Mal viveur

Jag hade tänkt att på bio. För första gången i mitt liv tänkte jag gå på bio ensam. Förra gången jag var på biograf såg jag en animerad vuxen barnfilm om en räv, tillsammans med en kompis och hans flickvän (eftersom jag ser mig själv som en modern man borde jag kanske skrivit: två kompisar eftersom jag även är god vän med flickvännen, men då hade det inte framgått att de två har ett förhållande… Vad det nu spelar för roll?) i påskhelgen. Den var bra. Filmen om räven alltså.
Nu vill jag gå på en film om den väldigt franske bon-viveuren Serge Gainsbourg.
På förhand kan man räkna vad jag vet om Gainsbourg på ena handens fingrar:
• Han var av ryskjudisk börd.
• Han rökte kopiösa mängder Gitanes.
• Han har sluddrat ekivoka förslag till Whitney Houston i fransk direktsänd tv.
• Han har gjort en låt där han låter som en kåt, men väldigt sömnig, tiger tillsammans med Jane Birkin som imiterar Brigitte Bardot, men låter som en dräktig kissekatt.
• Han har gjort en annan låt med den något dubiösa titeln Lemon Incest tillsammans med sin då knappt tonåriga dotter Charlotte. Charlotte gör nu för tiden av förklarliga skäl märkligt pretentiös, men inte oangenäm, popmusik tillsammans med den anakronistiska amerikanske artisten Beck.

Anledningen till att jag vill gå på bio är egentligen inte att jag är så vansinnigt intresserad av att se en film där det röks kopiösa mängder Gitanes, självmytologisering växer ikapp med skäggstubben och det idkas älskog i badkar – allt på ett väldigt franskt sätt. Naturellement.
Istället beror det på det tvångsmässiga förhållandet jag har till fotbollslaget GAIS.
Där tappade jag två av tre läsare av den här bloggen. Bokstavligt.
Låt mig förklara, nu när ändå ingen läser längre: Varje gång GAIS spelar en match på bortaplan, jag är numera för lat att åka på bortamatcher som spelas längre bort än, säg, Bor(ing)ås, brukar jag ligga med min dator på magen och lyssna på radiosportens direktreferat av matchen på webben och blänga ilsket på text-tv.
Vad viktigare är: GAIS brukar alltid förlora när jag gör det här. De få gånger då jag totalt lyckats förtränga det faktum att GAIS spelar seriematch brukar dock GAIS vinna. Förra gången det hände var den 15 augusti 2008 (nu måste jag tala om att jag har kollat upp det här datumet och alltså inte är fullt så Asperger-aktig som man skulle kunna tro) då Hammarby-GAIS slutade 2-4.
Den 15 augusti 2008 var jag på fransk restaurang och tittade på när frankofila vänner åt sniglar och coq au vin medan jag själv nöjde mig chèvre, lammfärsbiffar och crême brûlee, för er som för anteckningar över lämpliga trerättersmenyer på La Bouffe på Viktoriagatan.
Som den vidskepliga varelse fotbollssupportrar är tänkte jag att GAIS vinner om jag skiter i matchen idag och tar baguetten under armen, sätter baskern käckt på sned och går och tittar på film om 1900-talets STÖRSTE (varför vara blygsam när man kan vara fransk?) artist!

Men.

Vännerna från rävfilmen har bråkat. Verklighetens par alltså. Den av de båda som är mer min vän än den andra behöver någonstans att sova i natt. Vi ska prata, dricka grappa och kanske lyssna på webbradion när GAIS får stryk av Örebro.
Vi skulle ju ha kunnat gå på bio tillsammans, men… för det första har jag upptäckt att filmen börjar antingen en kvart innan jag slutar arbetet eller samtidigt som matchen är slut. Dessutom var ju hela grejen med att se filmen att jag skulle gå själv.
Jag skulle inte köpa en begagnad bil av två killar som går på fransk film tillsammans. Det känns lite… opålitligt.

Det får bli Gainsbourg senare i veckan. Je reviendrai peut-être dans le sujet.