Blank Generation

Visst är det intressant vad man väljer att kommunicera via Facebook? De som känner mig vet att jag har en väl inarbetad nisch av Facebook-missbruk som går ut på att analysera andras statusuppdateringar och ägna en oförlåtligt stor tankeverksamhet åt att komma på egna. Eller, det sistnämnda är inte riktigt sant. Det brukar inte alls ta särskilt lång tid men jag anstränger för att, och det finns ingen förmildrande omskrivning att ge här, verka så intressant som möjligt.

Ju mer nöjd jag är med en statusuppdatering desto större är chansen att ingen kommer att kommentera den eller trycka på gillar-knappen. Det är ganska frustrerande. Skriver jag däremot att solen skiner idag följt av tre utropstecken, kan man ge sig den på att folk både kommer lajka brallorna av sig och kommentera det hela med, ja, muntra – för att inte säga – extatiska tillrop.

Nu förstår ju jag det här egentligen. Det finns olika sunda förhållningssätt till Facebook och det finns antal mindre sunda. Själv så klockar mitt förhållande in under det osunda (i den mån att jag är så pass aktiv att man kan misstänka att jag, för att återkomma till den fras jag älskar allra mest att hata, den där jag/du/någon ”borde skaffa ett liv”) och det lätt uppmärksamhetstörstande.

Andra människor väljer att inte vara så aktiva på Facebook. Att inte skriva något, utan att bara skaffa vänner och, tja, vad man nu gör sedan. Andra visar upp sitt liv på Facebook. Eftersom min dragning är försiktigt narcissistisk har jag full förståelse för så kallat Facebook-blottande. Själv vill jag inte vara så privat att jag avslöjar massa detaljer om mig själv, ännu mindre vill jag framstå (eller rättare sagt: bli avslöjad) som tråkig. Återigen måste jag formulera om det jag just skrev. Tråkig har jag nog inget emot att vara, men fantasilös och (wait for it…) vanlig vill jag inte vara.
Jag kan inte för mitt liv förstå varför man varje torsdag måste tala om att det är fredag imorgon, eller för den delen att man just kokar te, tittar på tv eller ogillar regnoväder. Det är makalöst ointressant.

Jag har med tiden förstått att anledningen till att göra det är att framstå som positiv och lyckad. Det är viktigt. De flesta har ju en mängd skolkamrater från förr som Facebook-vänner och då vill man ju inte gärna framstå som ett freak, utan man vill visa upp sin trädgård och sin son och dotter i matchande Barcelona-fotbollströjor. Även det här accepterar jag till fullo. Man transporteras ju på sätt och vis automatiskt tillbaka till det där skoldiscot där man nervöst stod och stampade i ett hörn och sög på sin Zingo medan man sneglade på den där tjejen man inte vågade bjuda upp till Alphaville, nu när man blivit vän med henne på Facebook. Troligtvis har hon tre barn och en villa med en snubbe som vågade bjuda upp till Forever Young.
Forever Young, indeed.
Ett par väl valda semesterbilder med barnen är ju då ett högst välbehövligt: "Kolla, jag blev inte lika misslyckad som ni trodde att jag skulle bli! Jag har allt det här!"

Refererar man på Facebook sitt egna tråkiga livs vardagssysslor legitimerar man ju dem samtidigt. Det blir intressant och viktigt om man någon läser det man skriver. När andra vet vad man gör så sker det ju på riktigt. Det är mycket som är på det här sättet i våra liv. Om ingen vet vad vi gör, tycker eller vill så är det lätt att tycka att det är irrelevant. Så fort någon vet att vi reser mycket, tycker om poesi eller vill bli astronaut så fylls de här sakerna med ytterligare mening och drivkraften till att ägna oss åt dem förstärks. Vi lever i andras ögon.

Nu är det ju löjligt av mig att vara smakdomare för vad som är koscher och inte att skriva på Facebook. Egentligen är det ju ett oväsentligt forum och att ha något annat förhållningssätt till det förutom "anything goes", är direkt barnsligt. Men jag tillhör dem som tror att allting egentligen kan vara intressant (med undantag naturligtvis för de närbesläktade områdena naturvetenskap och rollspel). Allt beror på hur man skriver om det. Det handlar om stilistik och om att, som jag varit inne på tidigare, i möjligaste mån undvika klichéer. Nu har man visserligen inte utrymme att berätta en historia i en Facebook-statusuppdatering, men man kan ha något intressant att förmedla. Har man likt mig problem med att vara intressant, kan man försöka vara rolig. Är det också svårt (vilket det är), kan man åtminstone försöka vara lite originell.
Är det ett självändamål?
Ja, jag tror faktiskt att det är det.