Finisterre

Ni vet hur det är.
Man har bråttom till jobbet, sliter ut cykeln ur cykelrummet, smutsar ned byxorna på kedjan, hinner inte pumpa däcken, cyklar nästan över en liten hund och hundens lilla tant vid Gullbergsån.
Vid Ullevi cyklar man mot rött, får böter av två cykelhjälmsbeklädda poliser som tar sitt arbete på väldigt stort allvar. Vid Gamla Ullevi blir man nästan påkörd av en Opel Ascona av 1980 års modell. Vid Drottningtorget fastnar man med framhjulet i ett spårvagnsspår, i slow-motion färdas man över styret, airborne at last, för att landa på framtänderna just när ens Icaros-karriär tagit sina första stapplande steg. En sekund senare ligger man under en spårvagn. I ett töcken vaknar man i en ambulans. Automatkarbinsbeväpnade män med rånarluvor kapar ambulansen. De kör den till Säve. Där släpar de ut en, talar hetsigt på ett lätt komiskt språk, skjuter en i knäskålarna, tänder eld på ambulansen och försvinner in i skogen på lätta motorcyklar. Man ligger kvar i diket, lyssnar på fågelsången, undrar var man tappat sin mobil, tänker på Serbiens bidrag i schlagerspektaklet - i synnerhet frisyren, sedan tänker man inte mer. Solen skiner och man är enledigad. Inga fler tankar.
Ni vet inte hur det är?
Inte jag heller. Jag vet bara att det hade varit att föredra framför den dagen jag har haft idag.