Somliga dagar, när solen skiner över industristaden jag (inte) valt att bosätta mig i, kan det hända att jag funderar över hur mitt liv hade sett ut om jag gjort andra val än dem jag – bevisligen – har gjort. Det här tänker jag på när jag går till jobbet (åker spårvagn eftersom månadskortet fortfarande gäller), går hem från jobbet (spårvagn igen) och sedan sitter i min lägenhet och tittar på solkatterna som reflekteras i köksfönstret ännu klockan 17.42.
Jag kommer aldrig fram till något för jag saknar fantasin att kunna visualisera något annat än dammet på bokhyllorna och diskmaskinen som borde tömmas.
Nu ljög jag.
Är man gammal eller ung när man är 36 år? Det beror vem du frågar, säger den förnumstige. Jag frågar mig själv. Och jag vet inte.
Du är så gammal som du känner dig, säger den patologiskt fryntlige.
Nej, säger jag, det där är en innehållslös floskel som endast ytligt berör ett ämne som du inte orkar ta tag i, därför förenklar du och hänvisar till sunt förnuft, gott humör, inget dåligt väder bara dåliga kläder.
Men, någonstans vet jag att du gör helt rätt.
Marcel Proust skrev att problemet med klichéer inte är att de nödvändigtvis är osanna.
Problemet är att de inskränker vår förmåga att uppleva och känna saker själva och istället gör det så som det beskrivits av andra.
Även de vackraste omskrivningarna som faller inom klyschfållan inskränker vår upplevelse av något potentiellt berikande.
För att ta ett konkret exempel ställer sig en beskrivning av klassisk musik ”där tonerna dansar likt älvor över en sommaräng” i vägen för själva njutandet av musikstycket.
Förresten är ju nästan all klassik musik (konstmusik är den korrekta beskrivningen fick jag lära mig en gång i tiden) till och med mer pompös än min utläggning ovan, och bör därför undvikas helt och hållet. Oavsett om älvor på sommarängar uppenbarar sig på dina näthinnor eller ej. Gör de det kan kanske ett besök på närmaste avgiftningsklinik vara ett behjälpligt alternativ.
Vill man odla en exklusiv musiksmak rekommenderar jag istället Snooks Eaglin, Erik Enocksson eller irakisk Heavy Metal.
Det är lätt känna att livet pågår på andra sidan ett fönster av skottsäkert glas. Alla andra upplever saker, skapar saker.
Meningsfulla saker.
Viktiga prememorior, avancerade scheman, intrikata lösningar, djupsinniga ex-jobb, spa-weekender, generationsromaner, trädgårdar i engelsk stil, mat med en smak av toscansk sol, besiktningar, hedgefondspekulation, kretskort, abstrakt konst, äktenskapsrådgivning, Bellinis på en yacht i solnedgången, ett penthouse på Upper East Side, yoga, proaktivitet.
Barn.
Inte jag. Jag gör samma saker som jag gjorde när jag var 17. Jag höjer volymen och har musiken i ryggen. Så länge den ljuder kommer ingen åt mig.
Det är, har jag upptäckt, fullt möjligt att leva hela sitt liv utan att känna efter vad man EGENTLIGEN vill.
Vad vi gör är nästan alltid styrt av andras förväntningar, eller snarare våra egna förväntningar på oss själva utifrån hur vi tror de korrelerar med hur resten av världen fungerar.
Om jag börjar låta som Kay Pollack nu får ni sparka mig på vänster knäskål nästa gång vi ses. Hårt.
Till skillnad från Kay är jag konstant upptagen med att oroa mig för hur jag uppfattas av andra, med att passa in men ändå vara så där lite lagom intressant och annorlunda. Det går inte en dag utan att jag oroar mig för att dö ensam och bortglömd. Naturligtvis är det därför jag publicerar det här på den här återvändsgränden i utkanten av bloggosfären.
Den dagen man lever fritt och naturligt och livnär sig på sin egen ekologiskt odlade raw food är jag säker på att man slutat bry sig om så väl Larry Davids genialitet och om huruvida Albert Ayler är relevant musik våren 2010.
Det vore ett öde värre än döden (Har jag hört någonstans)
No comments:
Post a Comment