag än önskade att livet skulle bli radikalt annorlunda kände jag ändå en form av hemtrevnad och acceptans över tillvaron. Det slog mig att de ”tragiska” attributen runt omkring mig trots allt var något som jag valt själv och som jag kanske till och med en dag skulle komma att sakna – vid vissa tillfällen.

Ikväll går jag och ser en toppmatch i samma liga, med människor jag gillar, på en pub på andra sidan staden. Ingenting och allt har ändrats på sju år. Jag är precis den personen jag inte var då heller, för sju år sedan.

Oh, Happy Day

Det finns ett lugn och en trygghet i ögonen på dem som är religiöst övertygade. Jag kan avundas det. De säger ”Det spelar ingen roll om ni kommer dragandes med logik och vetenskap eller säger att bevisbördan ligger på mig som troende – Det är er förlust – Ni som inte tror.”

Att vara övertygad om något. Jag har varit övertygad om väldigt många saker under mitt liv. Det mesta har, utan att på något sätt försöka framstå som dramatisk, visat sig vara fel. Jag har varit övertygad om att Kiss var världens bästa rockband, att jag visste exakt hur mitt liv skulle bli vid 35 – när jag var 20, att MUF hade rätt, att Systembolagets monopol borde avskaffas, att kommersiell radio och tv var av godo och skulle komma att berika utbudet, att en lyckad lördag innefattade tecknad film på förmiddagen och massor av läsk med druvsmak.

Alla de här sakerna har varit fel.

Det är klart. Alla de här sakerna har varit subjektiva. Guds existens är inte subjektiv, även om den fasansfulla kommentaren: ”Jag tror inte på Gud, men jag tror på något” tycks föreslå det. Att ingen Gud existerar kan vara bland de första pessimistiska sanningarna man väljer att tro på. Även om religiositet nästan alltid innefattar en starkt fatalistisk grundsyn, skulle den aldrig överleva utan ett ganska stort mått optimism.

Vi vet att ingen Gud existerar. Jag vet det, du vet det. Alla vet det. Innerst inne. Försöker jag provocera nu? Nej, det gör jag inte. Människor som är bokstavstroende, oavsett vilken religion de bekänner sig till, skriver i grund och botten egentligen under på ett system av värderingar och traditioner vilka de tror är av godo oavsett vad som är sant och inte. Vad som är sant är egentligen irrelevant inom det spirituella området.

Vi vet att väldigt lite av det som står i de där gamla böckerna inte är sant. Det har inte hänt. Inga buskar har brunnit och inga hav har delat sig. Ingen gris har slaktats och återuppstått dagen efter. Ingen har flugit för nära solen och störtat till marken – åtminstone inte för att vingarna brann upp.

Men att tro på något till punkt och pricka genererar en trygghet, en känsla av ordning, något att luta sig emot. Att veta att oavsett vad som händer här i jordelivet så finns en ”plats i solen” efter döden skänker ett lugn. Jag kan som sagt vara avundsjuk på det. Det blir inte så mycket som man måste hinna med om man tror på det, vilket antagligen leder till att man hinner med mer eftersom man stressar mindre.

När jag gick i första ring hade jag en kompis som var praktiserande kristen. Jag frågade honom hur det skulle kännas om allt visade sig vara en stor lögn. Han ryckte på axlarna och sa att det inte var en lögn. Jag stod på mig, på den unga ivrige ateisten och cynikerns vis, hävdade att det inte fanns några bevis. Han log och sa att om det inte skulle vara sant skulle han ändå ha levt på ett sätt som han kunde vara nöjd med och fått en inre ro som hjälpt honom i många lägen. I hans värld fanns det ingen nedsida. Vi får ju inte något facit förrän vi dör ändå. Om ens då.

Hur kommer det sig att jag, och många ateister med mig, som inte egentligen har några moraliska åsikter om lögner blir så förbannade på att andra väljer att leva en lögn? Vi säger att det beror på att de troende försöker pracka på oss sin tro, eller ännu värre att krig startas i religioners namn. Och det är ju sant. Men det är tryggheten och lugnet vi är avundsjuka på. De förstår inte livets fasansfulla enträgenhet. Den som hade varit så ljuvlig att slippa.

Ett moln som ser ut som en sjöhäst, del tre

I den lilla stereon på hyllan i köket i ettan i Linnéstan snurrar Van Morrison-låten Wild Honey. Maria sitter vid köksbordet och håller en halväten ostsmörgås i handen samtidigt som hon fastnat med blicken på de frostbetäckta grenarna i trädet utanför på gården. Klockan är 07.20 och hon sitter i sin rosa morgonrock och har svårt att vakna till. Kaffet ryker i muggen framför henne, men hennes tankar är någon helt annanstans. Inte hos den ensamma fågeln som sjunger i trädtoppen utanför hennes fönster, inte vid frukostbordet och inte i arbetsdagens första möte. Maria befinner sig på Sprängkullsgatan, ett par kilometer bort, tio år tidigare.

När kaffet svalnat sväljer hon glupskt halva muggens innehåll i en mun. Mackan nu på fatet, fortfarande halväten. Sminkningen och tandhygienen får komprimeras till ett minimum nu när hon igen suttit och dumstirrat bort frukosten. Hon slänger på sig en blus som inte är för skrynklig och sina dyraste par jeans som hon även hade på sig på jobbet igår. Det är tisdag. Tisdagar är veckans mest mekaniska dag. Allt ska ske av sig själv, ju mindre man tänker desto bättre. Det här tänker Maria medan hon hastar ned de fyra våningarna i trapphuset. ”Inte tänka, inte tänka” är mantrat hon vet leder till lycka om det lyckas efterföljas. Inte tänka, inte tänka, inte känna efter…

Vid spårvagnshållplatsen knyter hon halsduken hon burit med sig i handen under språngmarschen. Hon ser ettans spårvagn lämna Prinsgatans hållplats. ”En hel halvminut tillgodo”, tänker hon medan hon tar en Metro ur behållaren och gräver in hakan i den värmande halsduken. Väl på vagnen slår hon upp gratistidningen och läser rubriker och ingresser utan att reflektera över deras innehåll. Hon står och håller sig i en stolpe på andra vagnen. Vid Linnéplatsen fylls vagnen på med fler människor. Hon tränger ihop sig ytterligare och hamnar med näsan bara centimeter från en man vars tandborstning bara till en tredjedel döljer hans avskyvärda andedräkt. Vagnen saktar ned vid växeln där spåret i riktning från Linnéplatsen går samman med spåret från Sahlgrenska och står helt stilla.

Efter cirka en halv minut i stillhet, när mannen med den illaluktande munnen börjar frusta och vrida irriterat på sig, tittar Maria upp ur artikeln om vinterns populäraste färger i tidningen. Till sin förvåning märker hon att vagnen inte står vid en hållplats. Bakom sig har hon en betongvägg som utgör fundamentet i den bro som spårvagn 7 och 8 tar över Dag Hammarskjöldsleden. På högra sidan i vagnens färdriktning: träd, stängsel och en damm. På vagnen; trängsel, andedräkter, svettningar och en lammullshalsduk som plötsligt sticks och kväver.

Maria står blickstill och försöker låta bli att andas i några sekunder. Hon väntar på små ryckande rörelser som skulle indikera att vagnen sakta börjat rulla mot Botaniska trädgården. Men ingenting hände. Ekipaget stod obönhörligen blickstilla. Inuti Maria var känslorna allt annat än stilla, paniken bultar i tinningarna och inuti hennes huvud låter det som om hon stod på landningsbanan bredvid ett landande jumbojet.
Hon trycker sig förbi de tätt packade medresenärerna, fram till dörrarna som man trycker upp. De är låsta. Maria känner ingen besvikelse, men ilskan är spetsad av panik och en utdragen svordom undflyr hennes läppar: Faa-aan! Hon bryr sig inte om att folk tittar på henne, hon är knappt medveten om dem längre. Hon öppnar den lilla luckan ovanför dörrarna med texten nödöppnare och vrider om en liten kran där bakom, ett pysande ljud hörs samtidigt som mannen med den gräsliga andedräkten förvånat utbrister: ”Hördu, tjejen, vad gör du?”. Maria hör honom bakom sig, men är redan ute ur vagnen. Småstenen knastrar under en hennes fötter på ben som knappt bär henne. Hjärtat slår fort och oregelbundet men ändå lugnare än för några min uter sedan. Hon lever! Herregud, hon lever. Hon slänger upp benet över metallstängslet och lämnar spårområdet. Jackan och halsduken fastnar i staket men lossnar av hennes egen tyngd när hon ramlar ned på alla fyra i vattnet på andra sidan stängslet. Vattnet är iskallt, men hon lever. Hon klafsar längs dammens kant, det snabbast hon kan. Hon vill upp på stigen. Förlorar ena skon i det iskalla vattnet. Några änder iakttar henne noggrant från stranden på andra sidan dammen. När hon når gångbanan och med händerna på låren hämtar andan vrider hon på huvudet och ser att vagnen ett 60-tal meter bort fortfarande inte har rört sig ur fläcken.

Hon börjar gå hemåt i raska steg, eftersom hon saknar skon på vänsterfoten sätter hon bara i hälen med den foten när hon går. I huvudet redigerar hon det telefonsamtal till jobbet hon ska göra när hon sjukanmäler sig. Plötsligt illamående… magsjuka… Hon oroar sig för att någon hon känner ska ha sett hennes dramatiska sorti, men inte så mycket som hon tycker att hon borde göra. Hon är nästan helt lugn nu. Det var bara panikångest, hon höll nog inte på att dö. Inte just idag, i alla fall. Hon behövde en filt, en kopp te och kanal 9, så skulle allt bli bra. Kanske behövde hon vara hemma resten av veckan. Hon har inte bestämt sig än, intalar hon sig själv, men innerst inne vet hon att hon visst har gjort det.

Istället för musik: Förtvining

För några dagar sedan listade jag vad jag tycker är 2010 års bästa album. Då hade jag med Saint Etiennes julskiva. Den är i mångt och mycket ett unikum eftersom den är lyssningsbar, för att inte säga njutbar, men det motsäger inte det faktum att det är en skiva gjord av ett band på nedgång. Kanske inte kreativ nedgång, men det var många år sedan Londontrion var, för att tala med Henrik Schyffert, kattens potatis.

Tar man ett titt på de julskivor som recenseras i dagens Göteborgs-Posten behöver man inte ha läst musikvetenskap på universitetet och analyserat Hjort-Anders eller 1300-talets böhmiska kammarmusik för att inse att en julskiva är den sista utvägen när en karriär befinner sig i fritt fall. I vissa fall har karriären redan slagit i betonggolvet för att som en lealös kropp släppt från 50 meter upp studsa till på ett ganska makabert sätt. Läs följande namn och begrunda deras relevans 2010:
Tommy Nilsson, Mariah Carey, Linda Lampenius och Christer Sjögren. Vattnas det i munnen på musikälskaren?
Inte? Provsmaka följande julbord med akterseglade schlagerdonnor, melodifestivaldivor och tredjeplacerade Idolfinalister då: Malena Ernman, Sarah Dawn Finer, Måns Zelmerlöv och den streptokockstinna sillsalladen Sanna (Nielsen)/Shirley (Clamp)/Sonja (Aldén).

Vad kan vi dra för slutsatser av ovan nämnda artister och deras nya skivor? Det mest grundläggande blir ju att skivbolagen fortsätter sin enträgna – och föga framgångsrika – strategi att kränga ljudbärare till folk som verkligen inte är musikintresserade. Visst, årstiden gör att en och annan stressad sistaminuten-julklappsshoppare stoppar ned en Linda Lampenius till faster Gunilla i korgen på Ica Maxi.

