Jag lyssnade på Anna Odells sommarpratarprogram i helgen. Anna Odell är, för den som förpassat henne till minnets ändhållplats, konstfackeleven som fejkade en psykos på Liljeholmsbron – för konstens skull och, tror jag, för att avslöja hur hårdhänta och inhumana poliser och sjukvårdare är när någon hotar att hoppa från en bro och spottar på sjukhusgolv.
Programmet var ungefär så förutsägbart som jag hoppades att det inte skulle vara: Spelades det låtar av Björk och PJ Harvey?
Det SPELADES definitivt en låt av Björk och förmodligen också en av PJ Harvey. Refererade Anna till ”Verkligheten” och ”Overkligheten” och pratade poetiskt-hallucinatoriskt om mediciner?
Det GJORDE hon.
Innehöll programmet en naken och självutlämnande berättelse om när hon haft ett RIKTIGT psykosanfall på Liljeholmsbron och tyckte att polisen och vårdarna betett sig taskigt vid det tillfället?
Ja, hon berättade om knän i ryggen, kinden mot piketgolvet och handfängsel.
Det lät väldigt otrevligt.
Nu tänker ni att jag ska raljera över Anna Odell och hennes tilltag att fejka sjukdom och slösa skattemedel. Det tänker jag inte göra. Jag tänker inte ens påpeka att hon gömmer sig bakom en konstinstallation för att ge igen för gammal ost. Inte heller vill jag peka på hur hennes ambition att avslöja hur omänsklig psykakutvården är reduceras till en spekulativ mediedikterad pajkastningstävling, där Sankt Görans sjukhus överläkare (Verklighetens folk, för att tala med Göran Hägglund) är jättearg och Anna Odell (Overklighetens sköra blomma) är jätteledsen – men har något viktigt att säga – när hon går tillväga på det sätt som hon gjorde.
Det som verkligen tände mitt intresse i programmet – något hon närmast nämnde i en bisats – var hennes åsikter om riktig konst och humor.
Anna berättade om hur humorprogrammet Ballar av stål uppehållit ett stort antal poliser under en eftermiddag genom att en komiker spelade en aggressiv alkoholist på Stockholms gator (var annars?). Polisen bestämde sig sedan för att inte anmäla tilltaget för att de var rädda att dra på sig dålig publicitet – och bli beskyllda för att sakna humor.
Det här är säkert en korrekt iakttagelse av Anna Odell, men när hon sedan i ovan nämnda bisats talar om hur humorn har en tendens att komma undan medan den högt svävande ambitiösa (underförstått: viktiga) finkulturen – den hon själv sysslar med – alltid råkar illa ut därför att vanlighetens folk inte förstår den. Den blir minsann polisanmäld när den gör motstånd. Folk blir arga, de skrattar inte.
Jag kan förstå att man när man iscensätter ett konstverk efter år av förberedelser och vadande knähögt i studiemedel, döper det till Okänd kvinna inte vill bli jämförd med några spexare i en reklamfinansierad tv-kanal som drar ut på staden och improviserar fram lite lättsam underhållning – dessutom under det inte helt genusgodkända namnet Ballar av stål. MEN, vari ligger egentligen skillnaden? För Anna ligger den i att humor är trams och hon gör något skört och fint och viktigt. Men kan inte humor också få oss att reflektera och ifrågasätta saker? Jag är övertygad om det. Dessutom tror jag att det just är bristen på humor och den bombastiska självgodhet som omgärdar konst av den typen som Anna Odell skapar som provocerar många människor. Åtminstone är det det som provocerar mig. Hade Anna Odell bara varit en smula mindre självförhärligande hade åtminstone jag kunnat lyssna till vad hon hade att säga. Jag menar inte att hon skulle ha tramsat till det. Jag fattar att man inte gör det när man går på konstfack, men varför i hela friden sätter hon sig på sådana höga hästar, varför talar hon implicit om hur människor inte förstår vad hon vill uppnå?
Hon är själv inne på att vissa personer har sagt att hennes verk är mer journalistik än konst. Men Anna tycks inte vilja att det ska vara undersökande journalistik, lika lite som hon vill att det ska klassificeras som humor. Det är nämligen inte fint nog.
Jag tror att de flesta människor förstår att det är otrevligt att bli övermannad av poliser, nedtryckt i asfalten, påtvingad handfängsel, inknuffad på en psykakut, fastspänd i en brits och få underbyxorna neddragna för att få lugnande sprutor. Tveklöst är behandlingen onödigt hårdhänt – inte för att varken jag eller Anna Odell verkar ha ett förslag om hur omhändertagandet av självmordsbenägna, okontaktbara, psykospatienter borde se ut. – och själva vården på ett behandlingshem för psykiskt sjuka är säkert inhuman på väldigt många sätt den också.
Anna Odell ville skapa debatt. Hon ville belysa problem. Hon fick sin debatt och lyckades belysa ett problem – dock inte det hon förutsatte sig. Problemet hon belyste var istället att man väldigt sällan vinner folks sympati genom att sätta sig över dem och tala om hur de borde reagera – om de bara var lite mer intelligenta.
På en punkt lyckades Anna Odell väldigt väl med Okänd kvinna: Hon ville verkligen inte vara rolig – hon ville vara väldigt allvarlig.
Jag tycker att någon begåvad svensk komiker/manusförfattare (tänk: Felix Herngren, Mia Skärringer, Klara Zimmergren, Henrik Schyffert, Anna Mannheimer, Hans Gunnarsson – eller ännu hellre Cecilia Frode och Martin Luuk) borde skriva ett film- eller tv-seriemanus som bygger på Anna Odell och hennes strävan. Det skulle tveklöst bli jätteroligt.
Anna Granath borde spela huvudrollen.
På en betydligt lägre häst (en låghalt Shetlandsponny närmare bestämt) skriver jag texter på en blogg där jag på ett lite mer älskvärt (jajemen) sätt skriver folk på näsan om vad de borde tycka.
Nu, till exempel, tycker jag att du som läser det här och inte redan har registrerat dig som en ”follower” här till höger, ska göra det. Inte för att den här texten var särskilt bra eller rolig utan bara för att stryka mitt ego medhårs.
När ni gjort det tycker jag att ni (alla) ska säga så här till ett par väl valda vänner: ”Hej, hur var helgen? Jaså, ja… Vad bra. Jo, ja, jag också… Regn och rusk. Förresten vet du vad? Jag har en bekant som heter Henrik som skriver en blogg. DU borde kolla upp den! Om den är bra? Mjae, ibland… men när den inte är det är den intressant ur ett närmast voyeuristiskt perspektiv. Vad jag menar med det? Det vet jag inte. Han skrev på sin blogg att jag skulle säga så… Ja, verkligen! Kul att pratas vid! Nu måste jag baka bröd och cykla med cykelhjälm! Förnuft och känsla, ja precis… Hej då.”
No comments:
Post a Comment