Defibrillator

Klassåterträff. Jag har tackat ja.

Lång paus.

När jag var yngre hände det ibland att såg fram emot sådana här tillfällen och tänkte att jag när de inträffade, i en avlägsen rosbeströdd framtid, skulle återvända i limousin, med fingrar fulla av diamantringar, en dam på varje arm och spruta champagne genom öronen. Sedan skulle jag visa upp mina guldskivor och skriva autografer, kanske riva av min senaste hit på en akustisk gitarr, exklusivt för mina gamla skolkamrater. Helt free of charge, naturligtvis - jag skulle ju aldrig glömma mina rötter. Det hade jag läst i tidningar att man inte skulle när man blev rockstjärna.
Efter det skulle jag ödmjukt posera för fotografering vid den 17 meter höga staty som rests över mig vid Torslanda torg…

För tio år sedan när vår klass som tillbringade nio år tillsammans under 80-talet hade sin senaste återträff gick det sakta upp för mig att det aldrig skulle ske. De tio senaste åren har allt det som folk trodde om mig skett, eller snarare – inte skett.
Jag, som brukar smickra mig själv genom att hävda att jag besitter en stor självinsikt och en välutvecklad allmän människokännedom, är den ende som är förbryllad. Inte överraskad, men förbryllad.

Man ska aldrig underskatta den där diffusa känslan som människor får. Sådana som jag, och kanske du som läser det här, tycker om att intellektualisera saker. Fundera på olika scenarior, spekulera, reflektera, vända och vrida på möjligheter, tro att vi kan räkna ut hur saker fungerar. De som oftast har rätt däremot, är de som ”har vissa saker på känn”, men inte skulle ägna ens två minuter åt att grubbla över varför.

Som den där högstadielärararen. Hon bara visste. Hon såg förvånad ut för tio år sedan när hennes profetia inte stämde då, men den gjorde det ju bara ett par veckor senare. Sedan har den stämt till punkt och pricka de tio åren som förlöpt sedan dess. Allt medan jag har varit alldeles oerhört förbryllad över händelseförloppet.

Nu är jag inte på något vis en person med en fatalistisk världsuppfattning. Jag tror inte ens särskilt mycket på självuppfyllande profetior, även om det kanske inte är relevant att prata om sådana vid det här tillfället.
Det kanske låter som om läraren ovan kom med en väldigt utförlig beskrivning om olika saker angående mig. Det gjorde hon inte. Hade hon gjort det hade hon förmodligen haft fel. Det var mer en övergripande, svepande personlighetsbeskrivning grundad på att hon varit min klassföreståndare i tre år samt sett väldigt många andra ungdomar under en lång lärarkarriär.
She knew my type, helt enkelt. Det är lätt att tro att man är unik och det kanske är sant på ett sätt, men utan att reflektera särskilt djupt förrådde hennes förvåning över en viss specifik angelägenhet att hon visste exakt vem jag var och vart jag var på väg. Innan jag själv visste det.

Nej, jag tänker inte tala om exakt vad det gäller. Det blir lite för personligt.

Kvalificerade – albeit ytliga – gissningar slår djuplodande psykologiska utvärderingar nästan varje gång Sådant gillar inte jag. Men man kan kanske lära sig något av det här. Egentligen är jag ingen främling inför att känna hellre än att tänka. Det är snarare så att jag känner, tänker efter, känner efter igen, tänker ännu mer, känner att det är jobbigt, grubblar grubblar grubblar och har sedan problem att komma fram till ett beslut.
Det vore uppenbarligen bättre att, som många andra: 1. Känna efter 2. Ta ett beslut utefter vad man känner. Inget grubblande. Inget rättfärdigande. Inga ängsliga blickar i backspegeln.
Jag känner många personer som är jättebra på att göra precis så. De verkar inte bara ha lite mindre komplicerat liv, dessutom har de oftare rätt angående… ja, det mesta, jämfört med mig.

Första dagen efter semestern är ingen dag för att sjösätta högtidliga nyårsaktiga löften. Det är en dag att minimera skadorna. Att likt en boxare som ligger på mattan och hör domaren sakta räkna till tio fundera om man ska försöka resa sig när han hunnit till fem, eller om det är bäst att ligga kvar, är ingen bra idé.

Det är inte heller en bra idé att göra slut de pengarna som man ville gå på Way Out West för genom att gå på krogen på sin semester.
Nåja, jag hade en bra idé en gång och jag lider fortfarande av sviterna från den, så det är väl lika bra att jag håller mig till de där patenterat hjärndöda idéerna som jag brukar ha.