Det har talats mycket om att musiklyssnarna inte längre är villiga att betala för sin musikkonsumtion hemmavid. Spelas en låt dygnet runt i en månad på Spotify renderar det upphovsmannen 72 kronor. Inte en jättebra deal, om man ser det krasst, men vad är det som skiljer Spotify från radion eller MTV (när den kanalen befann sig i sina glansdagar)? En ökat exponering borde ge ”produkten” ökad draghjälp OM produkten var något att ha. Skivbolagen har i ett par decennier nu försökt att kräma ut skivköparna genom ständiga remastringar och nyutgåvor av sviktande kvalitet. Varför ska någon köpa dem?

Genom att ständigt satsa på att sälja dagssländor som Melodifestivalen- och Idolartisters skivor med oerhört kort bäst-föredatum vid en speciell tidpunkt har skivbranschen själva underminerat musikintresset hos allmänheten.
Var finns all intressant musikjournalistik? På nätet. Vad finns all intressant musik? Just det, på samma ställe. I de allra flesta få idealistiska skivaffärer som finns kvar vill de multinationella skivbolagen fortfarande sälja konserverad gröt. Och de vill att du köper den JUST NU för att maximera och planera inkomsterna. Köp Minnahs platta just nu! Vem kommer komma ihåg henne om ett år? Då kommer den kosta 29 kronor när Åhléns försöker bli av med sitt restlager.

Men musik är, som jag skrivit tidigare, numera lättsam helg-tv-underhållning. Ingenstans tar skivbolagen höjd för att locka till sig en ny generation musikintresserade människor som får valuta för de pengar de kan tänkas vilja investera i sin musiksamling. Att bli berörd av musik är inget som inte längre är modernt. Det handlar inte om det. Det handlar om att de som vill ta musik på allvar har lättare att göra det gratis än att spendera pengar till Universal. Vilket antagligen egentligen är något bra.

Life imitating art

Chris Morris är mannen som tar allting ett varv för långt. Ni kanske tänker att Ricky Gervais, Larry David, Brian Limond eller Louis C.K. är värst i klassen. Det är de inte. Chris Morris har aldrig presenterat något han har gjort som humor. Det är helt upp till iakttagaren att kategorisera det som humor. Nästan allting han har gjort från exempelvis The Day Today, Brass Eye och Nathan Barley till långfilmen Four Lions har en starkt dokumentär prägel. Skämten, om de nu kan klassificeras som skämt, levereras alltid med ett fullkomligt allvarligt ansiktsuttryck oavsett om det är han själv eller en annan skådespelare som levererar dem.

I Brass Eye, ett fejkat debattprogram, var ett av ämnena som diskuterades ingående pedofili. Four Lions är en film om fyra brittiska jihadister från Sheffield som planerar ett terrordåd mot London Marathon.

Jämför man med de andra listade komikerna ovan, som får oss att gömma oss bakom skämskuddar och plågsamt vrida oss i soffan när vi tittar på The Office, Extras, Limmy’s Show, Louie eller Curb Your Enthusiasm är Morris alster helt befriade från gapskratt. Ofta eskalerar hans mer och mer skruvade intriger till ett klimax i tomhet och eftertanke.

Samtliga verkliga nyhetssändningar där en riktigt tragisk nyhet presenteras skulle kunna vara regisserade av Chris Morris. I en intervju med The Sound of Young America berättar Morris att han fick sparken från lokalradion efter som han läste upp alla nyheter i exakt samma röstläge. Oavsett om det gällde en tomteparad eller en tragisk olycka. I de små, små skillnaderna i nyhetsuppläsarens tonläge och hur man väljer att byta ämne i ett nyhetsprogram ligger nyckeln till Chris Morris humor. I det amerikanska radioprogrammet där han intervjuas ingående är han inte ens särskilt rolig, han framstår bara som ganska störande intelligent.

Med tanke på händelsen i Stockholm häromdagen borde Four Lions på dvd vara en obligatorisk hård klapp under granen i jul till alla som sett Karl-Bertil Jonsson en eller två gånger för mycket och känner sig redo att lämna konfortzonen.

Burst Noel

Idag bjuder jag på några mindre relevanta populärkulturella refelektioner.

Först två braskande nyheter från populära populärmusikorkestrar:

The Ark splittras. Förlåt: CHOCKBESKEDET I NATT: THE ARK SPLITTRAS!
Men först efter att de mjölkat sin publik på en sedvanlig farvälturné. Eller om det är publiken som mjölkar bandet på turnén, det är väl så de vill se det. (De i det här fallet är skivbolaget och bandet).

Det finns bara en naturlig reaktion på det här beskedet: Jaha? Du kanske redan trodde att The Ark hade splittrats. Nej, de måste skicka ut en kommuniké om att de ska splittras. Riktiga band skickar inte ut pressreleaser och ger sig ut på oändliga farvälturnéer. Riktiga band imploderar i ett svart hål av ovänskap, musikalisk likriktning och missbruk. Om man aldrig officiellt går ut och lägger ned bandet behöver man inte heller skämmas när man återförenar det åtta-tolv år senare, men då kan man ju förstås inte heller kräma ur folk pengar för farvälturnén.

Kommer The Ark saknas på den internationella popscenen? Nej. Kommer The Ark saknas på den svenska popscenen. Hm, ja, kanske. Eller nej, det kommer de inte. Men de lämnar ett radband av trevliga poplåtar bakom sig. Till exempel den där Calleth You, Cometh I (opretentiös titel) och den där… öh… ja vad den nu heter. Det är inte det sämsta, att lämna några fina bitar bakom sig alltså.

Dagen innan Ola Salo bestämde sig för att hans ego inte riktigt rymdes i den tvångsjacka som är The Ark meddelade hårdrocksbandet Judas Priest att de kastar in, eller eventuellt – hänger upp – handduken. Men först ska de naturligtvis turnera östeuropeiska ishallar och sälja t-shirts. Kommer de att saknas då? Ja, men de har ju på sätt och vis saknats sedan 1990 redan som det är.

Vi byter spår här. Jullåtar!
Trots att Saint Etienne precis släppt ett riktigt bra album med poppiga jullåtar känner jag att det är svårt att hitta bra poplåtar med jultema. Darlene Loves Christmas (Baby Please Come Home) finns visserligen och Everything But The Girls 25th December träffar också rätt. Men det finns egentligen bara en låt som du verkligen behöver id et här sammanhanget. Jag tänker naturligtvis på Malcolm Middleton och Burst Noel. Alla låtar vars första textrader lyder ”Last year I got nice for Christmas / Stayed at home and no one missed us / Lying on her bathroom floor / I don’t want to ‘ho-ho-ho’ no more” är bra. Särskilt om de följs av att ett juligt men dystert klockspel gör sitt inträde i låten.

Ett moln som ser ut som en sjöhäst, del två

Rune hade fortsatt sin promenad förbi Packhuskajen och ned till Järntorget. På pressbyrån hade han köpt ett paket Tenor innan han hoppat på treans spårvagn och åkt till Olskroken och bytt till buss 17. På den satt han nu. På en plats bakom främre mittdörrarna bakom en plexiglasskiva på vilken en vandal hade skrivit den något mystiska sloganen ”GY – Mycket tyngre” med svart tuschpenna. Rune läste den gång på gång medan bussen krängde upp för backarna mot Björkekärr utan att begripa vad det betydde. Det gjorde honom lite irriterad. Det var inte bara själva vandalismen som gjorde honom upprörd. ”Varför skriver man något som inte kommunicerar något till 98 procent av dem som läser det?” Han visste inte om fler en två procent av de passagerare som suttit på hans säte och läst meddelandet förstod vad det betydde, men han gissade att så få gjorde det.
När han var ung ristade man sitt eget och flickan man åtråddes namn i ett träd. Sedan var det bra med det. Inga fler romantiska gester och inga fler förstörelselustar, om man bortser från att många förstörde sin ungdom genom att skaffa ungar som 18-åringar. Fast ungdomen var inte så mycket att förlora då, tänker Rune. Han hade å andra sidan aldrig skaffat några barn alls. ”Skaffat” (Rune skrattade till åt uttrycket så att den unga flickan på platsen bredvid slängde en blick som sa ”Typiskt mig att hamna bredvid en alkoholistgubbe”). Man skaffar ny tv, eller möjligtvis en hund, men barn… Hur skulle han ha burit sig åt? Man måste ju skaffa sig ett fruntimmer innan och sedan… Rune hade ingen lust att tänka på vad han hade behövt göra sedan.

När Rune klivit av bussen fick han tränga sig igenom en klunga med flickor i 15-årsåldern som svärmade kring busskuren. Det tycktes inte lägga märke till honom. Han forcerade sig igenom överdimensionerade dunjackor, bubbelgumsdoft och gälla röster. Men Rune var ingen surgubbe, han var ingen snuskgubbe heller, han var en oansenlig gubbe. En sådan som 15-åriga flickor sveper förbi utan att reflektera över, som en tegelvägg. Själv gjorde det honom inget att han varit tvungen att trampa i en vattenpöl nedanför trottoaren för att den färggranna skaran uppehöll hela trottoaren, ändå hade de lyckats passera honom på båda sidor. Rune blev ändå glad av unga människor. Han önskade att han hade fått följa med dem dit de nu skulle – ingenstans, med största sannolikhet – och ägna eftermiddagen åt planlöst babbel och simma ryggsim i känslan av att ingenting är omöjligt.
Han slängde en lysten blick efter tjejgänget som försvann nedåt backen, inte på sexuellt sätt – sådan var han inte, utan på ett ömhetstörstande vis. Hade han kunnat lära dem något? Hade han haft någon visdom att ge med sig av till dem? Vad hade han kunnat lära sig av dem, eller snarare, blivit påmind om? Att vänskapsband blir mindre viktiga ju äldre man blir. Att ord bara är luft eller svart bläck på vitt papper. Han hade inte velat vara cynisk, eller fått höra något cyniskt av dem heller.

På soffan, med den röda filten över knäna och en kopp te i handen. Tv:n stod på utan ljud samtidigt som han lyssnade på P1. På bordet framför honom stod en skål med två apelsiner i. Han ville inte han någon men tog en ändå, så att de inte skulle förgås. Skalet var hårt och lossnade i små, små bitar som han la på ett reklamblad från Siba som låg på bordet. Det gjorde honom ingenting att frukten var svår att skala. Det gav honom något att göra och tid, det hade han i överflöd. Utanför fönstret föll snöblandat regn till marken. Rune hade tagit in trasmattan som han brukade ha på golvet på balkongen (så att det skulle bli lite varmare om fötterna när han gick ut i strumplästen) redan i början av september. Det kändes skönt att den var i varmt och tryggt förvar i källarskrubben nu, så att han inte skulle drabbas av våta fötter om han glömskt klev ut på balkongen och mattan efter att det hade regnat, exempelvis ikväll. Man kan ha tofflor på balkongen istället, tänkte Rune, tofflor som man inte är så rädd om. Han var nu sölig om fingrarna efter dissekerandet av citrusfrukten. Han kvävde en tanke att torka av händerna på filten och reste sig för att gå mot hushållsrullen i köket. Han tog med sig skalbitarna och den droppande deformerade fruktköttsklumpen.

Årets bästa musik

Nej, ingen Kanye West. Inga These New Puritans, under inga omständigheter något The National och verkligen inte någon Robyn heller.
Robyn, förresten; De som känner mig väl (och har känt mig länge) vet att jag faktiskt vurmade ganska mycket för henne på 90-talet, när inte så många musiksmaksriddare ville ta i henne med tång. Nu har hon lyckats med att bli både bred och kreddig, men hennes musik har ärligt talat blivit helt ointressant. Jag vet att jag har rätt här. Robyn är ett bra affischnamn för ett självständig, begåvad och ultrahipp ung kvinna. Men hennes bästa musik är inte gjord de senaste sju-åtta åren. Hennes tillskrivna fingertoppskänsla påminner ganska mycket om Madonna i slutet av 90-talet när både kritiker och en bred publik älskade sönder hennes larviga Ray Of Light-platta, som ackompanjerades av fuskfuturistiska och asien-newageiga videos regisserade av någon som kallade sig Stakka Bo. Men nog om Robyn.

