Style Council, del 1

Vad säger ditt klädval om din personlighet?
Vi börjar grundkursen nedifrån med vad du väljer att stoppa dina fötter i.
Teknologtoffla, Dr. Martens eller ökenkänga. Se där, några enkla exempel att skärskåda personlighetsdrag med.

Teknologtofflan talar om att du jobbar på en it-avdelning, att du inte bryr dig så mycket om ditt utseende, blir alldeles för full på firmafesten och att du beskriver din humor som ”helt sjuk” (det betyder att du gillar Sällskapsresan 2: Snowroller och Two and a half men). Du lyssnar förmodligen inte särskilt mycket på musik – men du ser väldigt mycket fram emot Iron Maiden eller Metallicas konsert på Ullevi nästa sommar. Alltid nästa sommar.
Den kvinnliga bäraren av teknologtofflan är alltid en korpulent dam på 47 år. På arbetet och vid sociala tillställningar är hon alltid på ett anmärkningsvärt jovialiskt humör. Hon har ett smittande och högljutt skratt. Hemma i tvårumslägenheten serverar hon alltid färsk fisk och leverpastej till katten Nisse, på likadan tallrik som hon själv äter sin middag på.
På fredagar tänder hon levande ljus, lyssnar på Leonard Cohen, dukar extra fint åt Nisse (och sig själv) och unnar sig en ask belgiska praliner framför en dokumentär om postmodern schweizisk arkitektur på Kunskapskanalen, med ljudet mutat så att Leonard sjunger bara för henne. På semestern båtluffar hon gärna i den grekiska övärlden, eller plockar hjorton i Norrland. Hjortron innehåller dubbelt så mycket c-vitaminer som apelsiner.

Dr. Martens-bäraren (vi talar här om höga kängor med stålhätta) använder gärna kängorna som en motpol mot resten av klädseln, i alla fall om när det rör sig om kvinnor. Åtminstone två av följande klädesplagg, som med fördel ackompanjerar Dr. Martens-kängan, är rosa: tröjan, kjolen och/eller strumpbyxorna. Det här beror på att bäraren vill uppnå en kontrast. Den kontrasten ska förmedla: Jag är en komplex person av tudelad natur. ”Jag är å ena sidan gullig och å andra sidan hård. Framförallt är jag känslig.” Förmodligen lider du av lättare borderline-syndrom. Du lyssnar på Depeche Mode, The Cure och för att accentuera den mjukare sidan lyssnar du lite ironiskt på Tom Jones när det är fest. En fest du först är väldigt entusiastisk på (så länge My Delilah och It’s Not Usual snurrar i stereon) men det slutar dessvärre alltid med att du gråter i köket så att maskaran lämnar långa streck på kinderna. Brytpunkten kommer alltid strax efter att Madonnas Like A Virgin spelats och du rökt din fjortonde cigarett på balkongen.
Den manlige bäraren bör vi egentligen lämna därhän. Det är en lite för ledsam figur. Kängorna kombineras alltid med semimilitära kläder, vilket för ett otränat öga kan se ut som om du bär snickarbyxor och en fågelskådarjacka. Vore det inte för den iögonfallande frisyren skulle man kunna tro att det rörde sig om en bärplockare, eller en tysk campare. Frisyren (rakad på sidorna och där bak med antingen snedbena eller mohawk) signalerar emellertid att vi har att göra med en människa som när ett närmast sjukligt intresse för andra världskriget-parafernalia och aggressiv elektronisk musik med sitt ursprung i Benelux-länderna, eller med fördel - självfallet: i Tyskland. Vi pratar här om Tyskland med 1942 års gränsdragningar.
Dr. Martens-kängans favoritnummer är 13 och favoritfärgen är svart, trots fäblessen för skärt som den kvinnliga arten odlar.

Clark’s ökenkängor bärs av människor som tycker att de fattat något som inte alla andra har begripit. Kvinnor som bär dem har alla läst 220 poäng konstvetenskap på universitetet och varit ihop med minst två fransmän och en peruan, medan den manliga bäraren är lite mindre akademisk, men inte ett dugg mindre intellektuell om du frågar honom själv. Han har sin vinylsamling klanderfritt sorterad efter genre. Sedan 2006 lyssnar han mest på reggae.
Han förlorade oskulden vid 24 och ett halvt års ålder.
Han har läst exakt 124 sidor av första delen av På spaning efter den tid som flytt. Hon har läst den två första delarna, men tycker inte att det var värt att fortsätta eftersom tonen i böckerna är småborgerlig.
Både den kvinnliga och den manliga bäraren är vegetarianer. Inte av någon ideologisk eller hälsomässig anledning, utan mest för att det känns rätt.
När Clark’s-bäraren går på fest belägrar de genast stereon, även om festen hålls hos 80-åriga faster Agda. När han eller hon bläddrat igenom utbudet av skivor med ett överseende leende, slutar det alltid med att Elvis Suspicious Minds ljuder ur högtalarna. Huvudpersonen hytter då lätt med höger pekfinger i luften och upprepar tyst för sig själv mantrat: ”Världens bästa poplåt – piuh, piuh, världens bästa poplåt…”
Clark’s-bärarna har aldrig varit på gym och saknar fullständigt bollsinne – i själva verket koketterar de ofta och gärna om hur otränade och osportiga de är. Ändå när de alltid, åtminstone de manliga bärarna, paradoxalt nog ett självuttalat gigantiskt intresse för West Ham United och fotbollshuliganer. Både den kvinnliga och manliga bäraren förklarar gärna för alla som vill lyssna att riktiga skinheads inte är rasister – tvärtom.