Strutter

I mitt pojkrum i Torslanda skedde en tyst revolution, till ett högljutt och tuperat soundtrack. I smyg tog jag ned planscherna på den svarta Lamborghini Countachen, regalskeppet Vasa, Björn Walldegård(!) samt Ronnie Peterson i sin svarta Lotus. Upp sattes bilder på sminkade män i spandexbyxor. Ja visst - Kiss, men även Vinnie Vincent’s Invasion, Ratt, Poison och W.A.S.P. Sedan åkte även världskartan, den märkliga argentinska pilbågen och bolas-kulorna, Arsenal-halsduken och det signerade inramade fotografiet på Pat Jennings ned. Kvar från tidigare hängde snart bara planschen över New Yorks skyline och Spitfire- och Tomcat-flygplanen i taket.

Jag vet inte om mina föräldrar oroade sig för att jag hade vuxna män i kvinnokläder och smink på väggarna. I min värld var det hela förstås gravt heterosexuellt. Jag tänkte helt enkelt att det var så här tjejer ville att snubbar skulle se ut – som de själva. Jag vet förresten fortfarande inte hur tjejer vill att killar ska se ut. (Ett rön gör gällande att det varierar, men med min svartvita världssyn har den typen av teorier inget existensberättigande. Jag tror att tjejer gillar killar som ser ut som idioter – men framför allt killar som beter sig som idioter, men nu var det inte det som det här skulle handla om.)

Efter ett tag började jag och en vän leta efter Kiss-bootlegs i stadens, vid tillfället flertaliga, konstiga skivaffärer, förutom Dolores vid Heden, låg det en på Chalmersgatan och Pet Sounds låg bakom det då nya skära Sheraton.

Det här var ju, som ni förstår, innan internets tid; ändå lyckades vi – Daniel och jag – komma i kontakt med andra Kiss-fanatiker i Wien, Scranton och Sundbyberg. Jag minns inte riktigt hur, men jag tror vi köpte stencilerade Kiss-fanzine och läste annonserna i tidningar som Faces, Metal Hammer, Rocket och Kerrang där folk sålde Kiss-memorabilia från 70-talet, vilket vid den här tidpunkten (1986) framstod som stenåldern.

Vi beställde kassettband från vår ”vän” i Österrike. Med usel ljudkvalitet och egentillverkade omslag. Var de för fula (de var de oftast) gjorde vi våra egna genom att klippa, klistra och sedan skicka med mamma så att hon fick kopiera dem i några exemplar på jobbet. Det fanns ingen genväg till det perfekta Kiss-nörderiet.

Vi beställde allt möjligt. Mycket affischer, i synnerhet sådana från den svenska 70-talstidningen Poster.

Snart var hela mitt rum väggar, dörrar, garberober och en liten del av taket helt fyllt endast av Kiss-affischer från deras sminkade period 1973 till 1983. Där fanns den kompletta tecknade affischserien på varje medlem, där varje plansch pusselliknande passade in i nästa, som kommit med originalutgåvorna av Kiss-medlemmarnas soloskivor från 1978. Bredvid dörren hängde en gigantisk Kiss Army-plansch som jag hittat i San Francisco, mitt hjärta stannade nästan när jag fick syn på den i en t-shirtaffär nära Fisherman’s Wharf, den röd/gul/svarta Kiss Army-logotypen flankerades av ett flertal mindre bilder från den vansinnigt fräna Love Gun-turnén 1977. Den var oerhört otymplig att föra med sig hem över Atlanten, men när den väl var uppsatt var det uppenbart att det varit värt allt besvär. Där fanns naturligtvis också affischen (från Poster) där Paul, Gene, Ace och Peter poserade på kanten av ett skyskrapstak med Manhattan bakom sig (länge min personliga vision av absolut bildlig skönhet och konstnärlig fulländning) och vid huvudändan av min säng – min allra första Kiss-plansch – den som följde med Dynasty-plattan från 1979 – där Ace Frehley ser så obegripligt cool ut att man faktiskt tror att han är från yttre rymden – ändå ser man bara ansiktet på honom.