Vilka är då årets tio bästa plattor? Är det ens intressant? Det har gått upp för mig att människor i allmänhet hellre öppnar chokladkalendrar och twittrar om glöggmys än med elitistiskt styv överläpp listar årets bästa musikstunder. Förståeligt, naturligtvis, men inte desto mindre sorgligt nu när exempelvis Spotify gör att musikupplevelserna kan vara så nära… och billiga.

Hedersomnämnanden går till the Autumn Defense (en besvikelse med tanke på tidigare storverk, men fortfarande bättre än all your run-of-the-mill alt-country-skit), Lloyd Cole (föredömligt urtrist och lysande på samma gång), Brian Eno (få plattor har gjort mig så arg som hans hyperpretentiösa nya skiva, vilket fått mig att fortsätta lyssna och, faktiskt, till slut anse att plattan är… ”bra”), Paul Heaton (som alltid är Paul Heaton – på ont och gott) och Sades tidlösa fish n’ chips-soul.

10. Silver Columns – Yes And Dance
Jag såg mannen som driver Fence Records webshop, kallar sig The Pictish Trail och som utgör ena halvan av Silver Columns på ett ytterst glest befolkat Parken i Göteborg förra året när han var förband till Malcolm Middleton. Utrustad med diverse synthar, en Gibson Les Paul, en utomordentlig sångröst och en skev humor som han framförde på en dialekt så bred att den knappast rymdes i hans pyttelilla kropp, bjöd han helt ensam på storartad elektronisk popunderhållning. Silver Columns låter ungefär som det jag hörde då: Det är hemvävt och tv-spelsretro, men också själfullt och svängigt. Musik som hela tiden närmar sig kitsch, men som om man skrapar på ytan är något så ovanligt som dansmusik med begåvade texter.

9. Ghost – Opus Eponymous
Om någon inför det här året hade sagt till mig att årets svenska nykomlingsband skulle vara ett outtalat ironiskt satanistiskt pop-black metal-band hade jag nog avfärdat personen i fråga som chalmerist, eller åtminstone, serietecknare. Men ställd inför Ghosts debutplatta är det bara att inse att utvägen från den ”extremismens återvändsgränd” som all hård hårdrock inte kunnat backa ur i snart 20 år – det går inte att spela hårdare, snabbare eller tyngre eller dyrka satan lite mer än föregångarna – heter: riktiga melodier, starka låtar, mindre dist och skönsång istället för löjeväckande growl framstår det hela som lite mer begripligt. Men bara lite.

8. Tunng – … And Then We Saw Land
Det är lätt att tro att Tunng är ett av alla de brittiska band som är lite för coola för sitt eget bästa och vars musik i bästa fall ackompanjerar en shoppingstund i en hip klädbutik, på väldigt lagom volym. Termen ”Folktronica” är ju dessutom direkt hälsovådligt i all sin konvulsionsframkallande pretention. Men Tunng nöjer sig inte med att gör sval reklamfilmsmusik vars bäst-före-datum passerat innan halva låten spelats. De har låtarna och en långhårig drufs på nylonsträngad gitarr som ger hela anrättningen en sympatisk touche av ödmjukhet, intelligens och korviga raggsockor.

7. Magic Kids – Memphis
Det här med indiekollektiv är inte min grej. Nu är jag inte säker på att Magic Kids är ett sådant, men det sällsynt usla bandnamnet och de få bilder jag sett på dem tyder på det. Tur då att de besitter en närmast prefabsproutsk charm och en sådan uppriktig förtrollning inför 1960-talets bästa låtskrivarhantverk. De stannar inte bara vid att lite slött banka igång det gamla Be My Baby-trumkompet och gömma sig bakom gigantiska halvakustiska gitarrer. Memphis låter 60-tal men utan att man behöver ta ordet pastisch i sin mun.

6. Charles Lloyd – Mirror
Memphis-bördige Charles Lloyd ägnar sig väldigt lite åt den sortens stånkiga rhythm n’ blues som man oftast förknippar med staden. Hans version av jazz sker i mötet mellan nytt och gammalt, tradition och nyskapande och, ursäkta formuleringen, svart och vitt. Det ”vita” står det tyskt strikta skivbolaget ECM för. Versionen av Beach Boys ”Caroline, No” är sublim.

5. Saint Etienne – A Glimpse of Stocking
Så fick till och med Edberg* jul-feeling till slut…

4. Tracey Thorn – Love And Its Opposite
Everything But the Girl är förmodligen världens mest underskattade band. Därmed är det väldigt glädjande att duons absurt sympatiska kvinnliga äkta hälft upplever en riktig succé-comeback.
Tracey Thorn gör fullvuxen kvinnlig popmusik som aldrig någonsin faller i det baktunga gälivarehäng-sväng som mycket gubbrock gör. Dessutom har hon världens bästa sångröst och är en alldeles strålande textförfattare.

3. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise
Först och främst: Den makalösa hypen och kärleksbombandet som Håkan möter överallt, förutom i människor med små hjärtans brev till insändarsidor, är alldeles oerhört välförtjänt. Håkan räddade inte bara svenskspråkig popmusik, vad han gjorde är snarare att sätta jetmotorer på segelflygplan. Svenskspråkig popmusik innan år 2000 var i bästa fall halvknasigt skämt (bob hund) eller ett tonsatt självmordsbrev (Eva Dahlgren et consortes).
2010 är Håkan Hellström Sveriges största och mest originella popstjärna. Han gör vad han vill och, med hjälp av i första hand Björn Olsson, gör han det väldigt bra. Stora delar av 2 steg från Paradise är precis så briljant som en trollbunden kritikerkår vill göra gällande, men den är trots allt bara Håkans tredje bästa platta.
När Håkan lyckas vässa de vuxna texterna (vilket han snart kommer att göra) så att de blir lika sylvassa som de post-juvenila eposen på hans debutskiva kommer han att överträffa sin debut och sitt vilsna mästerverk Ett kolikbarns bekännelser, därmed inte sagt att hans nyfunna självförtroende inte klär honom alldeles utmärkt. Men än har han faktiskt inte gjort det.

2. Teenage Fanclub – Shadows
Teenage Fanclub bör vara världens minst cyniska band. Med tanke på deras rötter i det tidiga nittiotalets mest nihilistiska slackerkultur är det onekligen en ganska stor bedrift. I år 20-årsjubilerade bandet med sin bästa skiva till dags dato, det må vara en liten förvrängning av sanningen, men jag håller fast vid den ändå: Teenage Fanclub är ett av få band som fortfarande blir lite bättre för varje nytt album de släpper. Dessutom är Sweet Days Waiting årets låt och Gerard Love årets mest skönsjungade Asperger-personlighet.

1. Steve Mason – Boys Outside
Många människor har känt sig kallade att tonsätta sin depression. Få personer har dock lyckats göra det lika... bla, bla.
Steve Masons tidigare grupp Beta Band betydde aldrig ett dyft för mig. De var den typen av trevlig poporkester som spelade trevliga poplåtar av vilka det går 13 på dussinet, oavsett vad Nick Hornby har att säga i frågan.
Steve Mason hoppade av Beta Band släppte någar besynnerliga skivor under märkliga alias och försvann… För gott, enligt egen utsago. Det stämde inte, som tur var.
Med ett album så blankpolerat att det borde framstå som sterilt kryper han så nära som musik någonsin kan göra. Texterna, i synnerhet den djupt obehagliga I Let Her In, har mer att göra med kardialkirurgi än med normal poplyrik.
Steve Mason har lyckats tonsätta den klassiska Monty Python-sketchen ”Chocolate frog” där en konfektyrproducent grips av polis eftersom företaget bland andra märkliga godsaker lanserat en pralin där kinderna genomborras av sylvassa fjädrar – ever so gently – när man sätter tänderna i den.

Identitetsstöld/Identitetskris

I en av mina absoluta favoritfilmer, Office Space, heter en av karaktärerna Michael Bolton. Han plågas av det faktum att dela namn med den hårfagre smörsångaren som han föraktar, men är tvungen att låtsas gilla när företaget han arbetar på hyrt in effiktivitetscoacher som blir eld och lågor över att någon har samma namn som deras favoritartist. När en av Michaels vänner undrar om han helt enkelt inte kan ta att byta namn svarar han: ”Why should I change my name? He’s the one that sucks.”

När min kompis Ola igår gjorde mig varse om att det finns en annan kille vid namn Henrik Edberg som har en blogg gjorde det naturligtvis intresserad. När jag googlade mitt egna namn fick jag mycket riktigt se den: The Positivity Blog. Så här lyder Henrik Edbergs programförklaring: “I write about improving your social life, health, happiness, productivity and general awesomeness.”
Han har 40500 subscribers. Jag har tolv (tack Martin). General awesomeness…

Jag tänker inte läsa min namnes blogg (han har gett ut en e-bok också!). Inte just nu i alla fall. Det gör för ont och chocken har inte lagt sig riktigt ännu. General awesomeness.

Kanske tar jag mig själv på väldigt stort allvar nu men jag kan ännu inte riktigt se humorn i det makalöst ironiska faktumet att någon som heter exakt som jag författat något som heter The Power Of Positivity. Jag förstår på ett intellektuellt plan att det är jätteroligt, men just nu känner jag mig tom och smutsig. Henrik, om du läser det här (vilket du naturligtvis inte gör), din blogg har just sänkt my social life, health, happiness och productivity till en väldigt låg nivå. General suckiness.

Igår kväll, en bruten och lite berusad man, planerade jag att byta efternamn till min mors flicknamn. Idag: stoiskt trots. Det är fan inte jag som suger. Det är inte jag som ska byta namn. Eller rättare sagt, jag försöker inte dupera lättlurade suckers att livet inte suger… ibland

Kvällens musiklyssning:

The Jesus & Mary Chain - The Power Of Negative Thinking


Franke - Optimismens hån


Morrissey - Oh, Phoney

the Question of U

Egentligen är jag inte så mycket "Kapten Stofil" som man skulle kunna tro när det kommer till modern kommunikation. Det händer faktiskt till och med att jag använder mig av smileys. Jo, det är sant. Gör man inte det tycks vissa tro att man är skitsur och det är jag ju, men det vill jag inte alla ska veta, i synnerhet inte om jag exempelvis via sms ska be någon om en tjänst. Förkortningar är en annan intressant fråga. På journalisthögskolan fick jag lära mig att man i absolut möjligaste mån ska undvika dem i löpande text eftersom ögat stannar upp och fastnar vid olika förkortningar. Men jag är inte dummare än att jag förstår att förkortningar är väldigt praktiska när man har ett begränsat utrymme att formulera sig på.

Jag kan till och med känna viss förståelse för att skriva i talspråk i forum som sms, Twitter, statusuppdateringar på Facebook och e-mail. Att skriva "D" istället för "Det" tycks mig något onödigt då ordet inte är särskilt långt i sin ursprungsform. Men vill man framstå som en grundskoleelev för att vinna vissa retoriska poäng i sin argumentering så står det var och en fritt.

Vad jag däremot inte alls begriper och som jag ibland arbetar upp ett ganska ilska inför är stavningen "oxå" som blivit ganska vedertaget till och med i arbetsrelaterade mail från vuxna människor! (Jag har stött på de ännu mer besynnerliga varianterna "oxo" och "åxå"... också.)

När Slade döpte låtar till Mama Weer All Crazee Now och Cum on Feel the Noize så var det charmigt. När Prince latent stavade fel på flera av sina roligaste elektropop-piruetter så var det också ganska kul. Men "oxå" är inte kul. Inte ens grundskoleintellektkortet går att spela ut här. Oxå är en språklig avskyvärdhet som vi måste styra våra barn från att använda. Kanske går det att hota med att fula gubbar väntar runt hörnet på barn som stavar ordet "också" på ett alternativt sätt. Fula rättstavande svenskalärargubbar med pekpinnar i högsta hugg.

