Återigen med GP som källa uppmärksammar jag idag att det igår var 40 år sedan Jimi Hendrix spelade på Liseberg (biljetten kostade 19 kronor). Några veckor senare, den 18 september 1970, var han död.
Mitt förhållande till gitarristen är anmärkningsvärt kyligt med tanke på den betydelse som han brukar tillskrivas.
I ungefär två månader 1989 älskade jag Jimi Hendrix. Det var en stormig och kort romans – ungefär som den jag hade med The Doors tågluffarsommaren 1992.
Jag hittade för ett tag sedan bilder från en semester med mina föräldrar sommaren 1989 där jag på flera foton bär en vit t-shirt med ett orange-lila Jimi Hendrix-tryck. Det gjorde mig mycket häpen. Jag hade förträngt att jag någonsin burit ett sådant plagg.
Jimi Hendrix och The Doors sammanfattar nämligen ytterst pricksäkert de sakerna som jag avskyr med rockmusik.
Hela den där självutbrännande dö-ung-i-batikskjorta/knarka-och-vara-konstnär/skriva-låtar-om-ödlor/slänga-ut-tvapparater-ur-hotellrum/bli-ett-med-kosmos-grejen ger mig rysningar.
Det vet ju alla att den bästa musiken bär Stenströmskjorta och har gott bordskick (och inte alls behöver vara sinnesutvidgande och dekadent).
Det har till och med gått så långt att jag i min personliga musikskrivning ersatt Jimi Hendrix med en PCP-missbrukare från Georgia. Ja, länken mellan Miles Davis och Prince ska gå via James Brown och inte via Jimi Hendrix (The Doors suddar jag helt ur historieskrivningen och ersätter dem med The Lovin’ Spoonful, men nu har jag skrivit lika mycket om Jim Morrisons kabaretorkester som om Jimi Hendrix och det var ju inte meningen).
Men, vad man inte kan ta ifrån Hendrix är hur han influerat artister ur i princip alla undergenrer inom rock- och popmusiken. Det är väl egentligen bara Beatles som slår honom på fingrarna – om ens de gör det.
Hendrix var rock, soul och blues. Han var gitarrlarm och gitarrvirtuositet. Han eldade gitarrer, slog sönder dem och var så där lagom (politiskt) upprorisk som den mesta rockmusiken aspirerar på att vara, men sällan är. Han skrev ett par låtar som ingår i den slutgiltiga rockmusikkanonen. Dessutom sjöng han dem riktigt hyggligt. Han var helt enkelt i mångt och mycket den ultimata rockstjärnan. I synnerhet eftersom han dessutom dog ung och relativt snygg.
40 år efter sin död, 21 år efter min senaste utflykt i Hendrix-land, kan tiden vara mogen för undertecknad att försiktigt ge sig i kast med den flyhänte moppemustaschen igen. Jag skriver ”kan vara” och ”försiktigt” för det handlar verkligen om att handskas med den här typen av saker med gummihandskar, förkläde och skyddsglasögon. Gör man bara det minsta fel så uppenbarar sig en gnisslig version av en nationalsång framförd framför entusiastiska hippies på en åker – eller en trött Levi’s-reklamjingel – på nät- och trumhinnorna.
Det måste finnas en bakväg. En som går via, tror jag, Little Wing.
Finns det någon som läser den här bloggen som kan hjälpa mig?
Mycket märkligt. Jag nynnade på Star Spangled Banner när jag åt lunch med lille Olle idag, och kom då faktikst att tänka på Jimi Hendrix-versionen. Jag funderade på om han inte brände den amerikanska flaggan när han ändå var igång. Om det stämmer är det väldigt fånigt. Supergitarristen Paul Gilbert (nej, det är inte Daniels bror. Vilket får mig att tänka på Broder Daniel: är det Paul Gilbert som är ursprunget till bandnamnet? Då är det dags att omvärdera dem!) fick en gång frågan vad han skulle säga om han fick chansen att möta Jimi Hendrix, varpå han svarade: "Stäm gitarren!"
ReplyDelete