Never clever

Det kan omöjligtvis vara värt det. Så vad gör vi? Vi fortsätter som ingenting. Viker upp kragen, marscherar vidare i motvinden och säger att vi inte ångrar någonting. Det är ju enklast så.

Någon gång lovade jag någon ”allt”. Men ”allt” var inte tillräckligt. Det är sällan det. Inte förrän i efterhand då hälften av ”allt” framstår som en önskedröm. Men vi ångrar ingenting. No, Sir.

Jag ångrar mig nu. Gör du – av inverterade anledningar?

Vad jag hatar handfasta saker, har gjort det så länge jag kan minnas: Från träslöjd till logik, från Bob Dylan till handlingsplaner.

Så det jag saknar i mig själv letar jag efter i andra. Erbjuder ”allt” till dem som inte är värda det. Ihåliga hjärtan. Avfärdar dem som är värda det. Kan ni förlåta mig – ni som var värda det, men tröttnade?

Den hemskaste stunden var inte när jag insåg att jag aldrig skulle kunna förklara för dig. Det var när jag insåg att det inte skulle spela någon roll ens om jag skulle lyckas förklara.

För varje gång som du berättar för mig hur fri du är tycks du mig mer fast i ett mönster. Men vem är jag att ifrågasätta tvångsmässighet.
När en oförutsägbar människa gör något oförutsägbart, är det inte då inte i själva verket högst förutsägbart?
Är impulsivitet egentligen brist på fantasi. Inget frågetecken.

Det är svårt att fortsätta kämpa med bakbundna händer, men vem eller vad bakband oss? Vi själva? Eller vänners förväntningar?

Ett sista försök. Något som verkar förnuftigt. Något som saknar passion. En konstruktion. All värdighet instängd i en ask och satt i bokhyllan, inte förlorad som förr, men satt på plats – obrukbar. Och jag organiserade alla mina känslor för dem som inte gillade mig då och som inte gillar mig nu. Mest som en kul grej. För att se om jag kunde. Jag kunde. En sista gång.

Jag tar avstånd från allt du berättar. Det gör mig illamående. (Det du berättar eller att jag tar avstånd ifrån det? Jag vet inte.)
Jag borde inte älska dig längre. Så jag bestämmer mig för att inte göra det. Så. Bestämt.

Varför gör det fortfarande ont att titta på dig? Varför är jag fortfarande lycklig när du vill tala med mig?

Och någon jag känner frågar mig: ”Är det för att du inte har velat ge någon flicka ett barn?”
Vilken rolig formulering! ”Ge(!) någon flicka(!) ett barn(!)” Och vilken rolig innebörd! Snart. Snart roligt
.
Någon jag inte känner säger: ”Endast de riktigt dumma är lyckliga”. En banalitet. En kliché. Men varför ekar orden där jag är nu, där det inte finns några väggar.
Dum och lycklig eller smart och olycklig? Lycklig, tack.

I ett hotellrum på tjugofjärde våningen. Du var vacker. Neonljus, dobbel och geschäft nedanför. Aldrig var jag närmare himlen, solen – mitt i Vintergatan; längre från rännstenen, kontorsstolen, skolbänken, parkbänken, fotbollsläktaren, replokalen, radhuslängan, sjuksängen, arbetslösheten, hopplösheten – Kapplandsgatan.
En efterhandskonstruktion, bien sûr.

Deras ansikten glider in i varandras. Hur många är de? Tre. Fyra. Fem?

I ett rum med väggar av furu. Vad finns det egentligen att säga om olika slags friktion? Portugal-England går till straffar. Vernon God Little. Det är sommar, sedan nyår, sedan sommar igen, sedan aldrig mer. Men det regnade i Glasgow.

Innan och efter: Start, stopp, sedan tre år. ”Hej igen”. Tre veckor. Vi sover hela dagen och pratar sedan om hur det skulle ha kunnat ha varit och hur det SKA bli. Bedrägeri. Trolöshet. Ett utelämnat ”s” och ett sms. Konferensrum. Alla ord var lögner förutom dem i min telefon nu. Det försäkrar du mig om, åtminstone till hälften.

Fler där projicering och fantasi förde historien framåt helt och hållet. Där det tog slut innan det hann börja. Längst fram formade någon annan mina ord, först på franska sedan på engelska. Ytterligare någon annans ståtligt prunkande släktträd mot mitt egna lövlöst adelsfria – på ett kalhygge ensamt placerade. En annan från norr, i dörröppningen, på parketten, med ett täcke kring överkroppen.

En sjunde, som kanske är hundra, som jag inte vill minnas.

Rött, gult, grönt: Kör.