Reel Around the Fountain

De senaste nätterna har jag drömt märkliga drömmar. Drömmar om radhusområden, inte helt olika Bildstensgatan i Torslanda, fast överhöljda i lyx: Pooler och jacuzzis, guldlaminerade obelixer, champagnebarer och dekadent leverne. Som om en galen arkitekt har fått för sig att korsa Caesar’s Palace i Las Vegas med vita 70-talsradhus på Hisingen. Som i alla mina drömmar hittar jag inte ut ur myllret av likadana hus, jag trillar i poolvattnet och blir distraherad av människor på vägen ut… Jag måste alltid ut, det är oklart vart jag ska, men jag måste ut. Det är alltid bråttom också.
Vissa verkliga människor har figurerat i drömmarna. De har ömsom gett mig massa komplimanger och ömsom talat bakom ryggen på mig.
När jag till slut kommit ut ur radhusområdet och står framför en kyrka (Kungsäters kyrka, vad det verkar) så kommer en lång karavan av rivningsfordon för att börja riva den pråliga radhuslabyrinten.

Nu undrar jag, den vakna jag alltså, är jag så himla förutsägbar? Herregud, det är ju en field-trip för vilken amatörpsykolog eller lilaklädd drömtydare som helst. Jag vill ha intrikata drömmar, vars innebörd är svår, för att inte säga omöjlig, att lista ut. Drömmar som när de tyds för mig framåt och ger mig uppslag om vad och hur jag borde göra saker i verkligheten.

I natt fortsatte drömmen. Den fortsatte på det gravt klyschiga sätt som den utvecklats tidigare nätter: I en sliten storstadsmiljö (bortom Kungsäter kyrka, apparently) hämtad ur en kioskdeckare från 50-talet: Regn, åska och midnatt. Brandtrappor på bakgator där uteliggare värmer sina händer över en öppen eld i en tunna. Jag, bortkommen och rädd, med en självutnämnd räddare (fresterska!) som leder mig på villovägar och förråder mig under förödmjukande omständigheter, medan kackerlackorna klättrar över varandra på de solkiga hotellrumsväggarna. Skottlossning, sirener och en jovalialisk nyhetsuppläsare på den stumma tv-rutan. Blodfläcken slår ut som en röd ros under mig där jag ligger – skjuten i bröstet – på heltäckningsmattan. Jag ser mig själv ovanifrån, sedan vitt ljus, tunnel… the works. (Kommande natt förväntar jag mig nu att Sankte Pär kommer att ifrågasätta min lilla men naggande goda kollektion av ockult 70-talshårdrock och skicka mig långt söderut.)

Va? Det är ju ännu värre! Å, jag vill inte gå in på detaljer, det vill inte ni heller att jag ska göra – tro mig – men när blev mina drömmar så nedlusade av floskler?
Har det alltid varit så? Nej, jag vill minnas en tid då mina drömmar låg i framkant. Så konstnärligt surrealistiska att Salvador Dalí hade blivit grön av avund.

Allt det här har jag skrivit bara för att få avsluta med följande punchline: Att bli vuxen är att uppleva sina värsta mardrömmar under vaken tid.

Tack hej.

Industri

I väntan ligger lösningen skavfötters med målet. De sover tätt intill varandra under en filt av tvivel. I mitt rum hänger tavlor som jag trodde att jag tyckte om, det gjorde jag verkligen – innan jag hängde upp dem på de vita väggarna. Nu blänger de på mig trots att de i sin skandinaviskt strama abstraktionism saknar både ansikte och ögon. Med stearinljus försöker jag att ge rummet en välbehövlig värme. Om tv:n är på (det är den) så finns det också spår av mänskligt liv i lägenheten.

Du kan höra en melodi av Jan Johansson för ditt inre(den där han tonsatte hur falukorv smakar). Det luktar furu och dina strumpor är blöta. Den öppna spisen sprakar hemtrevligt (är det veden i elden som doftar?). Ett glas rödvin gör rutorna immiga. Du är närmare naturen nu. För där borta finns en brygga och en sjö med kallt mörkt vatten. Du tänker att du kommer börja varje dag med ett dopp när våren kommer. Livskvalitet, tror du att det kallas.

En alldeles ny människa balanserar i sin moders knä, som en marionettdocka håller hon kring mammas tummar med sina egna armar utsträcka över sitt huvud. Blicken är fokuserad vid något och munnen formar ett ”o”. Korviga strumpor trampar styltigt som en häst som travar utan att komma någonstans. Men varför vilja någon annanstans? En dag kommer hon vilja vara tillbaka just här, alltid några få minuter från mat, sömn och kravlös kärlek.

Någon ruskar försiktigt men målmedvetet i en trött gammal kropp. Inget gensvar. Lukten av handsprit och billigt helfabrikat har spridit sig ända hit, till uppvaket. Men alla orkar inte vakna upp efter operationer som utförts för att åtgärda något som för länge sedan slutade fungera. Kanske svävar hon här i rummet, kanske tar hon färjan över en flod, kanske återser hon dem som hon älskade förr, kanske sover hon bara djupare nu. De tidigare ihärdigt ruskande händerna håller i en journal nu, ögon som talar med varandra, någon skakar på huvudet. Tyst samförstånd och den sovande rullas sakta ut.

Polotröja

Julen är inte en högtid som jag gillar särskilt mycket. Det har antagligen framgått tidigare. Maten är inte god och det påtvingade myset med julvärdar i vinröda rökrockar som tänder stearinljus i tv, tingeltangel i fönstren, barrskog i vardagsrummet och mer stress än vanligt smeker mig mothårs.

Julen är barnens högtid. Har man inga barn är julen helt onödig. Det är inte onödigt att träffa dem man tycker om, men jag fattar inte varför jag förväntas göra det i blinkande ljus, wunderbaum-lukt och med sladdrig aladåb på bordet.

Mitt ogillande av julen är ingen svårknäckt julnöt. Det är inget manér jag har lagt mig till med för att verka… tja… svår. Jag förknippar bara julen med ett gigantiskt vemod. Det är ett sådant spektakel och så många gånger har jag sett kontinuiteten i andra människors firande kontra mina egna krampaktiga försök att skapa en jultradition, med olika människor, som segnade som kola och slängdes ut från balkongen. Det har gjort mig lite bittermandel.

På den tiden som jag inte förvärvsarbetade kunde julen ibland fungera som ett efterlängtat avbrott då man kunde ge sig hän åt böcker, skivor, film och ischoklad. Nu är julen stressig på alla plan. Inför det nya året, som alltid markerar ett avslut eller en uppstart och som gör att man har alldeles för mycket att göra på jobbet. Dessutom ska man yra runt och köpa saker till människor som inte vill ha dem, men de vill ha något. Jag tror att de egentligen vill ha kärlek, men jag kan ha fel.

Jag brukade önska mig jazzskivor i julklapp när jag var lite yngre. Ofta kräver jazz lite mer tålamod att lyssna in sig på. Att ligga på sin säng i pojkrummet och lyssna på Miles Davis hade en nästan terapeutisk effekt på mig. Musiken framstod som avkopplande, exotisk, urban, utomjordisk och primal på samma gång. Det var ett skönt avbrott från bjällerklang och uppesittarkvällens fnittriga rimstugor (vad rimmar på vibrator? Gert Fylking, kanske…).
Är man stressad och lyssnar på bebop känner man sig som en stissig amfetaminist på Masthuggstorget. Är man avslappnad och ”in a christmas mood” kan olika sorters jazz däremot fungera alldeles utmärkt. Det här är det närmaste ett husmorstips jag någonsin kommer att komma på den här bloggen, så håll tillgodo.

Imorse lyssnade jag på Bright Size Life med Pat Metheny på väg till jobbet. Det är ingen komplicerad jazzskiva. Den är ganska lättlyssnad och har nästan new age-tendenser – På ett bra sätt (om ni får ihop den ekvationen). Jag fick nästan lite svunna tiders julkänsla (återigen: på ett bra sätt!) när jag lyssnade på den. Ingenting, trodde jag, kunde störa mig från den puttriga bubbla av avkoppling som strömmade genom mina hörlurar och växte runt mitt huvud. Så kändes det när jag stod och väntade på spårvagnen vid Svingeln. Inte ens det faktum att jag fick trängas med Glenn Hysén (så fick jag sagt det – och det är sant) när vagnen väl kom rubbade min godmodiga feeling.

Alla ting kommer till en ände och korven den har två. Julkorven, däremot, brukar vara kvar i kylskåpet tills den krälar ut själv och hänger sig i adventsstjärnans sladd. Äh, jag har faktiskt aldrig ätit julkorv. Jag bara ljuger (inte om Glenn Hysén dock).

Mandeln i gröten förresten. Är dess effekt vetenskapligt bevisad?

Pågående ärenden

Det pågår en mytologisering av mina ungdomsår. Den författas inte av mig, men jag uppskattar den naturligtvis. Håkan, såklart, sjunger om misstro i en nedlagd hamnstad och om gatorna som jag frekventerade, eller önskade att jag frekventerade, på den tiden då Göteborg (alltså Göteborgs centrum) glittrade som en discokula i fantasin på en uttråkad förortsunge.

Men vad gjorde jag? Vad gjorde jag i verkligen de där alldeles första darrande åren på 1990-talet? Jag åkte omkring i Göteborg och gick på Rockslaget (en rockbandstalangtävling) i olika skolaulor.
Det var mina lördagskvällar under gymnasiet.
Kortedala, Biskopsgården, Askim, Munkebäck. Majorna, Tuve, Blå stället i Angered, Backa, Högsbo, Frölunda. Torslandahallen.

Det hände andra saker också, under det där första gymnasieåret. Det låg ett ställe på Östra Larmgatan som hette L’incontro, de spelade förfärlig technomusik från Beneleux. En flicka som jag tappat namnet på, men som var från Pixbo. Hon sa, till sina vänner, när hon trodde att jag inte hörde det: ”Jag går med honom fast han är ful.” Vi gick uppför Avenyn och svängde av till höger på Arkivgatan, sedan hånglade vi i parken utanför Kåren som vi inte kom in på. Vi blev blöta av gräset. Sedan åkte hon hem till Mölndal. Vi sågs nästa helg, men hon var så vacker att jag blev paralyserad och vi gick omkring planlöst på stadens gator utan att jag visste vad vi skulle hitta på eller prata om. Hon tittade oavbrutet på klockan, jag tror att vi tog en öl på Plankan (som numera heter Smaka på Vasaplatsen) till slut, innan hon åkte hem igen och vi aldrig mer hördes av.

Jag minns en Sophie i ett kollektiv vid Sankt Jörgens på Hisingen. En Mats satt i ett rum och spelade gitarr. Hans band hette Varvett och han ville att jag skulle lyssna på deras demokassett. Jag undrade vart Sophie hade tagit vägen. Hon hånglade med någon annan i trappan. Jag gick i regnet kilometrarna till Wieselgrensplatsen och väntade på nattbussen hem till Torslanda. När bussen kom spydde en kille med Blåvitt-halsduk på mina nya Dr. Martens (You do the math).

Jag blev skallad blodig en gång på Plankan. Håkan spelade på övervåningen med Broder Påvel. Han som skallade mig och hans polare blev utslängda. Jag snyftade ömkligt. När jag gick därifrån väntade de på mig runt hörnet och jag blev upphunnen i höjd med Vasagrillen, jag minns att jag blev fälld till marken (asfalten var kall och blöt). Sedan fick jag en spark i bröstet och en smäll på näsan så att jag började blöda näsblod igen. Det som slår mig idag med det här är att det då framstod som så naturligt. Visst, jag hade otur, men det var ändå en oundviklig självklarhet. Man gick ut och ibland fick man stryk. Det var så det fungerade.

