Motorhead

Ni vet hur det är.
Synrubbningarna börjar redan innan lunch. Vatten och koffein hjälper inte – inte mat heller. Axlarna är uppdragna, spända och ömma. Käkarna är ihopbitna. Det pulserar i tinningarna. Du har svårt att koncentrera dig, känner ett abstrakt obehag och en oproportionerlig stor stress. Du tar två Ibumetin 400 mg till.

Alla ljud låter som om du hör den under vatten. Bokstäverna hoppar på datorskärmen framför dig. Du fryser men är varm på samma gång. Ett lätt illamående gör att du ställer dig upp och går till toaletten. Du spolar kallt vatten i ansiktet. En suddig figur stirrar på dig i spegeln.Du torkar dig med åtta pappersservetter. Mer kaffe. Mer vatten.

Du skickar e-mail men stavar fel, du kan inte formulera dig. De enklaste budskap går inte att få fram. Halva huvudet känns stumt. Det rycker i ögat. Munnen är torr.

På en halvtimme blir allt värre. Det känns som om skallen sitter fast i ett skruvstäd. Illamåendet är helt omöjligt att bortse ifrån nu. En kollega säger att du är blek. Du mumlar något till svar. Omöjligt att arbeta nu så du säger att du måste gå hem för dagen.

I hissen ser du din spegelbild igen och du är grön i ansiktet. Gatan utanför luktar avgaser och ljuset sticker i dina ögon. Alla ljud skär i öronen. Du vet inte om du vågar åka spårvagn – så du börjar gå. Det känns som du kommer att spy om du tar vagnen. Du tar ändå vagnen vid nästa hållplats för du orkar inte gå. Det luktar hund på spårvagnen och den står kvar på hållplatsen i en evighet. Du kramar krampaktigt stolpen närmast mittutgångarna. Vid nästa hållplats hoppar du av. Du spyr bakom ett träd. Ingen har sett dig. Du går sista biten hem. I ett töcken.

Tar hissen. Att gå i trappan är en för stor ansträngning och varenda fysiska ansträngning oavsett hur liten får dig att spy upp lite i munnen. Du sväljer vad som finns kvar av carbonaran för andra gången idag, bara av rörelsen som hissen gör.

Du tar av dig skorna utan att böja dig ned och slänger jackan på golvet. In i duschen. Det enda som hjälper lite. Varmt vatten och mörker. Du duschar i en timme. Ånga överallt. När du går ur duschen spyr du igen. In i sovrummet och ned under täcket. Du kan inte ligga still, det känns som någon stuckit en slö kniv i bakhuvudet på dig. Nacken värker, skuldrorna värker. Det är för ljust i rummet. En hund skäller utanför. Du undrar om du har några öronproppar i lådan i hallen, men orkar inte gå och se efter.

Det går inte att sova. Du hallucinerar och reciterar låttexter tyst i huvudet, den här: ”… You don’t have to tell me/ Message received / Loud and clear, loud and clear…” gång på gång. Du vänder dig om igen och hör hur någon stönar. Det är du själv. Loud and clear.

Du önskar att någon kunde ligga tätt intill och hålla om dig. Inte säga något, bara ligga still och hålla om dig. Men det finns ingen.

Du spyr i en blå plastspann som du har varit förutseende nog att ta med in i sovrummet. Bara magsyra nu – gult och beskt. Du dricker lite vatten, men spyr upp det 15 sekunder senare, tätt följt av mer magsyra.

Sängen är våt av svett. Du lyssnar på dina egna andetag. Du tänker på läkarböcker från 1700-talet med illustrationer där sjuklingar töms på blod med hjälp av en borr. Du önskar att någon kunna borra ett hål i ditt kranium och tömma det på allt innehåll. Du ligger helt stilla i en halvtimma. Går till badrummet igen. I spegeln ser du hur flera blodkärl i ansiktet brustit av allt kräkande. Du funderar på att dricka vatten direkt från kranen men vågar inte. Du letar efter fluortabletter för att få bort smaken av blod och magsyra i munnen.

Sängen är kall nu. Allt snurrar och du känner dig svag. Du känner hur du till slut börjar domna bort. Hoppas att somna. Du har vant dig vid smärtan i huvudet nu. Det finns inget kvar att spy upp. Du ligger still och försöker blunda. Du tänker att migränen är din äldsta vän. Den kan vara borta i månader, men den kommer alltid tillbaka. Den känner dig - den gillar dig.

Du somnar efter 45 minuter.

Du vaknar efter en timme och är hungrig. Smärtan ligger som en manet över vänster del av pannan, sträcker sig över örat och tinningen och bak i nacken. Men den är något svagare än innan. Du reser dig och går till kylskåpet. Dricker jordgubbsfil ur förpackningen. Tillbaka till sängen. Helt still.
Det har börjat skymma ute.
Du tittar inte på klockan.
Du tittar upp i taket.