Insult To Injury

Det går ett tv-program på Kanal 5 (eller om det är Kanal 9) som heter De kallar oss roliga. Programmet ska vara ett tråkigt program om humor. Henrik Schyffert och Klara Zimmergren är programledare.

Jag tyckte det här lät toppen, ett tråkigt program om humor! Nästintill genialt, för jag gillar dokumentära program om komiker. Särskilt gillar jag när den gamla klyschan att roliga människor är tråkiga och deprimerande privat besannas: Den gråtande clownen och att komedi är granne med tragedi. Woody Allen sa det väl bäst i det ofta återgivna citatet: ”Komedi = Tragedi + Tid.”

Själv tycker jag om att på en lekmannanivå analysera komedi dessutom tycker jag att Henrik Schyffert och Klara Zimmergren normalt sett är bra.
Alla mina favorit tv-serier är komediserier.

I det enda programmet jag har sett åkte Henrik Schyffert omkring med Gösta Ekman i en limousine och ställde försök till seriösa frågor med en andäktig flåsighet. Ekman, som antagligen kände sig både överlägsen och underlägsen Schyffert gjorde sitt bästa för att svara seriöst, genomtänkt och, ibland ­- då det blev riktigt plågsamt att titta - kul.

Jag försökte tycka att det var toppen i en halvtimme. Jag satt förväntansfull som en masochist innan ett lönesamtal och väntade på att det skulle bli tråkigt på ett bra sätt.
Men det mest intressanta som hände var att de åkte och köpte korv i en korvkiosk. Jag orkade inte ens se färdigt programmet. Och jag slutade räkna hur många gånger Schyffert använde ordet Mysigt när jag, eller han egentligen, kommit upp till 83 gånger, efter ungefär 20 minuter.

Jag ska försöka förklara varför jag blev så besviken. I min bok finns det inget som skulle kunna bli så roligt som att göra ett tråkigt program om något roligt. Alla ingredienser i en komedisoppa som jag skulle älska finns med redan i den programförklaringen. Det är upplagt för torrt iakttagande och psykologiska utläggningar om självhat, narcissim och hemska barndomsminnen om mobbing och underlägsenhet. Comedy Gold, med andra ord.
Inte ens att göra ett roligt program om något tråkigt har lika stor potential att bli fantastisk underhållning. Det sagt så är ju The Office den västerländska kulturens största konstnärliga höjdpunkt någonsin. Kanske en trist och förutsägbar åsikt, men inte desto mindre sann. Jag har för övrigt som vana att se om de två säsongerna plus julspecialavsnittet av The Office en gång varje år och det blir faktiskt bättre varje gång.
Apropå The Office finns det fler exempel på tråkiga analyser av något roligt. På Göteborgs-Postens kultursidor kunde man i januari läsa en artikel med den eggande rubriken "Nytt skratt när allt ont hänt". Den name-checkar både Ricky Gervais och Larry David och borde sådeles vara fantastisk.
Det är den inte. Den är fullkomligt obegriplig.
Om någon som läser det här, mot mina rekommendationer, har lust att läsa den så får ni hemskt gärna förklara för mig vad den egentligen handlar om.
En sommardag när solen skiner och det är 30 grader varmt ute ska jag skriva en riktig tråkig text om humor som är rolig. Det här var bara början. Ännu tråkigare ska det bli!