Paul Heatons tårar

Två saker inledningsvis:
1. Det känns extremt provinsiellt att jag refererar så ofta till Göteborgs-Posten som jag faktiskt gör här.
2. Politikers smak när det kommer till kulturella preferenser är förstås ett sådant uppenbart öppet mål att jag borde låta bli att kommentera det.

Vissa saker lämpar sig helt enkelt inte att göra sig lustig över. Dansbandsmusik är ett sådant ämne. Hur mycket jag än raljerar, ironiserar och fabricerar historier om hembränt, colabottenbrillor och spräckliga slipsar så kommer jag ju aldrig i närheten av det som utspelar sig en normal dansafton i, säg, Finspång.
Det finns andra företeelser som är stört omöjliga att driva med av liknande anledningar: Buskis, schlager, charterresor, opera.

Trots det känner jag att jag bara måste skriva om att GP har ställt tre frågor till partiledarna. Vilken är din favoritbok, favoritmusik och favoritfilm?

Att Mona Sahlin gillar Bruce Springsteen är lite ju lite skojigt. Men att hon köpt hans miljardärvurmande för den amerikanska arbetarklassen (ni vet dem vars största bekymmer är de skenande bensinpriserna) är ett lika mediaexploaterat faktum som att hon har en fäbless för schweizisk trekantig choklad.
Att hon uppskattar Carol Joyce Oates smakfullt osnobbiga ”sträck-dig-efter-ett-ex-i-Ica-kön”-pocket Blonde känns lika oprovocerande lämpligt som hennes vurmande för Da Boss.

Fredrik Reinfeldt gillar Da Buzz, det vet vi. I GP:s undersökning har han breddat sina musikaliska preferenser till ”pop och schlagers”. Komprometterande, tja lite, men inte värre än att han nämner Sagan om ringen-triologin som sin favoritlitteratur. Jag har tidigare ondgjort mig över vuxna män som läser Tolkien och tänker inte låta en statsminister ändra min åsikt i ämnet. Det är i sanning djupt oroväckande att den person som förmodligen är mest lämpad att leda vårt land läser svårt acneansatt fantasy-litteratur.

Under kategorin ”Gravt förutsägbart” kan vi sortera in åsikterna från de största populisterna bland partiledarna. Kan någon reagera på något annat sätt än att drabbas av akut sömnapné ställd inför informationen att Peter Eriksson gillar Bob Dylan, att Maud Olofsson vurmar för Robertsfors egna Sahara Hotnights (samt det grandiosa filmpekoralet Såsom i himmelen) och att den underbart inställsamme Lars Ohly bjuder in till följande härsknande musikkompott: ”Rock och punk, med lite inslag av indiepop. Gärna Green Day och Danko Jones. Eller varför inte Rise Against och Queen. Eller Killers och Led Zeppelin. Eller Glasvegas och Iron Maiden. Eller Deep purple och Nina Ramsby. Eller Ebba Grön och Marit Bergman.”
Jag är speciellt förtjust i att han nämner Queen. Jag kan inte riktigt förklara varför, jag bara är det. Dock är ju inga av hans val särskilt förvånande. Att han omnämner Rise Against the Machine som endast ”Rise Against” är en söt kuriositet som påvisar att han verkligen är hej och du med Zack de la Rochas innehållslösa plakatpropaganda.

Det lämnar oss med utsagorna från de två ljusblå kollegorna Jan Björklund och Göran Hägglund. Det är verkligen ingen humoristisk läsning. Jan Björklunds lista är så underbart pseudofolklig och hysteriskt färglös att den inte egentligen tillåter några ytterligare kommentarer. Den är helt enkelt fullkomlig i sin geniala enkelhet och ger en perfekt bild av Björklunds pragmatism och rika själsliga liv: Dansbandsmusik, Dan Browns Änglar och demoner och Lasse Hallströms Ciderhusreglerna. *Slow clap*

Oron att jag långsamt förvandlas till Göran Hägglund har jag tidigare dryftat här på bloggen (jag är rädd att jag en morgon vaknar svårt vattenkammad med Prada-designade bakelitbågar, lite sugen på att införa obligatorisk morgonbön i skolan) och det blir inte bättre av att han är den ende av partiledarna vars smak skvallrar om ett visst genuint intresse för det han listar. Hägglund nämner Elvis Costello, Rolling Stones och Esbjörn Svensson trio som sin favoritmusik. Oklanderligt på ett värdigt vuxet sätt. Svårt att komma åt. Det är visserligen ganska roligt att tänka på Hägglund lyssnandes på Sympathy For The Devil eller de mest dekadenta delarna av Exile On Main Street. Överhuvudtaget är det tveksamt att Keith Richard är en potentiell kd-sympatisör.
Ännu mer oroväckande är att jag och Göran delar favoritförfattare: Graham Greene. Jag planerar redan ett bokbål med mina Greene-böcker efter att ha läst att Hägglund tycker att: ”Allt är läsvärt men måste jag välja en så blir det Den mänskliga faktorn. Greenes böcker kan ofta läsas på flera plan. Som oerhört spännande romaner, men de behandlar också stora frågor och berör inte sällan svåra etiska dilemman”.
Som favoritfilm nämner han Välkommen Mr. Chance. En fullkomligt fantastisk Peter Sellers-film. Fan Göran, snyggt jobbat.
Tur för dig att du även nämner Pink Floyd bland din favoritmusik så att jag kan fortsätta att hålla en överlägsen kulturell distans till dig – och vanlighetens folk.

Visst vill ni veta vad sd:s Jimmie Åkesson och Fi!:s Gudrun Schyman har för favoriter nu?
Jag har sammanställt följande kvalificerade gissningar i ämnet, eftersom GP inte frågat dem:

Jimmie: Andrea Bocelli (Ultima Thule när det är fest!). Allt av Astrid Lindgren samt Leni Riefenstahls subtila bildspråk och naturligtvis: Fäbodjäntan.
Gudrun: M.I.A och Laleh, taxeringskalendern samt Goodbye Lenin, allt av Almodóvar och, naturligtvis, Fäbodjäntan.