Lars

Jag har sett Lars Norén två gånger på kort tid. Alltså, inte pjäser av honom, utan själva Lars Norén - den lille farbrorn.
En gång på Bromma Flyghamn (som jag har lärt mig att det heter) och så alldeles nyss, idag, på Göteborgs centralstation. Lars Norén har en Prada-ryggsäck och, tror jag, matchande Pradaskor.

Jag gillar Lars Norén. Jag har sett en pjäs av honom på Göteborgs stadsteater (det kan ha varit Tiden är vårt hem) när jag gick på gymnasiet och några andra som har gått på tv. Sedan gillar jag hans dagböcker som kom ut i bokform för ett par år sedan. Jag har inte läst dem, men jag gillar dem. Ibland är det inte svårare än så.

Nu när det känns som vi känner varandra - jag och Lars - vi har trots allt flugit med samma försenade flygplan och fått ögonkontakt på centralstationen, tror jag att jag ska gå och se hans pjäs på Stadsteatern - Orestien efter Aiskylos. Jag ska definitivt läsa En dramatikers dagbok. Det såg jag på Lars att han ville att jag skulle göra. Han behövde inte säga något. Vi har en sådan där vänskap där tystnaden aldrig blir pinsam.