Får jag lov att bli en smula personlig för en stund?
Tack.
Jag är förmodligen den mest gravt sentimentala människan som inte sjungit doo wop under en lyktstolpe i Harlem - eller Masthugget - en sen sommarkväll, under en olycklig kärleks sovrumsfönster.
Jag gråter förvisso nästan aldrig till filmer eller böcker som berör mig, eller ens till de där sångerna som jag håller allra närmast hjärtat - om jag inte druckit lite för mycket cognac (eller folköl för den delen) i samband med lyssningen, men jag uppskattar alla *harkel* Kulturyttringar som säger något om vårt liv och jag formligen älskar dem när den säger något om hur vi vill att våra liv skulle vara. De som får oss att tycka lite bättre om den där personen som stirrar tillbaka på oss i badrumsspegeln.
Nostalgi är något annat. Något jag inte riktigt vill kännas vid. Nostalgi är kontraproduktivt när det gäller i stort sett *jättestor harkling* Konst. Visserligen det intressant hur vissa sånger eller böcker kan få oss att känna nostalgi över en svunnen tid vi inte ens levt i, vi kan kalla det "Lex Sista natten med gänget", men i möjligaste mån bör nostalgin hållas borta från allt skapande, precis lika mycket som de förhatliga begreppen - och i vissa fall: idealen - tidlöshet, förnuft, konsekvens och äkthet.
Kulturyttringar som får oss att känna något, även om det är fabricerat (som all konst egentligen är) är minst lika värdefull som sådan som får oss att tycka något. Kan konsten förändra världen? Klart att den kan. Den gör det hela tiden.
Kan en ostig ballad med en före detta Westlife-medlem få slut på all svält i världen eller en helt humorbefriad ny skiva med Mikael Wiehe avsätta den borgliga regeringen? Nej, det kan de - tyvärr, respektive, som tur förmodligen är - inte.
Från rödvinsmosiga svenska proggagitatorer med framtiden bakom kan steget till chicka kvinnor på Manhattan som diskuterar brasiliansk vaxning och Marc Jacobs synas vara ganska långt. Nu vet jag inte om det är det som diskuteras i Sex & the City-filmerna - jag gissar bara.
Sex & the City kan ses som feminismens slutgiltiga triumf. Filmerna och tv-serien som föregick dem har slutligen gett kvinnor rätten till att:
1. ”Nerda” över saker på ett sätt som män tidigare har haft patent på
2. Givit tummen upp för kvinnliga promiskuösitet (som män tidigare... bla-bla) och
3. Gjort det okej för kvinnor att vara smarta, roliga och självständiga (så länge de klär sig i Marc Jacobs, såklart).
Med andra ord: Man (och kvinna) borde lyfta på kepsen och salutera Sex & the City fyrfaldigt och högljutt.
Men.
Det ska jag naturligtvis inte göra.
När jag råkade ta del av informationen om att en väns vän ska ta med sin tonåriga dotter på bio och se Sex & the City 2 blev jag ganska djupt illa berörd. Mer så till och med än om jag hade hört att hon hade tänkt ta med sin dotter på norsk Black Metal-konsert för att efteråt, eventuellt, raka en get och slentrianbränna en kyrka. (Mest som en kul grej, då.)
För någonstans är inte SATC den hypermoderna marknadsanpassade feminism de flesta av oss hoppas på. Någonstans är idealen som målas upp, trots goda avsikter från manusförfattarna (nåja), en börda att bära för unga kvinnor. Åtminstone tror jag det.
Det finns nämligen ingenting i filmerna eller tv-serien som får dem att tänka och ifrågasätta sakernas tillstånd. Allt är färdigpaketerat och klart.
Det finns däremot en massa saker som man som tjej måste leva upp till om man vill vara som Samantha et consortes.
För män, eller unga pojkar, med dålig kännedom om kvinnor (plus sig själva och resten av universum för den delen) tror jag att programmet gör mer otjänster (för deras kvinnosyn) än vad pornografi gör. SATC har ju någon slags legitimitet och sett till hur många kvinnor som uttrycker sin uppskattning inför SATC, jämfört med porr, är det fullt möjligt att tro att filmerna ger en fullt realistisk bild för hur kvinnor tycker och tänker.
Jag tror inte det är så bra. Jag tror till och med att det är en utomordentligt usel manual för hur unga kvinnor borde leva sina liv.
Väljer man det levernet själv, så visst, go ahead. Men gör man det för att man tror att det är så det måste göra blir det lite skrämmande.
Men å andra sidan är det väl lite korkat och inte så lite typiskt att ett skenbeläst miffo till medelålders man ska tycka till om något som inte riktar sig till honom.
Kan jag inte bara se filmen som en och halv timmas lättsam underhållning då?
Nej, det blir ju ännu värre. Tar man bort de pseudofilosofiska aspekterna blir ju filmen om möjligt ännu värre.
All film, tv, litteratur och musik måste inte skapas under förutsättningarna att ”livet hänger på det” - den måste bara lura oss att den är gjord under de premisserna.
No comments:
Post a Comment