Alla ord och alla argument som likt bisvärmar surrar över internet. I tv, radio och tidningar. I böcker. På bussar och tåg. Över koppar med latte, glas med öl och tallrikar med fil och müsli. I hissar och vid kaffeautomater. I telefoner och e-mail. I ditt huvud innan du somnar. Artikulerade med myndig stämma eller gråten i halsen. Formulerade som brandtal eller osäkert trevande spekulationer.
Överallt vill någon göra sin sak gällande. Överallt vill någon skapa ordning i all oreda, rätta till alla missförstånd, få alla att fööörstååå, oavsett om det gäller Lady Gagas klädsel på en röd matta någonstans eller vårbudgeten. Och alla har de rätt. Så in i bänken rätt att ingen annans argument ens är värde att lyssna på, än mindre att läsa.
En partiledardebatt i tv är egentligen som två rivaliserade fotbollsklackar som sjunger under en fotbollsmatch. Inga glåpord, eller ens argument, skulle kunna få den andra sidan att ändra sina åsikter och byta sympatier.
Allt är bara ord.
Ord, ord, ord – rakt ut i rymden – i ett svart hål – i vakuumet mellan tanke och handling. En handling som nästan aldrig genomförs, och gör den det så omformuleras frågorna, beslut rivs upp. Debatt, dialektik och svordomar. Utredningar tillsätts, konsulter och sakkunniga.
Fler ord. Mannen På Gatan, Den Tysta Majoriteten, offer för skrivbordsprodukter, offer för maktmissbruk, offer för byråkrati.
Fler ord, fler åsikter.
Jag har inga åsikter längre. Jag la dem i en tom PET-flaska och kastade den i Göta älv. Mina åsikter har siktats vid Vinga (oh boy, oh boy), guppandes i havet. Oanvändbara och isolerade. På väg att sjunka när dess skyddande hölje krackelerar.
Vad som skrivs på den här bloggen är trams och joller helt utan substans. I de bästa stunderna är det ett kort utdrag ur verkligen – ett ”snapshot” – i andra stunder är det tafatta försök till humor.
Ibland är det ingenting. Bara ord. Som nu.
No comments:
Post a Comment