Bathos, bathos

På den tiden jag fortfarande trodde på kärleken, valde jag även att tro på den mytomspunna företeelsen Kärlek Vid Första Ögonkastet.
Kanske därför att detta fenomen symboliserade det oproblematiska och det vackra som helt plötsligt bryter vardagens monotoni och cynism och förser den svartvita värld människor som jag går omkring i med pastellfärger och klockspel.
Kanske för att det gör livet lite enklare att leva om man tror att man kan möta sitt livs kärlek i kön på Pressbyrån en tisdag i januari eller i en bar medan Loleatta Holloway sjunger Cry To Me i högtalarna.

Man inleder ett samtal eftersom båda har beställt samma drink (Bellini). Av misstag snuddar hennes hand min när hon tar emot sin växel. Hon skrattar blygt åt ens klumpigt formulerade första skämt. Hon stryker bak den där rödlätta hårstrimman som hela tiden ramlar ned i hennes ögon gång på gång. Hon slänger blickar mot sina vänner som sitter vid bordet i hörnet, men hon stannar kvar och hon återvänder efter att hon har besökt damrummet. Med påbättrad make-up och hon vågar titta mig i ögonen nu. Hon ler och hon säger saker som man inte ens behöver anstränga sig för att lägga på minnet; Man gör det automatiskt, för att hon är Hon och det hon säger är det enda som någonsin spelat roll. Allt som formulerats tidigare, allt som hänt i ett tidigare liv har lett fram till den här stunden. Allt innan var bara en repetition. Och i den tidiga morgonen ligger man ensam i sin säng med ett fånigt leende på läpparna. Minnet av hennes röst blandas med fågelkvittret utanför fönstret. Man kramar sin mobiltelefon med hennes sista sms som man läst 25 gånger. Det där hon skriver att hon vill ses igen, så snart som möjligt – kanske redan på söndag, om det går. Om jag vill förstås. Och att hon minns min lukt och önskar att jag var där, men ändå att det är bra att vi inte gick hem tillsammans. För vi kommer ju ses igen. Vi måste ses igen.

I kön på pressbyrån står bara tanter som pratar med sig själva och betalar sina cigaretter med femtioöringar.
Och Loleatta Holloway spelas aldrig på de barer jag frekventerar. Där spelas Stone Roses, Oasis Rock n’ Roll Star och The La’s. Antagligen är det där felet ligger. Män i limiterade Adidas-sneakers och CP Company-jackor gillar inte väna discoballader från 70-talet. De gillar bredbent mansrock med drogreferenser.

Och jag har ju det där i mig också. Den där fåniga manligheten och den stereotypa anglofilin som bara män hänger sig åt: Chips som smakar som att sätta tungan på plus- och minuspolen på ett niovoltsbatteri, ljummen öl som smakar som den vridits ur en sliten tweedkavaj med läderlappar på armbågarna och regntung himmel över tröstlösa industristäder där det enda sättet att slippa fabriksgolvet är att bli fotbollsstjärna eller att bilda världens bästa band.

Men jag hade bytt bort allt jag byggt upp för att göra mitt liv lite mer lätthanterligt för att få spela någon betydelsefull roll i någon annans liv. Någon som är värd det. Och det är här feltänket tar sin början.
För jag har hört det tusen gånger: Man kan inte älska någon förrän man älskar sig själv.
Så fort man slutar leta, så står hon där.
Att som man sluta leta och tro att det ska lösa sig av sig själv är att som kvinna sluta kämpa på arbetsmarknaden och tro att man kommer befordras.
Vissa saker händer inte av sig självt, hur mycket man än tycker att man förtjänar det.
Att älska sig själv. Jag jobbar på det, men det känns lite vulgärt. Lite självhjälpspampflett möter självbedrägeri på förenklingens dansgolv. Dessutom är det ju roligare att vara vad engelsmännen (och ett fåtal älskvärda amerikaner) kallar self-deprecating.
Fast man får inga damer på det sättet.

Vad man får är uppslag till låttexter, vatten på sin kvarn och en dov bultande huvudvärk.