Defenders of the Faith

Idag återkommer jag till uppgången från gångtunneln mellan Centralstationen och Nordstan i Göteborg.
Och till ungdomarna som sitter där. Imorse satt där fem ungdomar tätt, tätt intill varandra på höger sida när man kommer ur tunneln.

De sa inget. De satt bara där. Klockan var inte ens 08.30 en tisdagmorgon. De såg ut som de ungdomar som hänger där alltid ser ut – uttråkade. Som vuxen vill man gärna se det som något tragiskt att de sitter där. Har de inget bättre för sig? Borde de inte vara i skolan? Vet era föräldrar om att ni är här?

Ändå syntes det genom all pubertal tristess att de hade ganska trevligt. I deras egna ögon verkade de vara de sista överlevarna efter apokalypsen. Förbi sprang vi tragiska vanliga, mer klädsamt uttråkade, människor på väg till jobbet.

Speciellt en tjej fick min uppmärksamhet. Jag tittade inte på henne i mer än några sekunder, men jag fick känslan av att hon kanske inte kommer gå den framtid till mötes som hennes föräldrar hoppades på dagen hon döptes, tog sina första steg på köksgolvet eller log det där leendet som förevigades på ett dammigt fotografi.
Det här är mina förutfattade meningar som talar.
Hon hade all den vilsna, dystra, trotsiga stolthet i uppsynen som otyglade ungdomar brukar ha. Jag fick en känsla av att hon kommer kommer göra sig illa en dag. Jag hoppas att jag har fel.

De här ungdomarna manifesterar sitt utanförskap – bär det på kavajslaget – och gör sitt bästa för att visa hur uttråkade de är och hur lite de bryr sig. Men en dag kommer de se tillbaka på de här morgnarna och säga att det var bland de bästa i deras liv.
Gemenskapen, tidlösheten, ungdomen.

Kanske är det därför ölgubbarna fastnar på parkbänken. Vänskapen, sammanhållningen, bejakandet av det faktum att människan är ett flockdjur. Är det bortkastad tid att umgås med andra människor och fördriva tid? Är det mer bortkastat än att gå till en arbetsplats för att tjäna precis så mycket pengar så att man kan betala hyran, köpa mat och åka på semester en gång om året?

Ja, det är det väl. Men vi som upprörs när vi passerar dem är också till viss del avundsjuka på deras mod att välja som de gör. Att prioritera samkväm framför framgång. För vad har vi för framgång att stoltsera med? Alla våra små triumfer… 700 kronor i löneförhöjning, en ledig dag i solen, en tom komplimang från någon överordnad och alla våra personliga små tragedier - hårda ord, tallrikar som slängs i väggen, ett flyttlass.

I vårt land älskar vi att kokettera över hur dåliga vi är på att umgås. Vi tittar på sydeuropéerna och deras sätt att kunna umgås med familj och vänner över en sju timmar lång åttarätters måltid en vanlig sketen tisdagskväll. Underkläderna hänger på tork över gatan, ett musettedragspel spelar en melankolisk melodi, skotrar knattrar hemtrevligt över kvarteret och mormors mustiga tomatsås överträffas endast av hennes mustiga skratt. Åh, om vi kunde ha det så.
Men nej. Tacos och Så ska det låta. Chipsfabrikanterna dikterar våra helgnöjen. Alla vill bryta sig loss, skaffa en egen familj, fira högtider ensamma i radhuset i förorten – det ska bara vara jag, frugan och de två barnen, ja och så hunden (hon ska snart ha valpar!). Vi kan stå på egna ben. Så vi ska stå på egna ben.

Vi hatar våra grannar. Äckliga städdagar. Idioter som inte kan sortera soporna. Arga lappar. Kan ni inte se att behållaren för färgat glas är överfull? Ställ då inte en påse med flaskor i hörnet av soprummet! Din mamma jobbar inte här. Parkera inte din bil där det är brandväg, dumjävel. Plocka upp efter hunden (hon har precis fått valpar!). Borra inte i väggen efter klockan 22.00. Vem fan borrar i väggen klockan 08.00 en söndag? Grilla inte på balkongen. Släng inte fimpar vid entrén. Håll ordning på era ungar. Er katt skiter i sandlådan. Se till att ta kol på era mördarsniglar, de kommer över i vår trädgård.

Måste dina föräldrar hälsa på i påsk? Din systers man dricker för mycket. Deras barn är ouppfostrade. Jag vill att det bara ska vara vi.

Så vad kommer vi sakna om vi någonsin får den tveksamma lyxen att kunna se tillbaka på våra liv från ett välmenande, men deprimerande, ålderdomshem?

Övertid och telefonmöten. Tveklöst.