Bobby Jean

När jag var liten hade jag en kamrat som var två år äldre än mig. Egentligen var han bara drygt ett år äldre eftersom han var född i slutet av året och jag född i början av näst- nästföljande år. Men eftersom man som barn delas in i årskullar var han två år äldre. Egentligen spelar det ingen roll. Han var lite äldre, helt enkelt.

I radhusområdet som vi växte upp i var han ganska annorlunda jämfört med oss andra barn. Vi spelade fotboll, lekte röda-vita rosen, lekte krig, cyklade och åkte vattenrutschkana, badade, sprang barfota och kastade kula, På vintern kastade vi snöboll och åkte snowracer. Det är i alla fall så jag i vuxen ålder minns utomhusaktiviteterna, sett genom nostalgins bedrägliga filter naturligtvis.

Henrik (som han hette) var helst inomhus och ritade – helst detaljerade genomskärningar av Torlines englandsfärjor, lyssnade på musik, spelade trummor och byggde avrättningsplatser där legogubbar blev giljotinerade. Det sista må låta lite suspekt, men det var det inte. Jag skulle vilja säga att det var kreativt. Kreativt och ganska coolt av en åttaåring.

Henriks föräldrar var lite mer akademiska än de flesta av våra andras föräldrar där i radhusområdet. De flestas föräldrar var tjänstemän, kontorister, eller hade vad som kan betecknas som klassiska arbetaryrken. Området byggdes i mitten på 70-talet. Det var nästan bara barnfamiljer. Föräldrarna var i 25-30-årsåldern och de flesta hade två till tre barn, när de köpte ett litet radhus längst ut på Hisingen för att realisera sina drömmar om – och här får jag akta mig för att inte låta raljant – normalitet, lycka och konformitet. De flesta lyckades väldigt väl med det.

I min värld var Henrik lite mer inspirerande än mina andra kamrater. Jag hade ganska många vänner, men vi var mest bekymrade om att äga identiska Salomon-handskar och, icke att förglömma, ryggsäckar av samma fabrikat.

Det kändes som om han förstått något som inte alla hade gjort. Han älskade rockgruppen Kiss, och naturligtvis började jag också göra det i samma stund som han visade mig skivomslaget till Creatures Of The Night. När nålen föll ned på vinylen i hans föräldrars vardagsrum och jag satt och dinglade med fötterna från laminofåtöljen var det uppenbart att något viktigt just skulle ske. Det här var inte vanlig musik och de fyra personerna på omslaget var verkligen inga vanliga människor. Ur deras ögon lös ett vitt sken och de var, som de flesta känner till, sminkade till oigenkännlighet.

Henriks föräldrar flyttade med sina två söner till en villa någon kilometer eller två bort när jag var i tioårsåldern. Vi fortsatte att ses om än inte riktigt lika ofta som när vi bodde ett stenkast ifrån varandra. Och i hemlighet fortsatte Henrik att vara min största förebild ända fram till gymnasiet.

Jag vet inte hur många val jag gjort i mitt liv på grund av honom som jag inte skulle gjort om jag inte sett upp till honom och om jag inte tagit hans åsikter på allra största allvar.

Jag hade inte läst franska på högstadiet och gymnasiet (vi var tre killar på hela Torslandaskolan som gjorde det i vår årskull), jag hade inte sökt till en privatskola inne i staden till gymnasiet, jag hade överhuvudtaget antagligen misskött mina studier mer än vad jag gjorde (jag var visserligen inte någon mönsterelev, men de ämnena jag gillade: svenska, engelska och musik gick jag in helhjärtat för), jag hade inte börjat spela musik själv, inte börjat skriva låtar, inte blivit besatt av New York, inte läst en massa böcker, inte tyckt som jag gjorde, och gör, om ett stort antal saker.

I den röda villan där Henriks familj nu bodde var man alltid välkommen. I köket hängde en tavla av Lennart Jirlow (fortfarande idag blir jag glad av Lennart Jirlows tavlor). Man fick alltid mackor och pepparkakor, även om det inte var jul.

I källaren stod Henriks stora gula trumset. Han var redan tidigt en oerhört skicklig trummis. I källaren såg vi Hemma värst på video och pratade om musik. Ibland spelade vi ett brädspel där man åkte omkring i London. Henrik och jag älskade stora städer. Kartor, tunnelbanestationer, skyskrapor och gator. Folkmyller, rök ur gatubrunnar, barer, taxibilar, helikoptrar och Kojak i en stor brun Oldsmobile. Stål, glas och betong.

Frågan var aldrig om vi skulle lämna Göteborg och Sverige för New York, London eller Los Angeles. Frågan var när. Stockholm hade ungefär lika stor dragningskraft på oss som Archangelsk. Köpenhamn var lite bättre, det låg åtminstone åt rätt håll.

