Långt från Linlithgow

I dagens Göteborgs-Posten har journalisten Pia Naurin åkt till Opaltorget med spårvagn. Hon beskriver i en trevlig krönikaform ett slitet miljonprogramstorg som präglas av de genuina och sympatiska människor som bedriver handel och/eller bara uppehåller sig på torget.
Anledningen till att jag tar upp texten är inte att den är särskilt bra och inte heller, vilket man skulle kunna tro att jag tyckte, alls särskilt dålig – i stället blev jag lite avundsjuk på att man kan ha som yrke att åka spårvagn till Tynnered och skriva en text om att få låna toaletten på ett kafé.

Varför får jag inte göra det? Senast jag var vid en ändhållplats för spårvagnar skrev jag ingen text om det. Det hade jag ju kunnat göra. Jag kunde sedan ha lagt upp den här. Men jag hade inte fått betalt. Jag hade inte kunnat luta mig tillbaka och säga: ”Det där var en hård dags arbete, men se så bra resultatet blev!” Långt från the cutting edge och skjutjärnsjournalistik, men ett habilt ostfralla-och-svart-kaffe-dagsverke.

Hur bär man sig åt för att få det här giget? Om jag åker runt och beskriver ändhållplatser och försöker skriva roligare och smartare än Pia, kan jag konkurrera ut henne då, och bli GP:s förstekorrespondent i 60-talsförorter?
Jag kanske måste ha en egen vinkel – jag kanske inte kan sno Pias rakt av?
Jag skulle kunna åka till hållplatser och prata med fulla ungdomar på fredag- och lördagskvällar.

Marklandsgatan 20.19, fredag 13 augusti, 2010.

Tjejen i Converse-skorna vomerar ymnigt bakom väntkuren i spårens södergående sida, ivrigt påhejad av två jämnåriga killar. Inne i väntkuren sitter Linda och röker. Hon bryr sig föga om sin väninnas yrsel vars konsekvenser gör sig påminda bara en tunn glasvägg från där hon sitter:
– Äh, Miranda är alltid sån. Hon dricker för fort… och för mycket. Sedan hånglar hon med alla killar som hon ser. Det är la därför Anton och Robin inte lämnar henne i fred nu… Haha!

Stämningen är rå men hjärtlig, men det går inte att missta sig på att det finns en kärleksfull vänskaplighet i Lindas röst. Hon och Miranda har känt varandra sedan småskolan. Deras familjer umgås privat, så sent som för några veckors sedan var de båda familjerna på Borås zoo och sedan shoppade de på Knalleland. Linda och Miranda har båda varsin lillebror som även de är bästa kompisar. Deras pappor brukar träffas och dricka öl på helgerna, grilla på sommaren, kolla fotboll på tv. Förrförra sommaren åkte familjerna Jonasson och Lundberg till Rhodos tillsammans.

– Det var likadant då, skrattar Linda. Miranda blev full varje kväll och försvann iväg bak på någon jävla moppe tillsammans med någon.
– Jävligt konstigt att du inte kom hem med klamydia! Eller det kanske du gjorde!?

Miranda hulkar något ohörbart till svar medan Anton och Robin skruvar på sig och ger varandra nervösa blickar. Anton backar iväg från Miranda svänger runt in i väntkuren och sätter sig bredvid Linda på den grå plastbänken. Han plockar upp sin nyckelknippa ur jeansfickan och börjar omsorgsfullt karva in siffrorna ”414” i rutan till vänster om sig själv, samtidigt som han nynnar något som låter som Tore Skogman-tolkning av en Eminem-låt.
– Fan vad du har ADHD, säger Linda skämtsamt åt hans håll.

Anton svarar inte. Han har fullt upp med att utsmycka siffran ett i sitt konstverk. Samtidigt gnisslar spårvagnen med samma nummer in på hållplatsen. Anton reser sig upp och krockar med mig samtidigt som han skyndar i riktning mot de bakre dörrarna.
”Gubbe…”, hör jag honom väsa över axeln när han passerat mig. Robin släntrar i samma riktning med händerna djupt i bakfickorna på de lågt hängande byxorna.

– Kom nu, säger Linda och drar tag i Mirandas arm, skynda dig! Miranda torkar sig över munnen med ärmen på munkjackan och de båda skyndar mot vagnens ände. Anton håller lekfullt fast dörrarna ett litet tag så att vagnen ger ifrån sig ett klickande ljud några gånger. Efter en storm av svordomar från Lindas rödmålade mun låter han de båda kliva på.

Jag ser de fyra vännerna genom bakrutan på spårvagnen när de i sakta mak glider iväg mot Axel Dahlströms torg. Anton har nyckelknippan i högsta hugg och ser ut att leta efter ett bra ställe att uttrycka sin kärlek för sitt postnummer, Linda tar upp en burk öl ur sin tygkasse och sträcker över den till Miranda.

Det slår mig att jag glömde fråga dem vart de var på väg. Kulturkalaset pågår i centrum och Way Out West pågår i Slottskogen men båda de ungdomliga evenemangen ligger i motsatt färdriktning.
Förmodligen är de på väg mot nya äventyr, bekantskaper och erfarenheter även om de själva inte än vet vilka.

Jag slår mig ned på bänken där Linda och Anton satt nyss. På andra sidan spåren går en Jack Russell-terrier okopplad och skvätter revir på Pressbyrån. Några meter därifrån står husse förstrött och bläddrar i en kvällstidning. I mungipan dinglar en cigarett. Ur fickan på hans skinnjacka sticker en folkölsburk upp.
På väg hem för fredagsmys får man förmoda.

Ett lätt duggregn slår mot väntkurens tak och jag funderar på om jag inte sitter på fel sida spåren.