På Valvet på Första Långgatan hängde Skinheads och, något överaskande, ABF-rockbanden. Det var det enda stället på rätt sida älven som ett sketet band från Torslanda kunde få spela på. De sålde bara folköl, men klientelet var trots det monumentalt berusade. Vi spelade väl Nirvana-covers och ett par egna låtar.
Nu ljög jag: Vi fick spela i en idrottshall vid Vagnhallen Majorna en gång också, förband till ett Majorna-band som hette Mentallica. De var jävligt usla, nästan lika usla som vi, de spelade Nationalteatern- och Ebba Grön-covers. Någon sa att sångaren i det bandet är artisten som idag kallar sig Roffe Ruff, men det tror jag inte på.

Ett moln som ser ut som en sjöhäst

Rune stiger ur sängen klockan 06.30 varje vardagsmorgon, bajsar, klär på sig och tar klockan 07.19 buss 17 från Stabbetorget till Centralstationen. Han är 66 år och pensionerad försäkringstjänsteman.
På Cassels kafé, ett inglasat oaptitligt vakuum i norra Europas mest deprimerande shoppingcenter, äter han sin frukost mellan klockan 07.55-08.55: Alltid kaffe med en skvätt grädde och ett rundstycke med ost och paprika, till påtåren en medhavd chokladbit – Pigall eller Skotte, på fredagar en mazarin.

På kaféet läser han morgontidningar, Göteborgs-Posten som han burit med sig hemifrån och Metro som han tagit ur den lilla lådan vid busshållsplatsen. Han börjar alltid med Metro.
Innan dess hälsar han vänligt, men inte kontaktsökande, på damen vars namn han inte minns som slår sig ned vid bordet mittemot vid halvniotiden varje dag. Hon har presenterat sig en gång – i november förra året – när ett försök till konversation uppstod efter månader av igenkännande nickar. Rune gillar inte att prata medan han äter frukost – i synnerhet inte om små hundar och barnbarn. Efter att ha nickat artigt och svarat ja och nej vid lämpliga tidpunkter harklade han sig och sa helt sonika till kvinnan att han föredrog att inte bli störd när han intar måltider. Kvinnan, det ska medges, tog det här något burdusa uttalandet med värdighet och förståelse. Hon sa till och med att hon förstod. Hon hade själv känt så en lång tid efter hennes man gått bort. ”Låt det få ta den tid det tar”, hade hon sagt, sedan lett medlidsamt och satt sig vid sitt egna bord igen. Det där leendet har hon fortsatt att ge Rune varje dag och han är tacksam för hennes förståelse, även om han är övertygad om att hon har missuppfattat situationen.

Rune är inte änkling. Han har aldrig varit gift, han har aldrig varit sambo med någon kvinna, kanske är det därför han föredrar att äta sin frukost i lugn och ro. Men han vill inte äta frukosten helt ensam i sitt kök. Han vill känna att världen pågår runt omkring hans inglasade kokong medan han tuggar, sväljer och läser. När Rune arbetade åt han alltid frukosten på jobbet, medan morgontrötta kollegor skyndade in, gjorde sig hemmastadda och under de sista åren väntade på att deras datorer skulle starta. En radio stod på – på knappt hörbar volym, faxar och printrar surrade och pep, telefoner ringde, nysningar, harklingar, surplande och forcerade skratt.
Kontorslandskapets små tecken på mänsklig närvaro. Det var dem han saknade – som fond. På kaféet finns inga printrar eller medarbetare, men det finns å andra sidan inte längre på Runes gamla kontor heller på grund av teknikens landvinningar och personalnedskärningar. I Nordstan finns folk som skyndar till sina arbeten, telefoner som ringer och folk som spiller besynnerliga kalla kaffedrinkar i sina bärbara datorer vid borden runt omkring. Och kvinnan vars namn han glömt som löser korsord och hummar för sig själv.

Strax innan klockan nio viker Rune ihop tidningarna, tar den under armen och bär bort brickan med disken och resterna av hans frukost till stället där brickor ska placeras om man vill vara hjälpsam mot personalen. Ibland nickar han till personen i kassan och han eller hon inte är upptagen med att expediera en kund. Sedan går han ut på Östra Hamngatan och ned mot Operan. Gatan flankeras av den sortens kontorsbyggnader som han arbetat i större delen av sitt liv. Han saknar inte att gå in i deras uppfräschade receptioner, genom vitt, glas och jordnära toner mot en hiss som skulle ta honom upp på en våning av låsta dörrar, mer vitt och glas, skrivbord, ljuddämpande heltäckningsmattor, lysrör, människor och datorer.

Han minns hur han ibland låste in sig på toaletten under någon förmiddagstimme, när hans kollegor trodde att han gått till skaderegleringsavdelningen, och sov. Ibland hade han fantiserat om att levat hela sitt liv på kontoret, sova i vilorummet och värma en burk ravioli i det lilla pentryt efter de andra gått hem. Men han hade aldrig provat på att övernatta på jobbet.

Kanaltorget är numera en rondell och en plastgräsplan som ingen vet vad man ska använda till. På våren och sommaren spelar förortsbarn på klassresa in till staden fotboll där, andra solar och vissa unga par vänslas. Under vinterhalvåret händer ingenting. Det är en död yta mellan geschäftets Östra Nordstan och högkulturens opera. Men platsen är inte hälften så märklig som Rantorget, hans ungdoms hemkvarter, numera en tungt trafikerad motorledsgenomskuren rondell mellan Göteborgs-megalomanins Ullevi och Göteborgs Energi.

Rune passerar plastgräsplanen och går på kajen med småbåtshamnen till höger och operan till vänster. Han har ingen påse med ett par öl med sig idag. Det har han bara på fredagar. Idag är det torsdag. Parkbänkarna ser inte inbjudande ut i det lätta duggregnet. Ingen sitter heller på dem. Han fortsätter ned mot Evert Taube-statyn.”Satt gubbe med toalock till händer” konstaterar Rune, sin vana trogen.

Han har inget gemensamt med Taube. Ändå är det Taube han går och träffar varje dag – Eino Hanskis version av Taube i varje fall. Taube reste, skrev poesi och sånger, söp och kurtiserade damer. En fullblods-bon vivant.
Rune har varit i Danmark, i Tyskland och köpt Liebfraumilch och Hof, i Lanzarote på semester – två gånger – och i England på konferens i Luton. I Norge har han aldrig varit. Stockholm har han varit i en handfull gånger. Hans farsa var därifrån – vilket han fick ta oändligt med skit för på skolgården. Han hälsade på släktingar när han var liten, sedan reste han förstås dit i jobbet ibland. Såg han inte Stones på Råsunda runt 1970 också? Bodde hos Lasse i Sundbyberg. De tog tunnelbanan till Solna, fulla som indianer, Lasse somnade under Honky Tonk Women. Undrar vad Lasse gör nu? Det måste vara 20 år sedan han pratade med honom. Julkorten kom fortfarande förstås och visst skickade han en årlig Jenny Lind till Lasse också. Bara ett par veckor kvar tills det är dags att skriva dem igen.

I år är korten allt som Rune tänker erkänna med julen. Inget i hans hem ska påminna om högtiden. Han tänker inte titta på tv eller lyssna på radio från och med lucia fram till nyårsdagen. Det blir förstås omöjligt att undvika julskyltningen i Nordstan, men han tittar ju ändå inte i skyltfönster. Han köper sina kläder på Twins på Engelbrektsgatan. Det har han gjort sedan 1972. Inte strumpor och kalsonger, förstås, dem köper han på Konsum på Stabbetorget. Det är ju ingen annan som ska se dem ändå. Ingen annan har sett dem sedan 1995. Rune är färdig med kvinnor på samma sätt som han är färdig med julen. Det kan vara så att det är kvinnorna som är färdig med Rune, men på modernt manér har Rune anammat idén om att han är general över sitt eget liv. Han har gjort de här valen. Alltså är han lycklig.

Rune känner sig varken lycklig eller olycklig i blåsten nära Kajskjul 8. Han känner sig precis som vanligt; Lite äldre än för ett år sedan och lite mindre uppmärksam på omgivningen än under sommarmånaderna, då staden sjuder av ett annat mer uppsluppet liv. Till och med bilarna låter trevligare på sommaren, säger Rune (tyst för sig själv), när deras ljud blandas upp med fågelsång. På vintern dundrar verkligheten förbi som en långtradare och man går in i sig själv, drar ned rullgardinen, sätter på skygglapparna och går mentalt i ide. Men det är viktigt med rutiner, tänker Rune. Rutiner och frisk luft.

Milk + Honey

Aktuellt hade häromdagen ett inslag som handlade om att professionella musiker använde sig av betablockerare för att dämpa de fysiska uttrycken som nervositet tar sig. Violinister vill inte drabbas av darrande stråke och operasångare vill inte drabbas av hjärtklappning (om den inte har sitt uppsåt i en överdos av gräddsås och katrinplommonspäckat vildsvin). Därför tar de receptbelagd blodtryckssänkande medicin.

En läkare, vit rock och hornbågade glasögon, uttalade sig att ingen skulle behöva medicinera sig för att klara av att utföra sitt arbete.
Ett festligt uttalande för alla som någonsin befunnit sig på en hyfsat normal arbetsplats. Huvudvärkstabletter, Imodium, antidepressiva, koffein, nikotin, torr fredagsbulle, Afterworköl, hallonlakritsskalle och aftonbladet.se får Sverige att gå runt.

Jag vet inte hur många chefer som jag har haft som sagt att målet med det/den här företaget/avdelningen är att alla ska komma in till jobbet och vara entusiastiska och glada inför en ny spännande arbetsdag. ”Ni, de anställda, är det här företagets största tillgång”. ”Det viktigaste är att ni mår bra, människan kommer först”.
Ja, om man undantar aktieägarna, kostnadsbesparningar och ren och skär vinst förstås.

Hur mycket är ditt liv värt omräknat i kronor per timme? Du får ett kuvert i slutet av månaden som talar om det. Om du har tur. Mitt liv är inte lika mycket värt som mellancheferna som lärt sig hur man entusiasmerar sina underhuggare på en tvådagars ristretto- och mintpastillsfylld workshop på Solvalla – i sällskap av en livscoach-konsult som lärt sig att fakturera sig lycklig.
Men om alla människor är lika mycket värda borde, enligt enkel logik, min fritid vara mer värd än chefernas. De får ju större lön (för mödan) under arbetsdagen än vad jag får, jag får mer ut av min fritid. Alltså borde jag ha väldigt mycket betalt om jag tvingas jobba kväll eller helg. Det är under min fritid som mitt liv innehåller något som i gynnsam vind skulle kunna beskrivas som värdefullt.

Kanske är det därför jag har svårare att koppla på Stomatol-leendet strax efter 08.00 på vardagsmorgnar?

Kanske är jag bara negativ. Skratt är smittsamt och förlänger livet. Det har jag hört från personer vars humoristiska förmåga opererades bort redan vid mycket ung ålder.
För dem är skrattet mer ett ticks än en värderande reaktion. Jag önskar att jag var som dem, ibland.

November

Några år efter trettio förvandlas sakta men säkert huden till kevlar. Jag tänker nu inte på åldrandets nedbrytande effekt på kroppen, utan på psykets förmåga att stå ut med förolämpningar. Inga smädelser, hur sinnligt än de må vara formulerade, får mig numera att gnissla tänder eller tugga fradga. Nej, inget om rondör, håravfall eller ens gemena påhopp på Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap. Säg att jag har fula skor och jag ler och ger dig rätt. Kalla mig självömkande och dum och jag tar dig i hand och tackar för uppmärksamheten.

