Salt Of The Earth

Man vet att man kommit upp lite i åren när man med fjärrkontrollen i handen, nyss hemkommen från en dag på jobbet, fastnar framför Go’kväll på SVT.

Just det händer mig fler gånger än vad jag egentligen har lust att erkänna. Häromdagen kan jag känna att det var befogat.

Programledaren, som jag tror lystrar till det grandiost enfaldiga tilltalsnamnet Beppe, är precis så mysrufsig i håret och intetsägande (vilket människor födda tidigare än, säg, 1950 naturligtvis misstar för charm) att hans väg mot julvärdskap i SVT torde vara utstakad och sanktionerad av Arne Weise och Gud själv (om de nu inte händelsevis råkar vara samma person.)

I tisdags intervjuade han en oansenlig liten kvinna med torrt utseende och trist namn. Hon hade tydligen skrivit en bok.

Jag kvävde en gäspning men tyckte tydligen att det hela verkade tillräckligt lovande för att jag åtminstone inte skulle bläddra vidare bland kanalerna.

Den oansenliga lilla kvinnan berättade att hon började skriva små lappar och stoppa i bakfickan när hon stod på ett fabriksgolv på ett stort företag och gjorde monotona och själsdödande arbetsuppgifter. Hon skrev om sina egna och sina arbetskamraters drömmar. Någon hade sitt rockband, någon annan ville cykla (oklart var någonstans) och den gråa lilla musen själv ville bli författare. Alla drömde de för att stå ut.

Så långt kändes väl inte mitt val av kanal så där jättelyckat – men återigen överraskade jag mig själv, där här gången genom att lägga undan fjärrkontrollen och invaggad i Beppes handkrämslena puttrighet fortsätta titta.

Kvinnan, som visade sig heta Maria, berättade hur hon gått ut skolan med toppbetyg och känt sig tvingad av omgivningen att ”göra något av det”. Efter fyra år på läkarlinjen hoppade hon av och började jobba inom verkstadsindustrin. 20 år jobbade hon där. Som fyrtioåttaåring debuterade hon som författare.

Det var väl det som behövdes för mig. För hur mycket jag än har en förkärlek för hopplösa underdogs som misslyckas med att realisera sina drömmar, så krävs det en person som reser sig från rännstenen (nu börjar jag låta som om jag ska demonstrera imorgon, det ska hjag INTE) för att mitt hjärta verkligen ska börja slå snabbare.
När Maria Hamberg berättar om den kostymklädda sprätten som med en blick som stirrar rakt igenom dem som han frågar på fabriksgolvet: "Finns det ingen här?"
Och de personerna som får frågan svarar: "Nej, det gör det inte" och reducerar sig själva till betydelselösa hologram, någonstans där är jag säker på att jag kommer läsa Maria Hambergs Drömfabriken och jag har redan bestämt att jag gillar den.

Tack Beppe Starbrink (Beppe! Starbrink!!) och SVT Umeå.