Mitt emot matsalen där jag oftast äter min lunch under arbetsdagar ligger ett betonggrått sjuttiotalsmonument av samma typ som det jag själv sitter i när jag äter nämnda lunch.
De båda husen i det allra mest centrala av Göteborg ligger på var sida om vad som antagligen är Göteborgs fulaste och tristaste gata. I de båda husen sitter människor som jag och arbetar i kontorslandskap. I vanliga fall.
I det andra huset renoverar de just nu kontorslokalerna. Från matsalen ser jag hur ett helt våningsplan är helt tomt förutom en ensam hantverkare.
Hantverkaren har öppnat fönstret och står och röker. Han är i femtiofemårsåldern och utstrålar den pondus och erfarenhet som män i hans ålder – och med hans yrke – brukar göra.
När han rökt färdigt sin cigarett tittar han ned på gatan fyra våningar under honom och släpper sedan fimpen mot asfalten nedanför. Den singlar genom luften och när den träffar marken sprider den röda glöden hastigt ut sig över en kvadratmeter på den trista gatan, för sedan tvärt slockna. I bankomaten rakt under fönstret där hantverkaren stod alldeles nyss tar en man ut en femhundralapp. Han märker inte det miniatyrfyrverkeri som en kort, kort stund pågår en liten bit bakom honom.
I vårt grå hus får man inte röka i fönstren. Jag har visserligen aldrig fått information om att det är förbjudit, men jag har dragit den slutsatsen av det faktum att ingen någonsin har gjort det vad jag har sett. Dessutom är rökarna förvisade till små glasburar med en fläkt i taket. Där inne trängs de och ser oftast ut att ha det väldigt trevligt, om än i en ganska otrevlig miljö.
Jag har inget emot hantverkare. Min enda invändning mot dem är, som säkert alla andra också har erfarenhet av, deras något suspekta tidsuppfattning. Om en hantverkare ska utföra ett arbete i ens bostad så brukar de vara häpnadsväckande abstrakta i beskrivningen av det klockslag då de ska dyka upp. Jag har ofta avundats det faktum att de får lov, och vågar, att lämna så pass oprecisa direktiv som de gör. Oftast kommer de enligt förhandsinformationen någon gång mellan måndag och fredag vecka 16, någon gång mellan klockan 07.00-15.00. ”Om ni inte har möjlighet att vara hemma vid det här tillfället ser vi gärna att ni är det ändå.”
Det är naturligtvis förmätet av mig att poängtera att de sedan i själva verket kommer antingen klockan 06.30 eller 17.00. Vecka 22. Men det är med viss beundran som jag ändå väljer att göra det.
När jag var ung och gick på rockkonserter så brukade vi vara väldigt tidigt på arenan eller klubben, för att komma allra längst fram för att njuta av att bli pressade mot kravellstaketet och kanske om vi hade tur få några stänk av de långhåriga halvgudarna med gitarrers svett- eller salivstänk på oss.
När vi stod där framme och trängdes, lika kissnödiga som törstiga, drömde vi om vad som skulle ske om bara någon timme. Den där timmen hade en tendens att bli väldigt lång. Särskilt efter att ett fullkomligt uselt förband fjantat runt och vi väntade på de verkliga hjältarna. En timme blev två. Två timmar blev tre och en halv.
Svunna tiders rockhjältar närde nämligen samma förakt mot klockan som hantverkare gör. Dessutom rökte de ofta cigaretter som dansade en kort stund på scengolvet efter att någon solglasögonklädd kråsskjorta dragit några snabba bloss på dem, nonchalant slängt den framför sig för att ge sig hän åt ett fräsande gitarrsolo.
Nu för tiden, när rock n’ roll är en familjeanlägenhet som bäst avnjuts i tv-soffan och Ozzy Osbourne är ”classic rock”, så börjar alltid konserterna på utsatt tid. Det råder strängt rökförbud.
Skivbranschen är i kris och rockbanden är tvungna att turnera för att ha råd att behålla helikoptern och huset med smaragdbetäckta badrummet. Då är det bäst att visa publiken tillbördig respekt. Ingen Jack Daniel’s på scenen, inga cigaretter, inget spottande och inga svordomar.
Det är naturligtvis urtrist.
Tur då att vissa saker aldrig förändras. Hantverkarna – 10-talets enda riktiga Rockers.
No comments:
Post a Comment