Billy Liar

Jag tror att vissa av er som läst de här texterna under knappt två månader vet vart jag varit på väg. Troligtvis innan jag visste det själv.

När jag i mars 2006 flyttade tillbaka till Göteborg efter ett par år i väldens mest trendkänsligt nervösa och - faktiskt - urtrista stad, var det med en känsla av att aldrig mer vilja lämna den stad som alltid för mitt inre illustreras av kranarna i solnedgång sett från lejontrappan i Brunnsparken. Fast på ett tråkigt arbete, instängd i ett rum var jag ändå glad att äntligen "ha hittat hem". Hem till personer jag älskade - vänner, föräldrar - saker jag älskade, alldeles för förutsägbara för att nämna här.

Den våren mötte Göteborg mig i all sin paradoxala prakt. Den lilla stora staden som ömsom slår sig för bröstet med sin göteborgsanda, socialliberialism, göranjohanssonism, blåvitthybris för att i nästa stund hänfalla åt bakrusigt självtvivel då det blir tydligt att staden inte är ens Skandinaviens hjärta - än mindre den nordeuropeisk evenemangsstad den hoppas varje gåbng den tvångsmässigt arrangerar ett nytt friidrotts-EM eller låter någon rultig före detta Take That-medlem spela tre kvällar i rad i betongbunkern. När bilfabriken går dåligt. När det rosa nöjesfältet inte slår besökarrekord. När stadens enda dagstidning, Lill-Pravda, blir så trött och ointressant som bara den kan bli, oavsett vilken del man väljer att slå upp.

Ändå gick jag och cyklade jag på stadens gator och insöp dess atmosfär med ett omisskänligt välbehag. Det här var, till skillnad mot vad jag trodde ett fåtal år tidigare, trots all min stad. Det är en vacker stad när träden återfår sina löv och den eviga nederbörden från regnperioden oktober till april ger vika under några få förstulna dagar. Husen var vackra. Allén likaså, liksom flickorna, barerna och till och med spårvagnarna.

Nu är det fyra år senare och hur mycket jag än välkomnar sommaren i vår stad kan jag inte kväva känslan av att jag återigen vill härifrån. Jag är inte fullt lika skadeskjuten och paranoid som när jag lämnade Göteborg för Stockholm - inte fullt lika övertygad om att alla här vill mig illa. Jag känner bara att det inte finns något här att stanna kvar vid.
Det är lite som Damon Albarn sjöng i en låt på det glada, förlåt - manodepressiva, 90-talet i en låt (Tracy Jacks) från det årtiondets odiskutabla soundtrack, Parklife:

"I'd love to stay here and be normal, but it was always overrated."

Jag vet inte vart jag vill. Inte när och inte vad jag ska sysselsätta mig med där. Jag oroar mig naturligtvis för min närmast patologiska oförmåga att vara ensam om, jag säger - OM, jag någonsin skulle omvandla mina anakronstiska vuxenfantasier till verklighet.

Vart skulle jag flytta? Ett lika ironiskt som fuktskadat Glasgow, som egentligen bara är ett överdimensionerat Göteborg med lite roligare skoaffärer - och betydligt bättre indiska restauranger? New York, St. Petersburg (i Florida naturligtvis! Duh!!), San Diego, Ajaccio, Bournemouth eller Malmö? Det går ju inte. Det går ju bara inte.
Att kokettera om sin rotlöshet är en sak, att göra slag i saken och lämna den här på gyttja byggda skitstaden en annan.

Förresten har jag aldrig känt mig mer som en kommunist tidigare i mitt liv än idag. Jag kan lugna er oroliga där ute (Erik) med att det är något övergående.
Men när Claes Elfsberg i diarréspräcklig slips presenterade nästa inslag i kvällens Rapport där Viktoria och Daniel tog i mot handblåsta glas i bröllopspresent från svenska folket, kände jag plötsligt att stormningar av bastiljoner och offentliga giljotineringar kanske inte är en så pjåkig idé trots allt.