Where Peaceful Waters Flow

Förlåt. Det var dumt. Jag lovar att aldrig lova det igen.

Det är slut med koketterandet om att jag inte ska skriva om musik här.
Vissa dagar är musiken ens enda riktiga vän och vissa sällsynta sötsura dagar är det en enda låt som behövs för att agera pacemaker, snuttefilt och samtalspartner.

Idag och igår har jag lyssnat ungefär 30 gånger på Gladys Knight & The Pips låt Where Peaceful Waters Flow. Det är en ganska förutsägbar ballad som befinner någonstans mellan soul, country, gospel och den allra krispigaste 70-talspop, med en ganska förutsägbar text där Gladys vill lära oss med krossade hjärtan att le igen och, tror jag, gå med oss någonstans där vattnet inte är kolsyrat.

Where Peaceful Waters Flow är med på en skiva som heter Imagination som ursprungligen gavs ut 1973. Jag har haft den skivan på cd i ungefär 12-13 år. Jag har gillat skivan sedan jag köpte den, men när jag satte på den igår ikväll berodde det bara på att jag råkade få syn på den och tänkte att "Hey, här är en platta som inte direkt gått på heavy rotation på några år, är det dags för dig och mig nu, Gladys?"
Att den innehöll ovan nämnda låt hade jag igen aning om. Jag hade inte kunnat nynna den eller nämna en textrad, förutom då kanske gissat att titeln sjungs, från den låten om någon frågat mig i förrgår.

Where Peaceful Waters Flow är inte den ultimata poplåten. Det är ett populärt påstående att den perfekta poplåten inte skrivits än, men trots det envisas begynnande tunnhåriga män med hornbågade glasögon att leta efter den och mindre tunnhåriga män och kvinnor med hornbågade glasögon att försöka komponera den.

Nu är det ju bara så att den perfekta poplåten visst existerar. Det finns till och med hundratals, kanske tusentals, perfekta låtar. Den perfekta låten är ambulerande. Det är tillfället som avgör vad som är den ultimata låten. Att precis rätt låt sätts på vid ett tillfälle då alla dina sinnesintryck multipliceras, rytmen blir ett med dina hjärtslag och texten talar bara till, eller om, dig. Det kan vara på ett dansgolv eller hemma i soffan en regnig novembereftermiddag med en kopp te i handen, eller när du kör i 120 på en soldränkt motorväg, bara för att beta av klyschorna. Det kan vara när som helst, och det kan - nästan - vara vilken låt som helst. Det finns som alla musikälskare vet naturligtvis en viss objektiv sanning om vad som är bra musik, det gör verkligen det, men det är synd att trycka ned det i halsen av någon som får feeling av, säg, U2:s allra rysligaste stadiumexcesser. Just idag känner jag mig generös och jag tror att det är Gladys förtjänst.

För att vara perfekt har Where Peaceful Waters Flow en något för svag refräng och The Pips visserligen oantastliga röster används bitvis till ett lite trött körarrangemang. Men det här är musikanalytikern i mig som talar. De här sakerna är fullkomligt irrelevanta. I alla fall idag.

If loneliness surrounds you
And rainclouds always hang around you
And waking up each day gets you down
And if the life that you live seems hollow then maybe
What you need is someone to turn your world around

Det är efter de här textraderna som Gladys erbjuder sig att gå på promenad med mig och lära mig le. Idag är det precis vad jag behöver tro på. Att det finns någon någonstans som vill göra det. Tills hon dyker upp och knackar på min dörr har jag Gladys underbara röst, det underbart sparsamma gitarrspelet som slingrar sig runt de sprött utströdda pianoackorden, den nonchalanta elegansen i trumspelet och orden - Orden - som sjungs så att de blir ett fullt dugbart substitut för en lite för lång kram av någon man håller av.
Det duger fint.


Now if the sunshine hurts your eyes, boy
Then it's time for you to realise, boy
Beyond this moment lies a better day