Att ha hela sitt rum tapetserat med judiska män i kabukisminkning har även vissa nedsidor (yes, really!), förutom det faktumet att rummet blir väldigt mörkt (det såg jag nog snarare som en fördel vid närmare eftertanke), närmare bestämt att jag minns att jag hade en mystisk återkommande dröm om att jag vaknade på morgonen, det var helg, mina föräldrar var vid frukostbordet, pappa läste tidningen och mamma rostade bröd. Mamma var sminkad till Gene Simmons och pappa till Peter Criss. Jag sa ju att det var märkligt. Eftersom som ni som känner mig väl vet, var Ace Frehley och Paul Stanley mina favoritmedlemmar i Kiss. Jag undrade alltid – och undrar fortfarande – var de var medan Gene och Peter åt frukost i ett radhus i Torslanda? Sparade mitt undermedvetna dem åt mig: Var jag Ace och/eller Paul..? Jag vill minnas att jag var mig själv i drömmen.
Antagligen vaknade Paul på ”bortaplan” och Ace i rännstenen, det var därför de inte kunde Weetabix med mig, Gene och Peter.

Ett annat betydligt större problem var att det inte gick att lyssna på någon annan musik än Kiss i rummet. Det kändes ”fel”. Som om Gene grimaserade lite extra från bilderna på väggen när jag var otrogen och lyssnade på Ratt, Ace såg mer yr ut än vanligt när jag spelade Van Halen och Pauls brösthår krullade sig lite extra av – förmodar jag – ilska, när Billy Idols Whiplash Smile hamnade på skivtallriken. Peter var typiskt nog den enda som verkade oberörd.

I vuxen ålder har jag märkt av liknande tendenser. Inte så att något på mina väggar motsätter sig mitt val av musik. Men när exempelvis ett förehållande (av värde) tar slut går det inte att lyssna på något annat än The Smiths och Morrissey i några månader.

Att ha Morrissey som förebild i relationsfrågor är naturligtvis ungefär lika begåvat som att anlita Stevie Wonder som bilskolelärare, men samtidigt är det här ju vid en tidpunkt då introspektion, självömkan, bitterhet och inte minst självnedvärderande är det enda som fyller ens svullna huvud, inte konkret problemlösning. Den har redan misslyckats när man nått det här stadiet.

Jag har fler exempel:

Jazz går bara att lyssna på på sommaren.

P1 går bara att lyssna på i köket.

Hårdrock går bara att lyssna på i sällskap med Erik och Åke.

Disco går bara att lyssna på om ingen vet om det.

Grannarna som bråkar går inte att lyssna på alls.

Nick Cave går bara att lyssna på när man är full.

Fågelsång går bra att lyssna på jämna veckor ojämna dagar mellan 07.00 och 07.45.

Kent (och deras löjliga morbröder i Depeche Mode) går bara att lyssna på om det leder till att man eventuellt får ligga med en tjej – men bara man slipper att diskutera deras pekoral till sångtexter.

Lasse Winnerbäck borde få stryk.

The Killers är världens genom tiderna sämsta band (“Are we human or are we dancers” är för övrigt den mest pregymnasiala lyriken någon haft det sällsynt dåliga omdömet att sjunga in i en mikrofon).

Melodifestivalen är en musiktävling för folk som inte gillar musik.

Bob Hund är Stefan & Krister för folk med universitetspoäng.

Så ska det låta sammanfattar allt som jag avskyr med Sverige, med människor i allmänhet och vuxna män i hästsvans som spelar saxofon i synnerhet.

Lasse Kronér håller på Blåvitt. Programledarskap för Doobidoo, samt medverkan i programmet, borde bestraffas vid krigsförbrytartribunalen i Haag.

Musik som framförs av svarta människor är alltid bättre än den som framförs av vita människor – i teorin. I praktiken förhåller det sig ofta tvärtom. Och, nej tyvärr, Lenny Kravitz helt avskyvärd. Jag vet inte om det är tillräckligt för att avfärda mulattrock helt och hållet, men jag tror det.

The Cure är inte musik, det är något man sitter i ett tyst urologväntrum för att förhoppningsvis få bukt med.

Saint Etienne, däremot, går att lyssna på när som helst!

Oj, ursäkta mitt Tourette-utbrott. Det brukar bli så när jag diskuterae musik. Nu glömde jag helt av vad som var poängen med det här inlägget. Jag tröstar mig med att det inte brukar finnas någon poäng i mina inlägg på den här bloggen.

De är mer som installationer, ni vet: Blod i bassänger och östtyska kvinnor som kissar i brödrostar. Och, Jocke Berg, försök nu inte sno den meningen till någon text. Jag har ögonen på dig.

Just det. Kiss var det ju det handlade om. Fast jag har inget mer att säga om dem, just nu.