I den engelska komediserien Nathan Barley från 2005 spelar den alltid briljante Julian Barratt en thirty-something-kolumnist vid namn Dan Ashcroft. Dan arbetar som skribent på den infantila och självutnämnt hippa tidsskriften sugaRAPE. Tidningens redaktion består av kompletta idioter som cyklar omkring på plastleksakscyklar för barn och spelar en version av sten, sax och påse som heter cock, muff or bumhole. Alla är de väldigt upptagna med att vara inne, ironiska och "på".
Trött på de här idioterna som omger honom och den om möjligt ännu mer enerverande Nathan Barley som driver hemsidan Trashbat.co.ck (vilket ska utläsas Trashbat dot cock - "registered on the Cook Islands") som publicerar provocerande trams och förnedrande tävlingar, skriver Dan en vitriolfylld artikel om hur Idioterna som "förr bara stirrade in genom fönstret, nu är inne i huset".
Naturligtvis älskar de som Dan menar är idioter artikeln och han lyfts, mycket motvilligt, fram som cool sanningssägare och får smeknamnet The Preacher Man.
I ett avsnitt av serien surfar Dan på Trashbat.co.ck och fastnar framför ett onlinespel där ryska lodare tvingas genomföra tävlingar och hotas med vapenförsedda före detta KGB-agenter. Bland annat tävlas det om vem av lodarna som snabbast kan dra ut sina egna tänder med stora tänger. I ett annat "tävlingsmoment" ska deltagarna cykla på barncyklar med de beskjuts.
Dan vinner £3000 på att satsa på rätt lodis gång efter gång.
Jag tänker på det avsnittet av Nathan Barley när jag ser M.I.A:s så omtalade video till låten Born Free.
För er som mot förmodan missat uppståndelsen kring videon till Born Free kan jag tala om att det är en cirka tio minuter lång video där amerikansk polis bryter sig in hos folk, misshandlar dem och för med sig vissa av dem i en fångtransportsbuss. Vad de bortförda alla har genemsamt är att de är rödhåriga. En ung rödhårig flicka skjuts sedan i huvudet på nära håll, och i närbild, av en polisman när de rödhåriga vägrat springa genom öknen dit de förts.
De börjar då naturligtvis springa över vad som visar sig vara ett minfält. Återigen får man i närbild bland annat se hur en person sprängs efter att ha trampat på en mina och kroppsdelar flyger i luften.
Där Nathan Barley är satir som ifrågasätter inte bara vårt sätt att post-Jackass se folk som skadar sig som underhållning, utan även behandlar spel- och dobbelhetsen, förutom så klart det faktum att människor dehumaniseras i underhållningens namn, är M.I.A:s video tydligen ett viktigt politiskt inlägg, trots att den helt saknar dessa ingredienser.
Den franske regisören Romain Gavras som regiserat Born Free har inte bara snott konceptet helt från Chris Morris som skrivit Nathan Barley, utan även berövat det från humor.
När provokativa saker berövas sin humor blir de viktiga politiska inlägg. Problemet är bara att där Nathan Barley får en att skratta och tänka, sedan må illa, skratta, må mer illa, tänka och sedan tänka ännu mer; är Born Free visserligen en djupt obehaglig video vars budskap inte bara är ganska självklart, det lämnar inte heller särskilt mycket utrymme för eftertanke.
Born Free sparkar in öppna dörrar. Naturligtvis kan man se videon som ett inlägg mot polisstaten USA, mot rasism eller om det möljligtvis är Israels behandling av palestinier som är måltavlan. Man påminns om de övergrepp som skett och fortfarande sker mot människor. Om det får någon att vakna och se saker man inte visste om så är det något bra. Frågan är om de verkligen finns. I så fall är det väldigt unga människor och för dem är ju videons övervåld olämpligt i vilket fall.
Jag kan inte riktigt kväva tanken på att idéen bara var att göra en "tuff" video till en "tuff" låt. Visserligen är musiken knappt hörbar då den hela tiden som låten pågår dränks av skrik, slag och explosioner. Musikens roll är till och med mindre än den brukar vara i en genomsnittlig reklamfilm.
Men det här tror jag inte stör varken M.I.A. eller Gavras. De har fått den uppmärksamhet de var ute efter. En ganska tradig låt har klätts i extravagant kostym. Kulturskribenter har äntligen hittat ny relevant populärkultur med något att säga och 40-åriga hipsters har fått en ny(-gammal) favoritartist.
Vill ni se var jag, likt Gavras, stulit mitt koncept ifrån kan ni läsa den här ledaren från Svenska Dagbladet, som min vän Erik skickade till mig.
Vill ni se videon får ni googla själva eller gå in på valfri brittisk tidnings hemsida.
No comments:
Post a Comment