Värre är det med de där vänligt menade bisatserna. De som i vissa fall till och med är menade som uppmuntrade humörshöjare.
”Oj, det trodde jag aldrig…” eller ”Jag trodde att du vid det här laget skulle ha…”.
De som implicerar att man har gjort ett oväntat, men fullt acceptabelt, val. Jag har fan inte valt någonting. Jag befinner mig just här på grund av slump och sinkadus. Jag klamrade mig fast vid en vrakdel och flöt hit. Skeppet gick under på jungfrufärden, men jag är fortfarande vid liv. Nu sitter jag här. Precis här och väntar på att bli upplockad och tagen långt härifrån, som sången går, ”när tiden är rätt”.

Från min nya arbetsplats ser jag en liten bit av Göta älv. Jag kan se Älvsnabben lägga till och gå ut – i några få sekunder. Alltid något. Jag kan se taken på spårvagnarna och bussarna. Människor på väg någonstans. Taxibilar som kör för snabbt. Cyklister utan trafikvett. En kvinna tar ett kliv över en vattenpöl. Ett litet steg för mänskligheten, men ett rejält älgkliv för den lilla lilaklädda damen. Någon korsar gatan med en Fjällräven Kånken-ryggsäck och blir nästan påkörd av en vit Audi. Inte alls ”nästan påkörd”, det ser bara ut så här uppifrån. Det ser också ut att bli snö. Här uppifrån.

Cege has not left the building

Var det bara jag som blev besviken när det framkom att den där boken om kungens sexuella utsvävningar inte handlade om Elvis?

Att han överklasslöjden kurtiserat både Army Of Lovers-vokalister och tv4-hallåor, samt fått en Lapdance Supreme i Atlanta visste väl alla. Det hade visserligen varit roligt att få reda på att kungen fått med sig Jean-Pierre Barda hem till svartlägenheten i Gamla Stan och likt Cornelis fått ett utbrott när han förstod att det rörde sig om en helt vanlig manlig fransos och inte en skabrös nutida Marie Antoinette, men det har tydligen aldrig hänt. Eller så tillhör det den informationen som författarna säger sig inte vilja gå ut med.

Men han är ju bara människa, den stackaren. Mm. Jag måste ha slarvat bort min inbjudan till OS i Atlanta för jag var aldrig där. Att synas i sömmarna måste väl ändå anses som en ganska liten eftergift i relation till de privilegier som vår käre majestät åtnjuter? Inte? Nä, vad vet jag. Att krama svettiga brottare och senila rojalistpensionärer låter visserligen djupt obehagligt. Att få betalt för att vinka stelt och läsa innantill låter visserligen trist, men inte utan sina fördelar.

Men varför ska vi ha en kungafamilj? Kan inte Bernadottarna vara en överklassfamilj bland de andra? Kan inte CG hänga med Noppe, Aje och gubbarna – skjuta en älg, klä sig i Barbour på landet och Burberry i staden och dra en lina på toalettringen i källaren under restaurang Salt – Måste han vara statschef? Jag förstår verkligen inte det. Det har inte så mycket med avundsjuka att göra som med respekt för den arme kraken. Ska han vara statschef och ”göra sådan där fin reklam för vårt land” som det brukar talas om, så kan han samtidigt inte gå på strippklubb i Atlanta och flirta upp småtjejer. Flirta, förresten… Det hela verkar ha haft ett markant drag av lyteskomik. Enter two bimbos, varav den ena tillfredsställer den aningslöse andre som tror att det är så här det fungerar och den första får en fin karriär inom nagelfilarbranschen. Förlåt, nagelskulptris- och fotomodellsbranschen. Medan den andre fortsätter att bli dunkad i ryggen av Frimurare och krama gamla kattmatstanter.

Jag hatar inte kungen. Inte personen HMK Carl XVI Gustaf. Men hans ämbete… Ska det vara så år 2010? Vad firade vi i somras? Disneys föreställning Princessbröllop On Ice? Björn Skifs återkomst? En fortsättning som undersåtar under ett gäng inavlade flantrattar med ytterst begränsad intelligens? ”Det är inte ofta man får vara med om ett kungligt bröllop”. Nej, men det verkar vara lite vanligare än vad som är lämpligt att vi får vara med om masspsykos. Och jag tror inte jag gillar det.

Ge mig en enda anledning till varför vi ska ha monarki i Sverige. Det där med ”bra reklam för Sverige” skramlar väldigt tomt. Finns det någon annan anledning?
Det roligaste försöket till försvar av kungen som jag läst var en person (en verkligt trevlig kille, det måste tillstås) som jämställde honom med Janne Loffe Carlsson (!) och Fader Fourah i Fångarna på fortet (?)… En skön snubbe, som inte spottar i glaset, skulle vara go’ att ha med på kräftskivan och som var omöjlig att tycka illa om.

I rest my case, in case I rest.

Oh, shut up, already...

Som uppmärksamma läsare kanske har märkt firas det ett jubileum här idag. Det här är det hundrade inlägget.
Jag tänkte länge att just det här inlägget skulle markera en omstart då texterna den senaste tiden var svårt ansatta av medelmåttighet. Ni vet det och jag vet det.

Nåväl, förra gången som jag ”försökte göra något nytt” blev det så genant att jag inte ens kan förmå mig att korrekturläsa de texterna. Jag vet alltså inte riktigt jag ska skjuta mig ut ur upprepningarnas fängelse.

Istället frågade jag en trogen läsare vad hon ville läsa om i den hundrade texten. Hon svarade, troligtvis ironiskt: ”droger och sex.”
Ja, jo, jag kan verkligen känna att de här två ämnena är gravt underrepresenterade i mediavärlden. Men vi ska råda bot på det, åtminstone till hälften. Eftersom mina erfarenheter av det ena ämnet är så försvinnande få (för att inte säga: obefintliga) känner jag mig nödgad att avslöja några outtalade, men välkända, sanningar i det andra ämnet. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Jag tillhör den generation och samhällsklass som fostrades till att tro att man skulle belönas om man höll sig borta från narkotika. Alla narkotikaklassificerade substanser var lika illa och ledde obönhörligen till att man förblödde på en toalett i Berlins tunnelbana. Som ni vet led jag av en svår skräck för både tunnelbanor och Tyskland som ung. Det är därför inte särskilt oväntat att jag hållit mig borta från både marijuana och ecstasytabletter och alla andra illegala droger för den delen.

Det är dock inte så att jag inte kommit i kontakt med knark. Det har jag gjort vid ett flertal tillfällen. Med en dåres envishet har jag dock uppvisat en karaktär som saknar motstycke i mitt liv: Jag har tackat nej till kokain, amfetamin, ecstasy och ett flertal olika rökverk som får en att uppskatta den mest besynnerliga reggaen och den uslaste vita rockmusiken.
Jag har gillat Big Youth och Spacemen 3 lite i smyg ändå. Kanske är det på det sättet jag belönades.

För det är med droger som med andra brott. Du får ingen belöning av att undvika det. Det förväntas bara av dig. Vilket är märkligt, eftersom en annan sak som förväntas av en är att man ska ha gjort lumpen och det har jag inte gjort. Lumparminnen och haschrökarminnen har väldigt ofta samma poänger, eller brist därav.

Sex, då. Jag känner att jag har lovat lite mycket i texten ovan. Så lite planerar jag uppenbarligen mina texter innan jag börjar skriva.

När det gäller sex ur en manlig synvinkel är det som följer:

Att män inte kan tacka nej till sex är en myt. Det kan man. Det förutsätter naturligtvis att man med sex menar samlag. Det kan kännas fel även för en kille. Dock brukar alternativen som kan tänkas erbjudas vara svårare att avstå om chansen ges.

Killar som säger sig inte ha sett så mycket pornografi ljuger. Eller snarare så här: Killar som säger sig ha tittat mindre på pornografi än genomsnittet har fortfarande sett alldeles för mycket pornografi.

Sker det i porrfilm och inte är helt uppåt väggarna obehagligt (läs: tyskt) så vill killar prova det i verkligheten. Nu vet ni.
Japp, det gäller DET och… DET också. För att inte tala om DET.

Nu är jag så generad (igen) att jag inte kan knåpa ihop något mer. Jag ber om ursäkt för att jag så högtidligt utlovade outtalade sanningar. Den jubilatoriska jubileumsskriften planade ut i ytterligare en beklaglig text fylld av floskler och navelskåderi… Precis så som ni och jag vill ha det.

Vi ses snart igen i text 101.

The most beautiful sound next to silence

På Göteborgs centralstation passerar jag nästan dagligen en man i 25-årsåldern med en illgul jacka. På ryggen av jackan står det ”taxivärd” med stora svarta bokstäver. Killen, som vi kan kalla honom, ser mycket vänlig ut. Han har glasögon, svarta jeans, sportiga vandringskängor, en praktisk frisyr: Han ser kort och gott väldigt mycket ut som han är från Torslanda och har läst teknisk linje på gymnasiet. (Jag har ingen aning om i fall han är från Torslanda, men han ser ut som han är det. Förstår ni vad jag menar då? Antagligen inte.)

Kanske är det auran av matematiskt snille som gör mig perplex när jag nu passerat honom på väg till jobbet i över ett halvår. De första gångerna som jag såg honom tog jag för givet att han var en student som hade taxivärdgiget som ett extrajobb. Men han står där i stort sett varje vardag, när jag går till jobbet och när jag går hem. Missförstå mig rätt nu: Jag är inte raljant mot arbetsuppgifterna, jag vet inte ens riktigt vad de innefattar men vi återkommer till det och jag är absolut ingen främling för idiotiska jobb. Jag har haft två stycken. Tidigare i mitt liv… Om nu taxivärdskapet är idiotiskt… förmodligen är det inte det. Nu blev jag ju raljant trots allt. Fan.

Så här verkar det fungera, om jag ska redogöra för mina flyktiga iakttagelser: Taxibilarna köar i två olika filer, Göteborgs taxi-filen och filen för övriga taxibolag. Längst fram i den gemensamma bilkön som de båda filerna utgör finns lite avspärrningar med stolpar och tygband och en något slags bildskärmsschabrak där vår vän teknologen från Torslanda är posterad.

Varje gång det kommer in ett tåg, vilket är nästan hela tiden, och någon vill åka taxibil är det hans jobb att se till att de potentiella taxiresenärerna inte bara tar första bästa lediga bil, utan istället köar innanför avspärrningarna medan ett tjugotal bilmotorer går på tomgång. När alla står rekorderligt på kö frågar vår gule samordnare personerna längst fram i kön om de vill åka med något särskilt taxibolag. De brukar svara att det inte spelar någon roll, men att de helst skulle vilja åka nu. Som den milde och förstående man som värden verkar vara nickar han högtidligt och frågar vart de ska åka samtidigt som han trycker i ett par kommandon på den datoriserade bildskärmen. ”Varför talar vi om det för dig och inte direkt till taxichauffören?”, lyder den inte helt oadekvata följdfrågan från de presumtiva passagerarna. Vår kamrat nickar fortfarande artigt, men upprepar frågan med ett väl avvägt mått av stegrad beslutsamhet i rösten.
Vid det här laget är det inte helt ovanligt att taxikunden viker upp kragen, suckar högljutt och ger sig av mot Drottningtorget för att nyttja ett spårbundet kommunalt färdmedel istället, förmodligen ovetandes om att det är ännu mer bekymmersamt att åka spårvagn i Göteborg.

De resenärer som tilldelats en ängels tålamod står däremot kvar och svarar på frågorna. Efter cirka fem minuter vinkar vår vän fram ett ekipage i vilken resenärerna kliver in i. Kön bakom har krympt avsevärt, de flesta på väg mot Drottningtorget. De som stod längst bak har förmodligen redan till fots nått målet som taxiresan var avsedd att ta dem till.
Sådär håller han sedan på hela långa dagen.

Frågorna som jag ställer mig är: Är den gule hjälten egentligen placerad där för att få människor att åka kollektivt? Hur lyckas han vara fryntlig i bistert väder, med en hopplös arbetsbeskrivning, med stressade stockholmare och burdusa skåningar som sin huvudsakliga motpart?

