Man sjösätter en rad olika personliga projekt i sitt liv. Målsättningar man vill uppnå och saker man vill göra innan man ikläder sig träfracken.
Under tonåren kretsar de här målen kring möjligheten att eventuellt kunna inmundiga rusdrycker samt, ja, låt oss vara ärliga: sex (för första gången).
Mellan 20 och 30 är projekten väldigt individuella. Man försöker att hitta sin plats i ett större sammanhang. Många reser. Till Indien. Man slutar kanske att äta kött. Man vill tjäna sin första miljon.
Kort sagt fortsätter barndomens identifikationssökande, men i många fall med den skillnaden att man försöker vara unik istället för att tillhöra en grupp.
Mellan 30 och 40 blir målen mindre vidlyftiga, men oftast mer konkreta. Man bestämmer sig exempelvis för att läsa alla sju delar av På spaning efter den tid som flytt innan man fyller 40 (Jag är fullt medveten om att det här är tredje texten på mycket kort tid som jag refererar till nämnda bok, alltså kan ni fullt riktigt dra slutsatsen att jag själv har det målet. Jag har snart läst ut del två, om ni undrar). Eller så skaffar man en kolonilott och odlar rabarber för att komma närmare naturen och därmed sitt eget innersta väsen. Kanske.
För några år sedan när jag var i trettioårsåldern bestämde jag mig dock för ett ännu mer abstrakt mål. Jag skulle bli En God Människa.
Bidragande orsaker till den här märkliga längtan kan nog härledas till ett par olika omständigheter.
Till skillnad mot vad man skulle kunna tro så spelade inte Nick Hornbys roman How To Be Good (2001) [En god människa(!) på svenska] alls särskilt stor roll i beslutet. Trots att tiden då jag läste den sammanfaller väldigt väl med när jag drog upp riktlinjerna för mitt projekt. Vet man dessutom om hur min igenkänningsmätare gick i taket när jag läste samma författares Fever Pitch, men framförallt High Fidelity, har man nog svårt att tro att det inte hänger samman.
Men det gör det inte. Tror jag.
Istället kan man, som så ofta, härleda min önskan om personlig rekonstruktion till ett krossat hjärta och ett kraschat långvarigt förhållande.
Dessutom visste jag inte riktigt hur jag skulle omsätta mina drömmar i praktiken. Jag talar här i första hand om utbildning och arbete. Och jag flyttade från Göteborg till Stockholm.
Jag tvivlade på mitt eget omdöme.
För att få en effektiv uppstart på mitt nya liv tyckte jag att det vore en bra idé om jag skulle försöka vara snäll. I begreppet snäll lade jag egenskaper som omtänksamhet, artighet, lydighet, uppmärksamhet, hjälpsamhet, generositet och ärlighet. Det sistnämnda kan framstå som något motsägelsefullt eftersom ärlighet ofta är ett problem i sammanhanget eftersom man då säger en massa obehagliga sanningar om folks andedräkter och färgen på deras nya jumper, men jag tänkte att jag säkert skulle klara den sojabiffen genom min storslagna sociala kompetens! Ärlighet svarvar längst.
Som vidsynta personer säkert redan har förstått så uppstod en lång räcka problem när jag lyckades upprätthålla idealen som vars fundament mitt nya leverne lutade sig mot; Vilket jag för övrigt inte lyckades med i en sådan frekvens som jag hade önskat. Exempelvis så kommer med snällhet automatiskt mesighet, obeslutsamhet, handlingsförlamning, lägg därtill det faktum att vissa människor faktiskt föraktar snällhet eller försöker utnyttja den.
Utan att gå in på detaljer, de är fullkomligt ointressanta, kan jag föga förvånande bekänna att mina planer om att bli En God Människa gick käpprätt åt Hisingen. Inte så mycket på grund av andra människors oförstående, som på grund av mina egna tillkortakommanden som filantrop och Moder Teresa-imitatör, känner jag mig tvingad att tillägga.
Vad som är viktigare, och som jag lärde mig – the snäll way, är att det kanske inte ens är särskilt önskvärt att sätta upp ett sådant mål. Det är bättre att ha konkreta pyttesmå mål som att tjäna tillräckligt mycket pengar för köpa en Bentley och en villa i Bel-Air, eller att försöka bli chefredaktör för tidningen Chef.
Att vara snäll räcker inte långt. Dessutom är det praktiskt taget omöjligt att genomföra. Åtminstone var det det för mig.
För genom att värna om andra glömmer man lätt sig själv. Och även om det kan framstå som väldigt klokt att behandla andra som man själv vill bli behandlad är det ändå den största besvikelsen som finns när man inte blir det.
Att värna om sig själv – att lära sig klara sig själv – är det före detta flockdjuret Homo Sapiens svåraste uppgift. Men någonstans, hur förbittrat det än låter, är jag övertygad om att det också är den allra viktigaste.
Är det då egoism jag förespråkar? Verkligen inte. Jag förespråkar inte heller exploateringen av någon annan individ. Vad jag talar om är att försöka inse att vidlyftiga mål och personligt förverkligande egentligen inte har något med lycka att göra.
Lycka är för övrigt inte en naturlag, men det är en annan historia.
No comments:
Post a Comment