Too much too late

Idag vill jag prata lite om musik.
I synnerhet gamla transvestiter som musicerar. Nej, inte sådana som heter Christer och Lasse och mimar till schlagers utklädda till Lena Philipson och Anna Book. Utan New York Dolls som ikväll spelar på Sticky Fingers. De två som lever i originaluppsättningen i alla fall: David Johansen och Sylvain Sylvain.

Det finns många roliga omdömen om New York Dolls. Någonstans har jag läst beskrivningen att New York Dolls lät som en gäng dekadenta slynglar som lärt sig några Rolling Stones-riff på väg upp på scenen.
Morrissey har sagt att Dolls var ett band som räddade fem heroinister från en tröstlös karriär inom hotellcatering.
Min gode vän Erik brukar referera till New York Dolls som glamrockens Velvet Underground och aldrig vara sen att påpeka att de var/är jävligt rôtna.
Han har fel, men han har ändå en poäng.
När jag växte upp på 80-talet tyckte jag mycket om den glam(hård)rocks-revival som svepte över världen(!): Poison, Guns N’ Roses, Faster Pussycat, D’Molls, Hanoi Rocks och Dogs D’Amour.
Deras anfäder var artister som Aersomith, Kiss, Slade, Sweet och Alice Cooper. Även de här artisterna tyckte jag mycket om. Men den fränaste influensen var alltid New York Dolls. De var tuffast. Rock n’ roll-myten är skissad helt efter New York Dolls riktlinjer.
Självfallet älskade jag New York Dolls som tonåring, men jag såg dem mer som en tuff accessoar vars namn man skrev på sin Salomon-ryggsäck, än en välljudande orkester, till skillnad från exempelvis… W.A.S.P.

Någonstans i början av 90-talet dog den tuperade och sminkade gladhårdrocken i samma stund som ett Kurt Kobain och hans kompisar från Seattle drog på sig flanellskjortan och berättade att de mådde ganska dåligt. Det är skillnad att sjunga om att man mår rätt visset i flanellskjorta och att göra det i damunderkläder. Men den största skillnaden var faktiskt att David Johansens texter var mycket mer subtila och underhållande än Kurt Kobains.
Men jag följde Kurt och hans gelikar och brydde mig inte om glamrock längre. Inte tills jag började lyssna ohälsosamt mycket på Morrissey någon gång 1992. I nästan alla intervjuer som jag läste med honom framgick det att han varit ordförande i den engelska New York Dolls-fancluben under 70-talet och han tog varje tillfälle i akt att tala om hur briljanta de var. Just det: Var, för Dolls släppte bara två riktiga plattor innan vansinnet, drogerna och livsstilen hunnit i kapp dem och bränt ut dem. De splittrades 1975, efter bara tre år. Då hade två av bandets trummisar dött.

Under 90-talet lyssnade jag på allt som Morrissey spelat in, läste alla böcker och artiklar jag kunde hitta om honom och The Smiths och tog alla hans skarpt formulerade åsikter om… tja, det mesta, på absolut största allvar – förutom hans militanta vegetarianism och hans märkliga fäbless för det där gamla bandet som såg ut som prostituerade.
Under 90-talet dog också Dolls Keith Richard-figur Johnny Thunders efter år av självutplånande leverne som får Pete Dohertys excesser att framstå som sävliga och förnuftiga. Det gick mig spårlöst förbi.

1998 var jag på semester i USA. I New Orleans hittade jag ett exemplar av New York Dolls självbetitlade debutalbum för $ 3,98. Omslaget var väldigt fint. Johnny Thunders har rullskridskor på sig och bandet såg häpnadsväkande uttråkade ut i en skabbig soffa. Jag köpte den.
Nu berättar jag inte det här i första hand för att skryta om att jag har varit i New Orleans, utan istället för att man när man är på semester är lite mer… eh, avslappnad och mottaglig för nya impulser.
När jag satt med min cd-freestyle och lyssnade på skivan i hotellets swimmingpoolavdelning på tionde våningen med utsikt över staden genom stora panoramafönster framstod allt det som tidigare varit bökigt, slarvigt och fånigt med New York Dolls som fullkomligt briljant.
Texterna var extremt roliga och musiken kaxigt självsäker trots att den inte alltid var så välspelad. Jag köpte ganska många skivor under den där semestern, men jag lyssnade ändå nästan bara på New York Dolls.
De två plattorna de släppte i mitten av 70-talet tillhör både mina absoluta favoritskivor.

2004 återförenades New York Dolls efter 19 år. Det var tre originalmedlemmar kvar i bandet. Strax efteråt dog originalbasisten Arthur Kane i cancer.
Ändå bestämde de sig för att fortsätta spela. De har efter 2004 släppt två nya skivor varav One Day It Will Please Us Even To Remember This från 2007 faktiskt är riktigt, riktigt bra.

Det finns många artister man betar av och går och ser långt efter deras storhetstid är förbi när de bara är en tom skramlande ravioliburk på östeuropeiska motorvägar, men Dolls är faktiskt inte ett av dem. Dolls låter, med YouTube som källa, bättre än någonsin. (Jag vet, Erik, att du skulle säga att det inte säger någonting).
Därför hoppas jag på en högtidsstund ikväll på Sticky Fingers. Och jag tror faktiskt inte att jag kommer bli besviken.

För ytterligare fördjupning i ämnet rekommenderar jag:
Nina Antonias biografi Too Much Too Soon
Den eminenta dvd:n All Dolled Up
New York Dolls självbetitlade debutalbum nedladdad i er mobiltelefon/iPod, eller på cd. Helst båda.
New York Dolls andra platta Too Much Too Soon på röd vinyl (Jag har letat i källaren efter mitt exemplar för jag hade så gärna velat ha det signerat av David Johansen och Sylvain Sylvain, dock utan att hitta den)
Och naturligtvis, ett besök på Sticky Fingers (efter Häcken-GAIS på Rambergsvallen).