När Henrik tog studenten 1991 var jag på hans mottagning, sedan drev vi ganska hastigt ifrån varandra. Jag vet att Henrik fortsatte spela trummor. Sedan några år tillbaka lyssnade han nästan uteslutande på jazz, en resa han naturligtvis även fått in även mig på. Han flyttade till Skåne och gick på Skurups folkhögskola.

Under mitten av nittiotalet hördes vi av sporadiskt. Jag ägnade det mesta av min tid åt att spela gitarr och skriva låtar i ett band, gå på fotboll, umgås med min flickvän och läsa fristående kurser på universitet. Tyvärr allt som oftast just i den prioritetsordningen.

Efter ett par år bodde han i en etta vid Heden, strax bakom den skivaffär vi brukade ruinera oss i under de tidiga tonåren. Vi återupptog kontakten och (mitt minne sviker mig, men det borde ha varit 1997) hastigt och lustig var vi väldigt goda vänner igen.

Sommaren 1998 var en bra sommar. Jag och min flickvän var i USA tillsammans med mina föräldrar och jag och Henrik umgicks mycket. Vi var ute i hans föräldrars nya hus alldeles vid havet, tittade på båtarna från balkongen, drack öl och pratade om musik.

Henrik klagade på att han hade ont i knäet. Vi trodde det berodde på att han spelade så mycket trummor, som jazztrummis trampar man ju ganska hetsigt på hi-haten.

En vecka var inte Henrik hemma när jag ringde. Vid en cykeltur i staden stannade jag och ringde på hemma hos honom vid Heden, men ingen öppnade.

På kvällen ringde Henrik. Han berättade att han hade fått cancer. Jag minns att jag hade svårt att formulera några meningar till svar. Jag minns lugnet i hans röst, men också rädslan och ångesten. Jag minns min egen panik. Frågorna jag ville ställa, banala frågor som ”Du kommer väl bli bra?” men att inga ord kom fram.

Jag besökte aldrig Henrik på sjukhuset och jag föraktar mig själv för det. Jag ringde någon gång i veckan och när han var hemma hos sina föräldrar hälsade jag på några gånger. Jag minns att han efter en cellgiftsbehandling sa att en bit färsk gurka smakade väldigt starkt. Jag minns när han sa att han skulle bli tvungen att amputera ett ben, men att han trodde att han skulle bli bra. Jag minns att han grät. Att jag ville gråta, men inte kunde, inte förrän efter vi hade lagt på luren. Och mest av allt minns jag att jag en sen kväll under ett långt telefonsamtal berättade det jag skrivit om här ovan. Det om hur han varit min förebild när vi var barn. Det om hur han varit den bror jag aldrig haft. Sedan grät jag. Då var Henrik lugn och sa ”Jag vet.”

Den vintern kom jag hem från en spelning på Jazzhuset en sen vardagskväll. Den röda lampan på telefonsvararen blinkade ilsket. Det var Henriks mor som bad mig ringa upp henne. Klockan var alldeles för mycket för att göra det direkt.

Jag minns att jag inte kunde sova på hela natten.

Dagen efter gick jag zombieaktigt till min dåvarande arbetsplats. Jag gick och talade med min chef, lånade telefonen i rummet intill och slog numret.

Jag minns att fastän jag visste vad hans mor skulle berätta för mig så skakade hela rummet rent fysiskt när hon väl sa orden. Jag kunde inte sitta ned. Jag kunde knappt stå upp heller.

Hon berättade att han lyssnat på Chet Baker i sin cd-walkman och det sista han sagt innan ha somnade in var: ”Mamma, jag är lugn nu.”

Strax efter begravningen, som jag i det närmaste har förträngt, pratade jag med Henriks mor igen och berättade om vad hennes son betytt för mig. Det var svårt. Men det kändes bra.

En stöt av obehag far fortfarande igenom mig när jag tänker på att jag inte besökte honom på sjukhuset. Jag vågade inte. Ännu mer olustigt känns det att jag inte hållit kontakten med hans föräldrar och i synnerhet att jag inte vet exakt var han är begravd, jag har letat många gånger på den kyrkogården i vars kyrka begravningen hölls utan att hitta hans namn, kanske är han begravd i en minneslund. Kanske på en annan kyrkogård.

Nu har det gått elva år sedan och jag har fortfarande inte kunnat förmå mig att plocka upp telefonen och ringa hans föräldrar och fråga.

Men det betyder inte att jag inte tänker på Henrik. Jag kan inte ens börja beskriva alla olika situationer då han fortfarande dyker upp i mitt medvetande – de är alldeles för många. Men det är nästan alltid bra stunder. Stunder då jag önskar att han var med, eller tänker på vad han skulle ha sagt om han varit det.