Mob Rules

Det tog mig ett tag men tillslut förstod jag poängen med den form av vuxenmobbing som går under benämningen ”att rensa upp sin Facebook-profil”.

Ja, precis, jag tog bort några ”vänner”. Vissa av dem hade jag till och med skickat vänförfrågningar till själv. Det är ju sådant man gör för att slippa säga hej i korridorerna eller på stadens gator.

Jag insåg nämligen att vissa människor, jag har ingenting emot dem i verkliga livet, skrev saker som jag inte alls var intresserad av att få veta. Jag hade kunnat strypa nyhetsflödet från dem, men jag kände att jag ville gå ett steg längre. Välj dina vänner, låt inte dem välja dig, heter det ju.

Nu är jag lite bekymrad över den Larry David-lögn som jag kommer att vara tvungen att dra om någon av de borttagna personerna någonsin konfronterar mig med mitt elaka tilltag.
”Eh, oj, det måste ha blivit något fel… Jag hade tänkt ta bort en person som heter likadant som du… Jaså, det finns ingen i hela världen som heter så förutom du? Nä just det, det var personen ovanför dig i listan jag egentligen hade tänkt ta bort. Han har nämligen… eh… lagt ut privata sexbilder på min syster på nätet. Vad min syster heter? Hon heter… Erik…a... Erika!”

Som ni säkert förstår (Åke?) så har inte ett tjugotal personer lagt ut nakenbilder på min fiktiva syster på nätet. Deras enda brott var att de var tråkiga (åtminstone i ett Facebook-perspektiv), övertänt religiösa eller att jag knappt vet vilka de var.

Förmodligen kommer de inte att märka att jag tagit bort dem, än mindre störas nämnvärt av det OM de skulle märka det.
Det är trots det en besynnerlig känsla när man själv märker att man en dag har en Facebook-kompis mindre än dagen innan. Genast börjar man fundera på vem det är som försvunnit och söker desperat efter de nära vänner eller coola tjejer och killar för att se att de inte är någon av dem som övergivit en.

När, eller om, man upptäcker vem personen är hoppas man att personen lämnat Facebook helt och inte bara gjort sig av överflödiga halvvänner. Om det sistnämnda skulle vara fallet känner man en tomhet som brutalt tar en tillbaka till det där discot på mellanstadiet jag är säker på att jag yrat om tidigare här på bloggen. Ett nonchalant grepp om plastglaset med läskbål och en ny Marc O’ Polo-tröja lyckades ju inte dölja det faktum att man inte tillhörde skolans crême de la crême då heller.

Och nu är jag på den andra sidan. Den som väljer. Den som agerar. Den som (nästan) lite klädsamt skiter i andras känslor. Det känns ovant. Ovant men bra, om än lite nervöst.