Vad som är ställt bortom allt tvivel är i vilket fall att ha är en så kallad vardagshjälte. En person som rullar sin sten upp på kullen med oförtrytlig entusiasm bara för att se den rulla ner när han nått toppen – och han gör det med ett leende på läpparna!
Han är med andra ord en utmärkt person att vara utposterad som den förste göteborgaren som långväga besökare möter när de kommer hit. Han personifierar helt enkelt Göteborg. Frågan är bara varför hans jacka inte är blå och vit?

Men of ruthless ambitions

När jag var yngre såg jag aldrig de olika alternativen. Jo, jag såg ett realistiskt alternativ (bland en handfull ogenomförbara): Att varje vardagsmorgon raka sig grundligt, ta på sig en beige trenchcoat och bära iväg med en portfölj med okänt innehåll till ett kontor där man drack kaffe och räknade ut slumpmässiga tal med sin miniräknare. Vid klockan halv fem slutade man dricka kaffe och räkna på miniräknaren, borstade mjället från axlarna och begav man sig hem och såg först först Aktuellt och sedan Rapport på tv.

Det ägnade man sig åt mellan 20 och 65 års ålder. För pengarna som man tjänade på det här märkliga förfarandet köpte man räkor på fredagskvällarna. På sommaren var man ledig från kontoret i ett par veckor. Då hyrde man en stuga i Skåne och levde spartanskt – det betydde att man såg på Aktuellt och Rapport på en svartvit tv med dålig mottagning och duschade varannan dag. Man åkte också till Danmark och fick huvudvärk.


Jag har nu vid 36 års ålder lyckats uppnå nästan allt det där. Tyvärr bereder mig inte det den känsla av nöjdhet och uppsåt som jag trodde att det skulle göra när jag var yngre.
Det finns flera olika anledningar till det, misstänker jag. Det mest grundläggande är att jag är en bortskämd individ som blir nedstämd när livet är gruvligt tråkigt. Istället för att känna mig hemmastadd och trygg i tristessen (så som man ska) så blir jag ledsen och negativ. Jag börjar tänka. Det är aldrig bra. Man arbetar mycket sämre när man tänker. Att arbeta ger en mekanisk tillfredsställelse. Det är därför kroppsarbetare alltid är mer jovialiska än vad tjänstemän är.

Ju mer man tänker desto mer negativ blir man. Det är ofrånkomligt. Förlåt om jag trampade på någon självhjälpbok nu. Optimism är stoiskhetens huvudverktyg. Självförtroende är sättet att bryta mönstret och göra det bästa av de cirka 25 procent av livet som man kan påverka. Pessimism är det avtrubbande läkemedlet som hjälper oss acceptera att 75 procent av vårt liv helt och hållet styrs av slumpen, utan mål och mening, belöningar och bestraffningar.
Det kan tyckas lite tråkigt – senast idag hörde jag kommentaren att ”det är roligare att vara positiv” och ja, det är det alldeles säkert. Det är ju exempelvis roligare att dricka sprit än att äta frukost, vilket inte betyder att det är ett bättre sätt att starta dagen på.


Det här med att vara positiv får alltid mig att tänka på när jag var på föreläsning med Kay Pollack på Chinateatern för några år sedan. Framför en publik bestående av kvinnor i 55-årsåldern, som samtliga led av rökhosta, och unga män i gråa kostymer som samtliga gjorde sitt bästa för att likna Patrick Bateman i American Psycho predikade den fryntlige filmregissören vikten av att ”välja glädje” och ”att växa genom möten”. Det gjorde han i första hand genom att ge exempel på vilken extremt lyckad person han själv var, sedan skrattade han bullrigt.

De kraxiga kvinnorna var mycket entusiastiska medan de kedjerökte fem cigaretter i pausen och diskuterade alla det oerhörda djupsinnet i floskelmannens glädjeförslag. Patrick Bateman-männen tycktes samtliga fundera på det här med att ”växa genom möten”, medan de rättade till slipsknuten i badrumsspegeln och slängde förstulna blickar på sina schweiziska armbandsur:
”Menar han den kroppsdelen som jag tror att han menar?” ”Vilka kodord är bäst att använda på de här mötena?” ”Vad heter ’Du har vackra ögon’ på estniska?”

Gråt inte över spilld béarnaise

Vad jag minns när jag tänker på det idag är att jag gick mellan hållplatserna Handelshögskolan och Seminariegatan med tårarna rinnande ned för kinderna och hela tiden hoppades att jag skulle känna din hand på min axel. Av rädsla att bli besviken vågade jag inte vända mig om, för jag visste egentligen att du inte följde efter. Jag minns inte om jag mötte någon som jag ville dölja skammen ifrån, men mörkret och regnet gjorde åtminstone ett halvdant jobb med att dölja den från mig själv.

Det hade varit ytterligare ett möte då jag försökt att revidera min uselhet i dina ögon och i mina egna, men det slutade som alla andra gånger, med svordomar och förebråelse. Du såg trött och irriterad ut, mest trött, men du sa inget. Så många gånger har jag i efterhand försökt att sätta mig in i din situation vid de här tillfällena och oftare än inte tror jag att jag har lyckats. Tyvärr gjorde det mig länge än mer upprörd.

Nu har det gått så lång tid att alla gängse regler säger att du bara är en fotnot i den uppdaterade encyklopedin över min bitterhet. Och så är det nog. Ändå återvänder mina tankar ofta osökt till den där sorgliga promenaden mellan de två spårvagnshållplatserna. Det var just där som jag insåg att allt det jag trodde var förutbestämt aldrig skulle inträffa. En mycket mer skrämmande och okänd framtid väntade på mitt nästa drag. För så mycket visste jag, att jag skulle bli tvungen att slåss mot tusentals rädslor för att ta mig ur den där sjunkande känslan. Det kändes orättvist. Det var förmodligen inte det. Den smärta som man åsamkar sig själv tar längst tid att läka.

Det som jag skulle ha att säga dig om jag mötte dig på gatan idag har krympt till att få plats på b-sidan av en medioker Morrissey-singel. Det är en avsevärd bit från den pentologi av temadubbelskivor i ämnet som tycktes nödvändiga för tio år sedan.
I vilket fall: Ord är alltid viktlösa, enkla att formulera, men svårare att omsätta i handling. Så när du någonstans som jag inte borde känna till, bekänner att hela livet kommer att förändras – till det bättre – för någon som inte behövde slänga hela handen och be om fem nya kort, stärks vetskapen om hur oundvikligt mitt nederlag var och gör det paradoxalt nog något mindre bittert.

Som någon helt annan sa i ett helt annat sammanhang många år senare: ”Han har något att vara bitter över…” med de utelämnade orden: ”till skillnad från dig” understrukna med rött bläck.
Det finns ingen förbannelse och det finns inga ”om”. Det finns ingen återupprättelse att eftersträva och ingen rättvisa att åberopa. Det finns bara en naiv förhoppning om att framtiden kommer framstå som lite mer förståelig i efterhand. Jag har bestämt mig för att den kommer att göra det.

Vad du bestämt dig för kan jag bara ana, men om jag anstränger mig inser jag att det sedan länge inte borde intressera mig.

Dear Prudence

Ja! Jag tillhör en majoritet. Äntligen!

I skrivande stund har 398 personer svarat på frågan ”Hur reagerar du på höskrusket?” på gp.se.
58 procent (229 personer) har valt alternativet: ”Jag vill gå i ide fram till april!” medan 26 procent (102 stycken David Hellenius-fans) valt det pragmatiska alternativet ”Tja, det är väl ingen stor grej…” och bara 17 procent (67 stycken ironiker) valt det mentalsjukt världsfrånvända alternativet: ”Jag längtar efter vinter och skidåkning.”

Min glädje är inte ens spelad. Vid de tillfällen som jag deltar i sådana här viktiga direktdemokratiska opinionsmätningar brukar jag alltid hamna bland freaksen, eller pragmatikerna. Pragmatikerna är på sätt och vis den intressantaste gruppen. De tycker ofta att frågan är väldigt ointressant, men känner sig ändå nödgade att rösta. Det är en smula paradoxalt, men jag förstår dem – Varje gång det ställs frågor om idiotiska underhållningsprogram på tv4 eller ishockey-VM får jag en liten, liten tillfredsställelse genom att kryssa i alternativet att jag inte bryr mig det minsta om vem som går vidare i tävlingen, eller om vilken norrlänning som placeras i tre kronors mål.

I GP-frågan ovan är majoritetens val skräddarsytt för mig. Jag älskar att jag kan svara hundra procent ärligt och ändå tillhöra en majoritet. Jag inser exakt hur patetiskt det är med tanke på att frågan är heeelt meningslös, men det gjorde mig ändå genuint glad – på riktigt.

Det är så skönt att min uppriktiga avsky mot den årstid som nu närmar sig delas av andra människor. Min motvilja mot hösten är så stor att det får anses som en smula anmärkningsvärt att jag orkar ogilla vintern ännu mer. Och jag gör det av alla braksvenniga anledningar! (Hurra!)
Det är mörkt, djävulskallt, fult, kalt, hundbajsigt, julmysigt, blåsigt, snöigt, skidåkigt (åh, vad jag avskyr skidåkning). Nämnde jag kallt och blött och deprimerande och mörkt som i graven?

Senast häromdagen sa jag på fullaste allvar att jag föredragit att vara vaken dygnet runt maj till september om jag hade fått sova mig igenom hela perioden oktober-mars. April kunde vara en ”normal” tillvänjelseperiod då jag var vaken på dagarna och, förhoppningsvis, sov på nätterna.

För mig hade ovan varit att föredra framför att flytta till ett mer behagligt klimat. Länder som Italien och Spanien är, med risk att låta fullständigt från vettet, lite för mustiga ställen för mig. Dessutom har de här länderna så bottenlöst usel tv, musik och fotboll (Real Barcelona och Zlatans milanoklubbar får mig att kaskadkräkas) att jag skulle ha dött en smula om jag tvingades ta del av det utbudet. Hade jag levt flera månader i rad där hade jag förmodligen utvecklats ännu mer till en Marcus Birro-person med Salvador Dalí-komplex – helt utan täckning. Jag hade blivit fullständigt odräglig. Thailand finns inte i min världsbild.
USA… är.., har jag med tårarna rinnande ned för mina kinder i vuxen ålder insett, inte riktigt för sådana som mig.
(Vet ni hur hemsk den sista meningen fick mig att känna mig? Nästan lika hemsk som när jag insåg att jag gillade en låt med Phil Collins. Jag tänker inte berätta vilken låt för det gör fortfarande för ont.)

That's MISTER Persona Non Grata to you

Inte helt sällan har jag lekt med tanken att bli författare. De här drömmarna är på sätt och vis den andra sidan myntet av min ungdoms rockstjärnedrömmar, de är lika långsökta och orealiserbara. Men där drömmarna om att bli en framgångsrik musiker utspelade sig i en fantasivärld kantad av champagne, limousiner och den där tjejen som åmade sig på motorhuven på bilar i Whitesnake-videos, så utspelar sig författardrömmen i mysiga lammullsollar och i pastorala brittiska idyller med en pint på bypuben efter en dags själavrängande svårmod med fjäderpennan i högsta hugg.

Det hela är mer Morden i Midsomer än jag någonsin skulle vilja erkänna.

Det finns dock en aspekt att författarskapet som mina fantasier alltid brottas med. Det är de här pressbilderna av författare som ofta flankerar recensioner på tidningarnas kultursidor, eller bokförlagens hemsidor.
De här kvinnorna och männen som tittar under lugg i mystiska kroppsliga ställningar som jag aldrig sett andra människor inta på fotografier, märkligt lutade över ett kafébord eller sittandes med tårna pekande inåt, ryggradslöst halvliggande i en soffa på en sopptipp. Vad handlar det om?
Ännu värre är närbilderna då ”konstnären” med tom mystisk blick tittar bort från kameran – kameravinkeln alltid snett underifrån – mot en äng där inspirationens älvor dansar jitterbug med hedonismens musa och självförbrännelsens demoner.

