När jag var liten och gick på Liseberg med mina föräldrar hände det ibland att vi efter besöket köpte pizza i en liten pizzabutik på Wadmansgatan. Bilen stod nämligen parkerad på Heden och Wadmansgatan ligger, för den som inte vet det, vid Heden. I skarven mellan 70- och 80-tal var fortfarande pizza en ganska exotisk maträtt (det viktigaste ”pålägget” var ju en – alltid en – ananasring).
I pizzabutiken på Wadmansgatan fick man om man var barn en blå klubba. Det här tycks ha varit legio på pizzerior, för jag har minnen av att man även fick det på Högsbo pizzeria på Högsbogatan.
En solig sommardag med Liseberg, pizza och godis var naturligtvis en närmast fulländad dag när man var fem-sex-sju år gammal.
Det skulle vara lite överdrivet att hävda att den korta och relativt anspråkslösa Wadmansgatan är min Champs-Elysées eller Fifth Avenue, men det är få gator som jag i större skala förknippar med positiva känslor än den gatan.
Det finns fler anledningar. Anledningar jag berört i tidigare texter. Dolores skivaffär låg (på 80-talet) runt hörnet på Engelbrektsgatan, min vän Henrik bodde ett tag en kort bit därifrån. Min egna korta fotbollskarriärs mest triumfatoriska ögonblick utspelade sig på en grusplan på Heden då jag som anfallare i Torslanda IK gjorde tre mål när Torslandas p-74:or slog GAIS diton med 4-1. (Kanske förklarar det något om min personlighet att jag avskyr alla spelare som gör på mål på GAIS. Gör man tre stycken i samma match renderar det en placering någonstans mellan Markoolio och Pol Pot på min föraktlista, i alla fall ett tag.)
Jag har trott att jag har varit kär i en flicka från Wadmansgatan två gånger. Första gången som jag trodde det bodde hon visserligen inte där. Hon är inte heller uppvuxen där, men hon bodde där som nyfödd. Nu bor hon där igen – på andra sidan gatan.
Flickan från Wadmansgatan är inte mitt livs stora kärlek. Hon är vad jag (egentligen inte) skulle vilja kalla mitt livs stora, helt egentillverkade, kärleksprojekt. Hon är den teori som så ofta i livet är fullt omöjlig att omvandla till praktik. Det är henne man kan skriva låtar om och drömma om – hur allting skulle kunna ha varit, men inte är. (Märkte ni hur jag skrev ”man” istället för ”jag” i den meningen? Det gjorde ni säkert.)
Hon gör inte ont som ett fåtal andra flickor gör. Ibland funderar jag på om hon ens finns på riktigt, eller om min fantasi har uppfunnit henne under för många sömnlösa nätter i rad.
Hon är något att projicera alla storslagna idéer om kärlek – och – alla grandiosa nederlag inom samma område på.
Två gånger har hon hastigt och lustigt uppenbarat sig i mitt liv för att sedan försvinna lika fort, men följaktligen lite mer olustigt, igen.
Detaljerna i sig är ointressanta.
Spenderar alla män – med för mycket tid att tänka – dagar (och nätter) åt att fundera på gemensamma beröringspunkter med någon som i det stora hela är helt irrelevant, när ens liv slutligen kommer sammanfattas?
Ovan historia om min barndoms wadmansgata och flickan som jag knutit samman med gatan är ju fullkomligt fabricerad. Ja, alltså, den innehåller ju inga direkta lögner men att knyta samman lisebergsbesök i barndomen med damer som fantasin placerat på någon slags vinglig piedestal, är kanske en smula långsökt.
Det finns andra beröringspunkter, mindre förfärdigade, mellan henne och mig. Men även de är egentligen iklädda tillfälligheternas trista objektivitet – om man väljer att ta några steg tillbaka och iaktta dem i nykter klarsyn.
Det finns inga tecken i skyn på att det borde ”vara vi”.
Det är bara år av lyssnande på popmusik som vid två tillfällen fått mig att vilja att det skulle vara så. För hon är den perfekta huvudrollsinnehavaren i alla de popsånger med bitterljuv text som människor som jag envisas med att plåga oss själva med. Inte de verkligt sorgliga låtarna, de som ligger i fosterställning på badrumsgolvet och sjungs av medelålders män från Manchester med oviss sexuell läggning, utan dem som sjungs av Frank Sinatra med ett snett leende i mungipan från en scen i Las Vegas – de snygga, lyxiga låtarna.
Till skillnad mot vad ni kanske tror, så hoppas jag inte att flickan från Wadmansgatan kommer att läsa det här. Det skänker mig inte någon tillfredsställelse att tänka på att hon skulle kunna göra det.
Ni som eventuellt läser det här, om ni inte slutat att läsa och nu sitter och misstroget ruskar på huvudet för att jag jämställde GAIS motspelare med förhatliga finlandssvenska buskismusiker och kambodjanska tyranner, kommer kanske tro att jag är hopplöst förälskad i henne. Det är jag inte.
Det är jag inte.
Det är jag inte.
Wadmansgatan är min Beale Street och jag tänker inte förklara vad jag menar med det.
No comments:
Post a Comment