Inom vissa områden är jag väldigt konservativ, för att inte säga reaktionär. Jag kan inte ens skylla på åldern för i själva verket blir jag faktiskt mindre konservativ ju äldre jag blir. Men när det gäller vissa saker – oerhört viktiga saker som bör handskas med med silkesvantar – är det viktigt att förändringar inte sker för fort, och inte ens gradvis för den delen. De ska inte förändras alls. Cirklar rubbas, regeringar faller, barn gråter och bomber faller om man river upp värdegrunder och ändrar på viktiga fundament för hastigt. Låt oss undvika det. För kommande generationers skull.
Som ni nu med allra största säkerhet redan har förstått kommer nedan text att handla om slipsknytning.
När man har passerat kisslukten och dragspelskakafonin i tunneln mellan centralstationen och Nordstan och kommer in i geschäfttemplet möts man allt som oftast av ungdomar som ligger utspridda lealöst över trapporna och i gångarna. De har ofta långa luggar, svarta kläder och påminner mig om seriefiguren Nemi, i alla fall killarna. Tjejerna drar lite mer åt Vicky Pollard i Little Britain.
Jag har inget emot ungdomarna. Som den besserwisser jag är skulle jag väl i och för sig vilja döma ut deras musiksmak fullkomligt, men en person som är 17 år har alltid rätt i en debatt om popmusik med en 36-åring, så det vore lönlöst.
Deras kläder och att de väljer att fördriva en stor del av sin inte allt för dyrbara tid i nedgången till en illaluktande och larmande mardröm har jag inga reservationer mot. Även folk i min ålder hängde i Nordstan i tonåren, även om det var utanför McDonalds vid utgången mot Brunnsparken; och ännu mindre nogräknade personer hängde vid korvkiosken på Torslanda torg, i röda Volvo 240:s med tonade rutor och dekalen ”Svensson – skratta inte: Din dotter ligger i baksätet!” i bakrutan.
Det enda som verkligen stör mig är deras sätt att knyta sina slipsar på. Förvånansvärt många av de ungdomarna som hänger i Nordstan bär slips. Ibland har de inte ens skjorta, men en slips knuten i en överhandsknop, dinglandes över t-shirtens mer eller mindre explicita självmordsbudskap, kan man ge sig tusan på att det har.
Och det stannar inte här. I övrigt normala människor i min egen ålder (och till och med äldre) har annamat den stil som marknadsförts av det oheliga triumviratet emo-ungar, Jack&Jones och Fredrik Ljungberg.
Män på väg till en begravning med en slarvigt knuten slips och uppknäppt skjorta. Män på väg till jobbet på advokatbyrån och Paul Smith-kavajen nonchalant slängd över axeln, perfekt struken skjorta och oklanderliga pressväck på kostymbyxorna, nyputsade italienska skor – men runt halsen en slips buren som vore den en haklapp. Kvinnor i farten, karriärcoach eller psykiater, med en take-away-latte i vänsterhanden, en Burberry-filofax i höger hand, men i stället för den före detta obligatoriska Hèrmes-scarfen: en illa knuten slips från Brothers konkurrerandes med Efva Attling-halsbandet (Carpe Diem!) om att dra uppmärksamheten till bysten.
I sanning upprörande.
Varför har man slips om man inte kan, eller ens vill, knyta den? Ja, jo, jag är inte helt aningslös, jag kan förstå nordstadskidsen vilja att annektera pappas Tråkattiralj Nummer Ett och göra punk av den… eller något. Men vuxna människor?
Jag förstår inte det. Om man ska klä sig fint är det tusen gånger bättre att hoppa slipsen och knäppa upp översta skjortknappen än ackompanjera klädseln med en slarvigt knuten slips, hur snygg slipsen i sig än må vara.
Jag vet inte vad man ska göra åt det här. Kanske är det en övergående modenyck. Men jag blir ändå en smula oroad, det här har pågått i flera år nu. Kan inte polisen göra något? Ta med dem till stationen och ge dem en varning – nästa gång blir det böter för förargelseväckande beteende.
Finns det inget utskott i EU som arbetar med sådana här frågor? Kan man åberopa Lex Bryan Ferry? Kanske kan bara vänligt sinnade medborgare som jag dela ut ett gult kort till överträdarna?
Jag ser inte bara problem, som ni märker, utan även möjligheter.
No comments:
Post a Comment