Hur kommer det sig att så få författare ser ut som Tom Wolfe? Vad är det för fel med att se ut som Tom Wolfe? Det ska jag tala om för er: Ingen alls. Även kvinnliga författare borde ha Tom Wolfe som estetisk förebild. Jo, jag vet att det här på sina håll kommer tolkas som ett gravt misogynt uttalande. I den här texten figurerar två verkliga personer: den rödhåriga vampen Tawny Kitaen och Tom Wolfe, man, född 1931. Kanske är det precis här som jag diskvalificerar mig från en karriär som kulturarbetare?
Ja, för det kan ju inte ha något att göra med min bristande talang.

Ni vet den där fasansfulla gamla klichéfrågan som jag refererat till hundra gånger förut, ”Vad skulle du göra på dagarna om du vann x antal miljoner kronor”? Meningen är, som ni naturligtvis känner till, att man ska ta reda på vad man egentligen vill arbeta med – utan att några hundra miljoner singlar ned från skyn och landar bredvid Weber-grillen i förorten.
Jag skulle ju ha köpt saker. Musikinstrument… sedan hade jag pillat med dem tills jag tröttnade på dem. Då hade jag förmodligen satt på tv:n.
Ibland, och då menar jag verkligen ibland, hade jag förmodligen gett mig i kast med att skriva något. (Kanske inte helt olikt det ni just nu tragglar er igenom i jakt efter någon slags identifikation, eller lustifikation, som aldrig kommer.)

Ni kan kalla mig reserv-Marcus Birro.

Tillgång

I hörnet där borta sitter jag och väntar på era erbjudanden. Det är ingen brådska. Ta er den tid ni behöver. Jag har med mig både matsäck och lektyr. Jag ska inte göra något väsen av mig, ni kommer knappt att märka att jag är där. Jag dinglar kanske lite med fötterna, petar näsan eller sover räv.

Ni kan ställa erbjudandena mitt på golvet här. De kan vara välavlönade, självförverkligande eller meningsfulla. Försök om det går att få med åtminstone två av de egenskaperna i era erbjudanden till mig. Tiggare kan inte ställa krav, men det skulle hjälpa mig oerhört om ni ville tillmötesgå mig på de punkterna. Tack.

De sa att man är sin egen lyckas smed. Det sa de så att vi skulle försöka. Men de sa också att man inte skulle ha för höga förväntningar eller ”tro att man var något”. Jag försökte och nu är jag trött. Det betalade sig inte. Var snäll och erbjud mig något som jag har tjänat ihop till nu – efter lång och trogen tjänst. Jag sitter här i hörnet. Släck inte ljuset när ni går.

Jag förstår om ni inte har några erbjudanden just nu. Jag har inte bråttom. Jag väntar snällt tills något dyker upp. Ni har väl inte glömt att den som ger ska bli rikligt belönad. Jag ska inte göra er alltför besvikna. Det är inte min grej. ”Med beröm godkänt” är min paroll – en stark trea på en femgradig skala. Om jag faller utanför ramen, säg till mig vänligt men bestämt så ska jag skärpa mig. Jag är bra på att skärpa mig.

Därifrån jag som sitter ser det ut som om allt går så smärtfritt när ni ler er genom livet. Bra saker händer dem som förtjänar det. Hårt arbete och målmedvetenhet. Ja, men generositet är också viktigt. Om jag klipper lite med ögonlocken och tittar under den lugg jag inte längre har, gör det mig mer trolig att belönas? Jag prövar… Ni behöver inte titta – vetskapen om att jag gör det räcker. Jag vill inte ta upp er tid mer än nödvändigt.

Det börjar bli en smula tradigt nu, det måste jag medge, men känn för guds skull ingen stress. Ni hittar nog något till mig snart. En plats till vänster på scenen eller som redaktör under en ny vinjett. Går det ut något förskott? Jag lägger min CV här i mappen på bordet. Ni kan kolla på den när ni får tid. Den är inte så imponerande, men den som vågar vinner. Ni och jag.

Ung och fortfarande lika relevant. Alltså inte relevant alls, men det kan vi ändra på. Ni förstår, jag hade det inte i mig då, men nu… herregud… jag är redo att slå världen med häpnad. Jag behöver bara en plattform, ja, och 40 papp i månaden ungefär. Det är inte så mycket, eller hur? Wayne Rooney tjänar 90000 pund i veckan och han är bara marginellt smartare än vad jag är. Han är dessutom yngre och har mindre livserfarenhet. Flyttar han till andra sidan staden tredubblar han sin lön. Sådana anspråk har inte jag. Utbud och efterfrågan. Äsch.

Jag går nu. Jag ringer inte – ni ringer – Uppfattat! Bra. Vi hörs då. NU går jag. Jag lämnar mina kontaktuppgifter här i hallen. Ring när som helst. Inga problem. Ni kommer inte ångra er. Tack för er tid. På återseende. Okej, vi säger så… Hej, hej. Förlåt? Sa ni något? Inte? Okej. Jag lägger mitt visitkort i brevlådan på vägen ut. Ni behöver inte resa er. Jag hittar ut själv… Tack igen. Ciao!

Space is the place

Det finns få saker som intresserar mig mindre än rymden. Jag tror att det beror på att jag tycker att det finns många saker i vår atmosfär som är både tillräckligt intressanta och obegripliga för att jag ska orka tänka på vad som sker i ett oändligt universum.

Precis som när det gäller naturvetenskap kan jag känna en beundran inför de som ägnar sitt liv åt att forska om rymden. Forskar man om rymden? Jag vet inte. Vi skickar upp en farkost som hoppas att komma hem med sand från Mars. Det hela är tydligen oerhört fascinerande. Jag känner inte riktigt hur jag skälver av spänning vid tanken på småsten från rymden, men många gör det och det står dem fritt att göra det, så länge inga djur kommer till skada.

Egentligen är det en smula förvånande att jag inte uppskattar rymden. När jag var ung var Ace Frehley min stora idol. Ace Frehley var rymdmannen i Kiss – Space Ace. Han var (är) dessvärre inte särskilt smart. Jag vet inte om det hör ihop. Kan det vara så att mitt intresse för rymden avvecklades i samma stund som min respekt för Ace Frehley dalade hastigt?
Jag minns ju med tydlighet hur jag uppskattade Stjärnors krig också. Han Solo var min favorit. Bland mina leksaker fanns ett grönt lasersvärd och ganska många Star Wars-dockor. Utöver det här hade jag en Spock-docka. Spock är en karaktär i Star Trek. Han har spetsiga öron och en ljusblå hudnära tröja.
Den första biofilmen jag någonsin såg hette Gröna ögon från rymden (The Cat From Outer). Jag minns den som mycket bra. Jag var fyra år. Kanske var det en försmak av mitt intresse för Kiss (Crissekatten och Spejsarn).

Ser ni det mönstret här? Rymden och medioker rockmusik är något som jag har arbetat hårt med att fjärma mig ifrån.

Jag har varit på Epcot Center i Florida. Där skjuter NASA upp raketer när de inte gör det från Houston. Jag kom hem med frystorkad vakuumförpackad astronautglass som jag har kvar i garderoben, från 1986. Jag har sträckt mig över repen som avgränsade montern och nuddat vid den första månlandaren.

Rymden är gjord.

Jag hörde för ett tag sedan talas om en dag på Liseberg då barn fick lämna från sig sina nappar. I utbyte fick de en kram av en ungdomsbrottsling i grön kanindräkt. Hade det inte varit alldeles utmärkt om man fick lämna ifrån sig sitt opassande rymdintresse på samma sätt vid, säg, 14 års ålder? Kaninen kunde då passa på och lämna några förmanande direktiv om hur man undviker att i vuxen ålder fascineras av rymden och dess lika livsfarliga kusiner: science fiction, astronomi, astrologi och rollspel (det är viktigt att föräldrarna närvarar vid tillfället, dels så att de drar lärdom men också för att det som avslöjas kan framstå som skrämmande):

Visste ni att ett överdrivet intresse för rymden fördröjer förlorandet av svendomen med i genomsnitt fyra år?
Visste ni att personer som äger Sagan om ringen-triologin både på dvd och i bokform löper tre gånger så stor risk att drabbas av genant garderob och eländig musiksmak som ”icke-tolkare”?
Visste ni att rollspelande ofta medför mycket allvarliga konsekvenser för intimhygienen?
Visste ni att barn som utsatts för horoskop i unga år löper dubbelt stor risk att drabbas av depression i vuxen ålder?

När religionen är avslöjad som en bluff, konstruerad för att trösta och hålla i schack, återstår den naturvetenskapliga spiritualismen: Rymdintresset. När man i terapeutiskt syfte närmar sig sitt självhat med en verktygsväska full av matematiska formler och en plast-Chewbacca med avtuggad högerfot är det förutbestämt att misslyckas.

Jag startar varje dag med en rask promenad!

Det är väldigt mycket måndag idag. Så mycket måndag att det lämpligaste vore att ställa in de tre kommande måndagarna och göra helgdagar av dem. Ingen som jag känner hade motsatt sig det förfarandet.

Den sista meningen stämmer inte. Inte nu. Inte när vi är vuxna och ansvarstagande. Hur skulle det gå med produktiviteten?
I love the smell of automatkaffe in the morning. You love the smell of bussäte in the afternoon. We love the smell of ergonomisk kontorsstol in the day time. He, she, it loves the meningsfullhet of keeping it familjärt.
Om vi bestämmer att det här är viktigt så är det det. Om vi bestämmer att det är så här det ska vara fram tills pensionen, så är det det.

Långt bortom alla konferensrum väntar semestern på oss. Illusionen som inte realiserades i år eller förra året, eller åren innan dess, lyser svagt men hoppingivande i juli 2011. Kisa med ögonen och du ser det. Där! Alldeles bakom vårstädningen i bostadsrättsföreningen, vid sidan av utomhusmöblerna. Ah, nej, det var bara grannens grill i april.

Men först är det jul. Årets julklapp är en skopa ovett. Är du inte bjuden till en nyårsfest redan nu, vet du att du kommer fira inträdandet i det nya året på traditionellt vis: med en dvd-box och två burkar Ben & Jerry’s. Men det är mysigt också. Glögg. Vila upp sig. Barr i dammsugaren. Ungersk champagne på balkongen, fyrverkeri över staden, Aretha Franklin på stereon medan du försöker sova.

Veckorna går så fort. Det säger jag också. Funderar på att börja sova över i vilorummet på kontoret. Det är ju knappast som jag missar något genom att inte gå hem. Lönen på kontot den tjugofemte. Jag ska… Jag ska… resa någonstans, någon gång… och låtsas som att vardagen hade kunnat vara så som det är där. Solstolsuthyrare. Vin till lunchen.

Fredagar är som en jingel på reklamradio. Gapiga, korta, sprängfyllda av meningslös information i fyrfärg. Fredagar försöker sälja något till mig som jag inte vill ha. Afterwork! Jordnötter och stor stark, nej hem. Är så trött. Somnar inte framför tv:n. Tv:n somnar framför mig. Jag räknar sätten att göra de kommande 60 timmarna så långsamma som möjligt. Lördagar på stormarknad och en extra maskin tvätt, en promenad om det inte regnar. Fan, det regnar inte. Jag skulle ju förkovra mig i konsten att fånga dagen. Det har skrivits spaltmeter i ämnet och ändå fastnar jag i en intervju med Petra Mede. Hon har vuxit upp i Partille. Där ser man. Jag ska fånga dagen, binda den vid ett träd i skogen och piska den med ett hopprep. Så som man gjorde i Lilleskogen när man lekte röda-vita rosen.