Den eviga paradoxen. Att ömsom se ned på den konforma normaliteten och människorna som till synes gladeligen ger sig hän den, för att i nästa stund avvundas de här personerna. Den okomplicerade nöjsamheten, de små kraven på underhållning och lycka. Facebook-statusuppdateringarna som lyder "TGIF" och berättar om promenader i solsken och middagar som avnjutits i stearinljussken. Tv4 och Spotifyinbjudningar. Färgglada slipsar som signalerar en måttfull craziness och semestrar med skidåkning.
Någonstans var det ju det där man ville fly från. För alla de där år sedan i den urtrista, urbota vanliga medelklassförorten. Men man har det i blodet. Det signalerar trygghet. Hur mycket än hjärnan föraktar tacomys på fredagar och schlagerfestivalyra så har man det ändå ingraverat under huden.
När Tv4 gör ett underhållningsprogram där människor uppträder (inte helt olikt sjölejon) med Bert Karlsson som smakråd och domare, med Markoolio och en vuxen människa som utan problem går med på att kalla sig Tobbe Trollkarl, är det en sadistisk programdirektörs högst konstnärliga version av helvetet på jorden. Det är all dålig smak rullad i tjära och fjädrar och presenterad för en fredagsmysande tv-publik under den ondskefullt geniala devisen: "Ge människor vad människor vill ha".
Nåja, det finns större problem här i världen en den långsamma lobotomi som tv4 utövar på det svenska folket. Upplyftandet av dumheten till ideal genomsyrar idag hela medievärlden. Är det inte Bert Karlsson som bräker ut sitt kulturideal eller agerar vanligt folks Janne Josefsson, så är det ungdomar som dricker sprit, hånglar och jämför tatueringar. Du vet att du vill titta. Så fan heller. Eller? Bara lite.
No comments:
Post a Comment