Som ni kanske märkte igår så kan storartad poplyrik bli lite platt när man skriver ned den och berövar den dess kontext. Utan Gladys röst och musiken runt omkring låter väl de textrader som jag högtidligt citerade igår lite löjeväckande, eh, idag.
Men samtidigt, på lokal med min vän Ola, kom vi igår, med en annan låt spelandes i barens undermåliga högtalarsystem på störande trevlig volym, gemensamt fram till att nedan (okej, jag tvingade Ola att hålla med) är rockhistoriens mest gripande och djupsinniga stund:
Baby!
Baby!
Baby!!
Baby!!
BABY!!
BABY!!!
Oooooooh –ooooooh-ooooooh!!!
Ja, jag vet. Heavy shit. Tänk över de här orden en stund. Eller, det är ju snarare ett ord och ett skrik då vanliga ord inte längre räcker till.
Färdiga? Är ni lika djupt berörda som jag?
Vet ni vilken låt det är? Ni ska få en ledtråd. Vartannat ”baby” sjungs av av Bobby Hatfield och nästa av Bill Medley. Den ena sopran och den andra bariton.
Ni har hört låten i varenda ostigt sentimental tv-serie och varenda film där Med Ryan spelar en charmigt förvirrad thirty-something, som trots att hon är singel när filmen börjar genom hela filmen har en gravt post-coital frisyr. På huvudet.
Låten är You’ve Lost That Lovin’ Feelin’ med The Righteous Brothers. En låt som alla har hört. (Alla som har hört Tom Cruise sjunga den i Top Gun har dessutom automatiskt blivit vapenvägrare och det har inget med texten att göra.)
You’ve Lost That Lovin’ Feelin’ är ett välregisserat tre-och-en-halv-minuters drama, producerat (i ordets mest kommersiella och ursprungliga betydelse) av mördaren och kvinnomisshandlaren Phil Spector några år innan han tappade spelkulorna för gott.
Det finns inget i låten som egentligen är äkta och autentiskt på det där skäggiga och skenbart djupsinniga sättet som vi numera vill, nej – kräver, att all rockmusik ska vara. Det är en galen producent och låtskrivares försök att få en hit och två sidosatta blåögda soulsångares desperata försök att återerövra kändisskapet.
Ändå får alla som någon gång blivit fastspänd i en bergodalbanevagn och skjutits i väg mellan kärlekens Matterhorn-toppar och dess bottenlösa (Mora) träskdalar (Finns det träskdalar? Påminnelse till bloggaren: Kolla upp det innan du lägger upp skiten på bloggen) en klump i halsen och ett löjligt igenkännande flin på läpparna när Bill och Bobby duellerar i att sjunga ”baby” på ett så hjärtskärande sätt som möjligt.
Till slut ger Bobby upp, han kan ju inte skänka mer tyngd och innebörd till nämnda ord än vad han redan gjort och skriker bara ”Ooh” lagom länge.
Det är väl där han går vinnande ur duellen. Vinnande för att han lyckas komprimera känslan av att inse att ens Stora Kärlek slutat älska en, att man är dömd att promenera på det här jordklotet ensam, att kärleken är en ondskefull och nyckfull konstruktion, samt att ljudsätta just den stund då något som aldrig någonsin kommer att gå att laga brister inuti en – till ett enda utdraget enstavigt tjut.
Det - ladies and gentlemen - är poesi.
Vän av ordning vill säkert påpeka att sångduellen fortsätter efter Bobbys ooande. Bland annat sjunger B&B växelvis ”I need your love” några gånger i slutet av låten. Det är lite synd, men det gör egentligen ingenting. Crescendot har ändå nåtts precis innan dess och den halvhjärtade bekännelsen när låtens huvudperson kvider att han behöver hennes kärlek är bara diktens motsvarighet till att i verkligheten gråta sig till sömns och krama den kudde som fortfarande luktar av hennes parfym, samtidigt som man tyst, tyst upprepar hennes namn för sig själv.
--------------------
Post Scriptum Wikipedium:
On 5 November 2003 Hatfield died at the Radisson Hotel in downtown Kalamazoo, Michigan, apparently in his sleep. In January 2004 a toxicology report concluded that an overdose of cocaine had precipitated a fatal heart attack.[1] The Sun reported of Hatfield's death with the front page headline of: "You've lost that livin' feeling".[2]
Jag vet inte vad som är mest tragikomiskt. The Suns rubrik eller det faktum att han dog den 5 november.
No comments:
Post a Comment